Åbo badar i värme och vi försöker hänga med. Stora segelbåtar kommer från världens alla hörn och det pågår en ständig marknad på åkanten.
Jag njuter av pojkarnas sällskap. De två stora är redan så stora att det går bra att prata med dem om det mesta. Att Greger inte är här känns förstås hemskt, men å andra sidan vet jag att han behöver jobba.
Jag träffade en gammal vän igår kväll, och det var verkligen trevligt. Det finns inte samma förtvivlade djuphet hos människorna någon annanstans än i Finland. I början tänkte jag att det var tillfälligheter, men så är det inte.
Och det finns så mycket att vara rädd för, vad gäller mig. Inte döden och inte mörkret, men i stort sett allt annat. Trånga unkna utrymmen inte minst. Som det var att köa till spöktåget. Eller att sitta fast i en nöjesparksattraktion och veta att man inte kommer loss ögonblickligen om man känner för det. Eller att bara åka högt och fort. Kravet på fullständig kontroll, som ju inte finns. Jag bestämde mig att släppa. Det är faktiskt rimligt säkert att gå till en finsk nöjespark eller att åka hiss i Finland. Eller låsa en toalettdörr i en restaurang. Shit can happen. Man kan bli kvar bakom låset men att man samtidigt inte kan få hjälp eller att byggnaden skulle börja brinna just då är faktiskt långsökt. Jag måste kunna leva, jävlar anamma. Så ni ska veta att jag har åkt hiss och låst toadörrarna precis som alla andra. Ingen Greger finns här som jag kan ropa på. Jag orkar inte vara så rädd längre. Så minns detta då mitt skelett hittas i en källartoalett eller hiss efter något år, det var kanske min sista tanke.
Böö!