Det var länge sedan jag avslutade en bok och därför fortsätter jag i min serie Gamla Favoriter.
Klaus Ferdinand Hempfling- Hästens själ
Författaren har skrivit även den kända boken Dansa med hästar, som är en variant i natural horsemanship-anda.
En berömd bok som var banbrytande och som faktiskt är ganska bra även om jag inte kan ta ställning till alla inridningstips pga att jag aldrig har provat dem.
Men nu till denna, kronologiskt senare, bok.
Jag tillåter mig tolka ganska fritt.
För det första så delar han ut hästarna i 26 olika typer- efter utseendet. Hypotesen är att man kan läsa av hästens personlighet av dess yttre egenskaper. Spännande, och kanske inte helt fel. De flesta hästar är såklart blandningar av typerna vilket försvårar en del, men vissa drag kan även en lekman, läs jag, se.
Boken berättar i bild hur Hempfling bara på några minuter ”tämjer” livsfarliga hästar, och uppenbarligen vet han vad han gör. Han har egen Akedah-akademi där man kan lära sig metoderna om man är intresserad.
Han tar också upp människans egenskaper, vägen till ridderskap. Alla ryttare är nämligen inte riddare, även om alla riddare är ryttare!
Hästen står för kaos, och människans uppgift är att bringa ordning i kaoset. Tyvärr blir det ofta helt tvärtom, det har vi alla sett. Alla som håller på med hästar vet att hästarna är livet. Genom hästarna hamnar livet undet ett förstoringsglas. Det blir stora känslor åt båda hållen, och många saker kan bli fruktansvärt fel, om saker och ting börjar leva sitt liv åt fel håll.
Följande saker tycker Hempfling är de grundläggande riskerna:
1. Den osynliga eller synliga kroniska frustrationen. Tillvaron bygger på drömmar, och verkligheten når aldrig upp till dem. I stället för ständig lycka och glädje lever människan i ständig saknad. Hennes förhoppningar infrias aldrig. Bortsett från några enskilda underbara ögonblick är frustrationen den dominerande känslan. Om detta pågår länge kommer det att ha följder för personens psykiska välbefinnande.
2. Konstant anspänning inför risken att något kan hända. Detta är en underskattad dimension i hästbranschen. Den förnuftigt resonerande människan försöker i alla livets situationer att reducera potentiella riskfaktorer så gott det går. Självklart kan man drabbas av olyckor och otur ändå, men man vet i alla fall med sig att man i möjligaste mån har sörjt för sin säkerhet. Dock beter sig människorna helt tvärtemot när de har med hästar att göra. Detta är de dessutom medvetna om!!! Hempfling poängterar att han inte skulle vilja rida ut på en endaste av de hästar som människor kommer till honom med. Dessa hästar är helt enkelt alldeles för lite utbildade och således långt ifrån pålitliga. Att leva med ständig oro hängande över sig, och detta i samband med föreställningar om fritid, vila, avkoppling och natur, blir en stor stressfaktor. Ryttare finns högt upp i olycksstatistiken. (Och min personliga reflektion- om en vuxen människa tar en medveten risk när det gäller henne själv må det väl vara. Men vilka hästar sätter inte föräldrar sina barn på??? Ett fullständigt mysterium för mig!!!)
3. Tappat självförtroende blir kroniskt. Detta har att göra med punkt 1, men är mycket mera djuptgående. Frustrationen över att aldrig uppnå det som man strävat efter i åratal, leder till en känsla av tillkortakommande. Självsäkerheten och självbilden sjunker i botten. Människan måste rättfärdiga sig och sina val och kan inte vara fullt ut ärlig. Därtill kan det tillkomma en kamp mot hästen, som ”kör” med människan på olika sätt och tillvaron blir väldigt ansträngande.
Många hästmänniskor ligger på ”skuggsidan”! Det vill inte jag göra! Därmed inte sagt att vägen till framgång är rak och lätt, det handlar denna bloggskrivelse inte om. Men kroniska, hopplösa motgångar och ständiga frågor och funderingar utan svar och lösning kan inte vara en åtråvärd tillvaro, inte ens med hästar.