Just när jag börjar tro att jag har läst alla världens bra böcker, så dyker det återigen upp en ny bok som gör mig på riktigt gott humör! Dessa böcker är sällan Nobelvinnare, utan snarare praktiska böcker skrivna av människor med uttalad inre vision, ärlighet och sunt förnuft.
Jag, än känd suris, drog på mungiporna flera gånger när jag läste Cesar Millans hundbok. Nu har vi nyligen skaffat en hundvalp, men jag hade likväl kunnat läsa boken även om jag inte hade haft någon hund. Och Cesar börjar ju boken med att berätta, att han fått så mycket tack för boken och tv-serien av helt hundlösa människor, som i stället för hunden fått ordning på sina barn eller sin relation. Också gläds jag av hans analys om sig själv, den machokulturen som han kommer ifrån, och vilken mansgris han har varit.
Cesar Millan är ingen hundtränare som lär hunden ”sitt”, ”ligg”, ”hit” eller ”fot”. Han är en mexikansk emigrant som sin barndom levde med hundar på den mexikanska landsbygden och genom att observera dem lärde han sig förstå deras beteende. När han sedan utvandrade till USA- ett land där nästan varje familj har en hund- så blev han förbluffad över hur många problemhundar det fanns i detta land där hundarna ändå har det så ”bra”- med veterinär, otaliga leksaker, förstklassig mat och luxuös pälstrimning. I USA finns det väl fortfarande verksamma hundfångare, och ”shelters” fylls inte bara av katter som här i Sverige- utan framförallt hundar, ofta korsningar på olika högenergiska raser såsom pitbull. Cesar Millan är framför allt en hundrehabiliterare, som tar sig an problemhundar som han räddar från döden, alternativt hjälper familjer personligen, så att de kan behålla sin (problem)hund. Cesars väg till den ofantliga framgången gick framför allt via kändisvärlden- med tanke på att även många kändisar har problemhundar blev han snabbt berömd. Cesar är personlig vän med många höjdare och världsstjärnor, och har bl a medverkat i Oprah Winfreys show flera gånger.
Jag ska inte gå in på Cesars metoder så djupt just här men kort och gott pratas det en del om flockdynamik och ledarskap i boken. Cesar är bestämt emot alla former av våld och ilska, då de är förutom grymma, inte heller några riktiga ledaregenskaper. Han anser att ett av våra grundproblem är att vi förmänskligar våra hundar, och erbjuder dem först och främst ”kärlek”, i stället för naturlig sysselsättning (=motion, promenader i flocken) och regler/disciplin. Och visst, jag känner också instinktivt att det är fel att betrakta hunden som sin ”lilla bebis”. Inte ens ett människobarn mår bra av en sådan behandling i långa loppet, hur skulle då hundarna göra det? Min glädje ökade ytterligare av Cesars (säkert helt korrekta) påstående att det bästa hundlivet i USA i regel innehas av de hemlösas hundar, kort och gott.
Boken placerar sig i samma kategori som Monty Roberts, Klaus Hempfling och Pat Parelli (hästar), och Anna Wahlgren (barn). Alla dessa personer vet vad de talar om. Alla har metoder som fungerar till 99,99% och som slutresultat mår alla de inblandade bättre.
Tyvärr så finns det en konstig ”woke”-rörelse, ett fenomen som alltid dyker upp så fort en duktig expert presenterar någonting som uppenbart fungerar. Nämligen en grupp dårar som drar en ärta i näsan och slår bakut. Dessa människor skiter i att metoderna fungerar, de störs tydligen av att någon annan vet bättre. Är det avundsjuka? Metoderna får alltid kritik för att de bygger på grymhet, även om våld, ilska och tvång är det första som metodernas utvecklare och förespråkare tar avstånd ifrån.
Med Anna Wahlgrens (vila i frid) sova hela natten-metod får man faktiskt ett spädbarn i lämplig ålder börja sova hela nätter i 99% av fallen med 1-2(-3) nätters konsekvent arbete. Efter detta är hela familjen utvilade och glada, och barnet utvecklas mycket bättre pga att det är piggt. Men nej, motståndarna låter familjen hellre gå under av sömnbrist, så att de vuxna drabbas av depression och barnet får en jobbig barndom, alternativt tar till lugnande mediciner- men att lära barnet sova, nejdå, det är grymt.
Samma sak händer när Monty Roberts tar hästen som är paniskt rädd in i hästtransporten på första försöket. Någonting måste han ha gjort som skadat hästen. Och join-up-grimman är så fruktansvärd. Och rundpaddocken bara måste vara skadlig för hästens psyke. Bättre enligt dessa människor fortsätta nöta på med en livsfarlig häst som inte mår bra, år ut och år in.
Och såklart har samma tröttsamma kritikstorm även drabbat Cesar Millan. Han kuvar hundarna och är så himla grym. Få av kritikerna är etologer, och skulle de vara det, så har de ändå inte några bättre lösningar mot hundproblem och problemhundar att komma med. Så låt mig slå fast att Cesar Millan är en stor hundvän med stor kunskap och erfarenhet om just hundar. Han har även sunt förnuft, och ytterst bra ”resultat”. Varje metod som brukas, kan även missbrukas. Och i en dum människas händer är även en bok någonting som man kan slå i skallen på någon annan, läs ett vapen. Naturligtvis måste man alltid använda även sitt eget omdöme, och som Cesar Millan säger, samvete, så fort man har med levande individer att göra. Men jag anser att var och en har ansvar för sina djur och sina barn, och då är det även ens ansvar att ta hjälp och försöka hitta lösningar då saker och ting inte fungerar som de ska.
Så tack Cesar Millan, du har min röst!
