Once in a lifetime

Hem » Once in a lifetime
Kompisen klagar på hur jobbigt det är att barndomens sommarställe säljes. Aldrig mer blir livet som förut. Ja, trist, det medger jag. Det enda bestående i livet är förändring, och där ingår även att bli av med någonting som man tidigare haft.
Nostalgiska tankar kan komma över mig när jag kommer till staden där jag vuxit upp, Åbo. Molnen som hopar sig på himmelen över havet. Doften av hav, vassen, måsskrik. Vimlet vid Aura ån, båtar som åker iväg och återvänder, människor som äger staden idag. Det gör inte jag längre.
Åbo är en fin stad men jag saknar inte mitt förflutna. Det går inte att vända tiden tillbaka. Allt som försvinner och förändras, accepteras av mig utan omsvep. Jag har nämligen redan förlorat allt.
Som 10-åring kan man luras tro, att alla är välsignade med en världens bästa vän. Att det är någonting alldeles självklart som livet bjuder på, ungefär som en förälskelse, giftermål eller att få barn. Att bli kär kan få av oss undvika, men jag har senare även förstått att många inte gifter sig, åtminstone inte lyckligt, och att många inte får barn. Men jag har också förstått, att varje vänskap är unik, och att den som jag och min bästa vän hade, var någonting utöver det vanliga. Toni Morrison beskriver en sådan vänskap i sin bok Kärlek.
När vi möttes för första gången, kände vi varandra. På en gång. Vi trivdes alltid i varandras sällskap, och inte en stund var tråkig. Allt var meningsfullt, vi blev aldrig trötta på varandra som personer. Vi förstod varandra. Och jag kan bara tala för mig själv, men min bästa vän gjorde även att jag förstod mig själv bättre. Hur det går till kan jag inte riktigt beskriva. Jag fick på något sätt vara helt och hållet mig själv och blomma ut i hennes sällskap.
Vi hade lyckan att gå i samma klass och bo nära varandra. Följdaktligen var vi alltid tillsammans. Jag minns att efter perioder (på sommaren) då vi tvingats vara ifrån varandra en längre tid, så saknade vi varandra så intensivt att när vi väl möttes igen sprang vi till varandra, kramade varandra och dansade runt, runt. Jag som inte alls är kramig av mig! Man kan kalla det äkta kärlek! Min bästa vän introducerade hästarna till mig. Det är tack vare henne som jag har ridit hela mitt liv. Hon undervisade mig i det mesta, och det är få människor i hennes ålder som är lika visa, kloka och allmänbildade. Jag var privilegierad.
Vänskapen under uppväxt är extraordinär. Det går aldrig att jämföra med en annan eftersom den upplevelsebank som man bygger upp då är så väldigt speciell. Man växer ihop, det låter som en klische men så är det. Den andra vet saker om mig som en mer nyvunnen vän aldrig på samma sätt kan förstå.
Ni undrar naturligtvis vad som hände. Jag vet fortfarande inte. Jag flyttade till Sverige för att studera. Hon fortsatte med sina projekt runt omkring i världen. När vi väl möttes, behövde vi inte vin eller god mat. Såsom förut, så blev vi berusade av bara varandra. Jag minns t om att min bästa vän beklagade sig över att jag inte var en man, för då hade hon självklart gift sig med mig. Jag sade tack detsamma, men då får du vara mannen…
På något sätt blev min bästa vän inblandad i kriget i fd Jugoslavien, som härjade då. Det började med några vänner som också var aktiva i Peace Child- organisationen. Det ledde till resor och välgörenhet i de krigshärjade områden. Det ledde till en stor kärlek till en kroatisk kille, som liksom så mycket annat till slut kraschade. Och det var för mycket för min bästa vän, som i det stora hela var väldigt ensam, utan ett kännbart socialt skyddsnät.
Hon sökte sig först till någon form av religiös organisation, en sådan som så ofta poppar upp efter krig, och kanske ffa i fd kommunistiska länder, och stannade i Zagreb. Jag besökte dem en gång 1996, och det var trivsamt. Min bästa vän var förändrad till viss del, hon hade rakat sig och även bytt namn. Men jag tror att hon ändå var lycklig på sitt sätt, det dagliga mediterandet och gemenskapen med andra likasinnade gav henne en mening. Hon hade också hopp och planer för framtiden, även om jag minns att under min korta visit hann hon vara ordentligt förtvivlad några gånger.
Några år förflöt, och jag fick något brev av henne då och då. Allt glesare. Vad jag vet hade hon inte kontakt med någon annan kompis. Det är därför jag vet så lite. Och sedan upphörde breven och hon försvann. Ingen visste var hon var. Senare har det visat sig att hon for till Indien, i syfte att hitta en guru som kunde hjälpa henne att bli upplyst. Tanken låter illavarslande, och sedan hade hon också vårdats i sinnessjukhus i Finland, dit hon av en oklar skäl senare återvänt, i långa perioder. Ingen av oss visste ens att hon var i Finland. Hon blev tydligen bättre från både sin allvarliga undernäring, och även från sitt psykosliknande tillstånd, när hon kommit under vård. Men så fort hon blev utskriven, slutade hon såklart medicinera, och sjukhuset hade ingen rätt att kontakta anhöriga, eftersom hon var myndig och inte ville det. Så det bar av till Indien igen, en livsfarlig resa längs landsvägen, genom Pakistan och olika områden som jag inte ens vågar tänka på. Med den självdestruktivitet så typisk för henne sista tider, som vissa vill kalla mod, men som jag bara kallar för förtvivlan.
Hennes liv slutade i ett ashram, 27 år gammal, med högst övervägd suicid med brev och allt. Hennes sista önskan var att askan skulle strös i Ganges och att ingen i Finland skulle få veta någonting om hennes död. Nu blev det inte som hon ville. Anhöriga kontaktades, och urnan kom till Finland. Dock stod det namn på en indisk man på urnan, så i allra bästa fall blev hennes önskan att hamna i Ganges verklighet ändå. Kan dock inte låta bli att tycka synd om den indiska mannen vars kvarlevor nu eventuellt vilar på en kyrkogård i Åbo…
Jag var med på begravningen 2002. Jag kände nästan ingenting då. Det är svårt att sörja någon som av egen fri vilja har övergivit allt och försvunnit. Som inte längre velat ha kontakt, oavsett orsaken. Ovänner var vi ju inte, och det var hon inte med någon. Men ändå. Vem var den jag skulle sörja? Hon som jag känt för länge sedan, eller den här nya personen med sitt nya namn, som var så förändrad?
För något år sedan var jag till hennes grav. Jag mindes inte alls gravplatsen från begravningen, och att hitta den tog en stund, men till min glädje märkte jag att den låg alldeles intill en fontän. Så mysigt. Som om det nu skulle ha någon betydelse!! Jag kunde inte helt släppa tanken om att det kanske inte ens var hennes aska som vilade där. Undrade vad hon hade tyckt att det var hennes ursprungliga namn som stod på gravstenen (det andra namnet står dock i parentes.)
Plötsligt kände jag hur jag blev väldigt arg. Ilskan hade ingen adress, jag visste inte vem eller vad jag var arg på. Det var en jobbig känsla. Sedan blev jag ledsen, mycket ledsen på ett dåligt sätt. Jag kunde inte gråta eller minnas med vemod, det var en plågsam sorg jag kände. Och till sist blev jag bara alldeles oförklarligt trött. Ungefär som efter att ha varit åksjuk. Jag var trött resten av dagen och fick huvudvärk. Helt tom invärtes.
Efter det har mycket hänt. Jag har träffat min man. Bortsett från mina barn är han den enda människan som jag känt så mycket för som jag gjorde för min bästa vän. Som är lika nära, min människa. Naturligtvis kan jag inte jämföra dem på något annat sätt, det är bara synd att de aldrig fick träffas. På något sätt har kanske allt detta lett till att jag försonats med det som hänt. Med hennes öde och att hon fattas mig så fruktansvärt mycket.

11 reaktioner på ”Once in a lifetime”

  1. Förstår att du saknar din vän, en sådan vänskap är få förunnade <3
    Livet tar oss med på märkliga resor till de mest underliga platser och ibland kan man inte låta bli att undra varför allt blir som det blir…
    Kramar

  2. Ett sådant gripande människoöde. Man blir lite skrämd över hur en människa kan förändras… och så ung
    .Så fint berättat av Dig.
    Fd

  3. Så vackert och sorgligt. Om vänskap och om hur livets vägar kan bli. Åbo är förresten en viktig stad även för mig. Studerade där. Viktiga år i mitt liv…

  4. Vad sorgligt…vänner kommer och går och man hittar nya. Men de gamla finns alltid kvar i en vrå av ens hjärta så man kan plocka fram dem och tänka på dem ibland! Kram!

  5. Jag igen bara…. 🙂 Jo jag är uppvuxen mitt i svenska Österbotten kan man säga… Men studerade sedan i Åbo innan jag "hamnade" i Sverige… Så Åbo kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, mycket viktigt hände i mitt liv under de åren och då tänker jag inte bara på själva studierna 🙂

  6. Att läsa din historia och vänskap; tänka, begrunda och känna efter …
    Vi förändras, vänskap förändras och vi finns där i mitten med en tomhet och en sorgsenhet som tar oss vidare. Men livet blir inte som det var…
    Minnena och tankarna fortsätter att sväva runt och svaret på frågorna förblir obesvarade.
    Och kanske skall du bara minnas era lyckliga stunder som gav dig så mycket.
    Jag tänker och tänker på dina vackra ord om vänskap.
    Kram!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *