Jag funderade redan efter första boken Jag for ner till bror om jag skulle ge uppföljarna en chans eller inte. Jag borde ha lyssnat på min inte röst och låtit dem vara. Vi for upp med mor och Sen for jag hem.
Ja, var ska jag börja. För mig fungerar läsning av litteratur som en lugnande och balanserande verksamhet, men detsamma kan jag inte säga om läsning av Karin Smirnoffs böcker nummer 2 och 3, Jag for upp till mor och Sen for jag hem. Stilen och jargongen är densamma som i första boken, och börjar nu tappa sin effekt, även om författaren verkligen inte tappar farten, snarast tvärtom. De här böckerna är värre för hjärnan än att toksurfa på internet- i varje kapitel händer det någonting ”etter värre”, i ilfart dessutom. Skillnaden mot Nina Wähäs Testamente är dock att det inte bara händer hemska saker, och Smirnoff frossar inte med våld och perversion riktigt på samma sätt- även om det tyvärr finns sådana tendenser. OCH det sker osannolikt många olyckor och dödsfall i en enda människas liv på ett par år. Vem dog INTE, liksom… I brist på annat slinker det med hipp som happ lite vildsvinsjakt, bussolycka, hundförlossning, våldtäkt x flera och ett marockanskt gatubarn, utan att egentligen tillföra själva berättelsen någonting. Det är bara så billigt och onödigt.
En annan sak som jag nu tröttnat på är Janakippos personlighet. Visst, hon är tuff och frän, präglad av sin hårda uppväxt, känsloskadad, knäpp. Men ändå med ett varmt hjärta, som slår för djur, barn, gamlingar, och alla som har det svårt. Med ett mod, eller snarare självdestruktivitet, utan dess like. Janakippo var spännande och explosiv i den första boken, men mindre spännande när det handlar om henne 350 sidor till. Och sedan 350 sidor till… Den krassa sanningen är, att en känslostympad människa som i grund och botten lever i sina egna trauman, på reflex, fångar inte mitt intresse hur länge som helst. Det blir väldigt tjatigt i längden då hon inte alls utvecklas som människa.
Då författaren kanske ändå någonstans har en liten gnutta talang, och verkar ha viljan och förmågan att gestalta ffa våld i nära relationer, så tycker jag att det är synd att hon inte gör det fullt ut. Nu dränks ett trovärdigt och viktigt tema under en massa annat, onödigt trams.
Jag har lovat mig själv att aldrig mera läsa en bok av Karin Smirnoff, ett löfte som inte kommer att bli svår att hålla.
