Ursäkta min frånvaro, det beror helt enkelt på att jag har jobbat för mycket.
På något sätt hade Hanne-Vibeke Holsts Min mosters migrän hamnat på min läslista.
Boken är från 2002 men kanske inte mindre aktuell, dock kanske mindre revolutionär, idag.
Den börjar med att HVH (född i Danmark 1959) intervjuar sin 94-åriga mormor och vill gärna ha henne ”erkänna” att hon var begränsad och offer för det mansdominerade samhället. Erkännandet uteblir dock, då mormor inte kan se saken riktigt så som att hon hade några alternativ, utan har valt att försonas med det som varit.
Boken är en självbiografi, skriven av en intelligent kvinna som kan använda ord.
Hon kommer från generationen (nästan) före mig, och jag kan inte riktigt känna igen vad hon skriver om. Jag vet inte om det är en generationsfråga, men för mig är hennes problematik till 90% främmande. Hon har kämpat med feministiska frågor hela sitt liv medan jag personligen har haft helt andra utmaningar. Hon har dock också varit ”dum” som ung, och skammen över detta känner jag igen. Troligen är det så att som unga är de flesta av oss tvärsäkra och påstridiga på ett sätt som efteråt verkar löjligt.
Att HVHs feministiska ådra kommer från hennes uppväxthållanden blir tydligt när hon berättar sin livshistoria. Fint och detaljerat återger hon så gott som hela sin barndom och ungdom. Jag medger att feministiska frågor är viktiga än idag, men att ha dem som hjärtefrågor har aldrig riktigt varit min grej. Jag är en väldigt feminin kvinna och håller inte med HVH att byxor är bekvämare än kjol. För den skull har jag inte tagit mig fram i arbetslivet eller någon annanstans genom att flirta, någonting som HVH själv enligt sina erkännanden verkar ha närmare till.
Allt som allt innehåller boken väldigt mycket ORD. Skickliga och välvalda ord visserligen, men för många. Jag tycker om att författaren är tydlig och att läsaren inte behöver gissa sig till sakerna, men all intellektualisering äter upp känslorna och inlevelsen i stället. Boken lämnar mig tom och utan större reflektion på känslonivå. HVH skriver helt enkelt sönder hela historien.
Därmed inte sagt att boken är genomdålig, den träffar bara inte mig. Om feministiska frågor ligger en nära om hjärtat, kan det vara värt att göra ett försök att plöja genom boken.