Kategori: Böcker

Gargoylen

Här ser ni boken som förhindrat mig från att ta tag i någon annan bok sedan i somras!
Andrew Davidson, Gargoylen.
”Kärleken är stark som döden, hård som sten.”
 
 
Den här författaren kom från tomma intet år 2008 och skrev en 452 sidor (med minimala bokstäver) lång bestseller.
Boken balanserar hela tiden hårfint mellan bra och dålig, och alltför ofta faller den till den dåliga sidan (enligt mig alltså.)
Boken är för lång, för tjatig och för långtråkig! Personskildringar är väldigt endimensionella och historien alldeles för naiv i min smak. Därtill ”smaskar” författaren med det hemska på ett, enligt mig, manligt sätt (vården av brännskador, olyckor, tortyr, död).
Snygg kokainberoende porrskådis blir svårt brännskadad och förlorar allt, det vill säga allt. T om hans penis brinner upp. Mot all förmodan börjar en underskön kvinnlig konstnär besöka honom på sjukhuset. Hon berättar att de varit älskande i ett tidigare liv. Kärleken mellan dem är så äkta och så stor att den vinner över all skepsis och ur läsarens synpunkt tvivlar jag inte på att dessa två hade verkligen träffats och älskat varandra i ett tidigare liv!
Eftersom jag på äldre dagar har faktiskt börjat tro på den eviga stora kärleken, (om man bortser från min bästa vän som jag kände igen och älskade sedan tidigare men tänkte inte på saken då jag var så ung), så har denna berättelse Gargoylen två viktiga poäng i min värld.
Kärleken och tron på reinkarnation.
Dessa saker gjorde att jag trots allt bestämde mig läsa färdigt.
Boken väckte tankar och känslor hos mig, vilket alltid är bra. Den behöll samma ojämna bitvis tjatiga profil ända till slutet.
Låt er dock inte avskräckas! Boken är en bestseller, gillad och älskad av många, har fått bra recensioner och tigern är ofta rätt skoningslös i sin kritik.

Trollkarlen från Lublin

Isaac Bashevis Singer fick Nobelpriset i litteratur för denna bok 1978. Boken  är skriven i USA men historien utspelar sig i Polen i slutet av 1800-talet. Jascha är en judisk trollkarl som far land och rike runt och uppträder för folk. Han är begåvad på många sätt och har många kvinnor som han älskar på sitt sätt allihopa.
Någonting, till det yttre kanske kärleken till vackra kristna Emilia från högre samhällsklass, rubbar hans livs ekvation och balans ordentligt, och allt rasar samman som ett korthus, som det så ofta brukar bli. Livet är en färskvara!
Boken liknar lite Dostojevski med sin mörka skrämmande stämning med onda aningar. Tyckte jag om den? Ja, till viss del, den var underhållande och lite spännande. I människoliv finns dock inga enkla svar eller lätta lösningar, och sanningen måste erövras om och om igen, varje dag. Gårdagens visdomar kan synas i ett helt annat ljus idag.
Gott och ont, rätt och fel, sanning och lögn är begrepp som vi kan försöka greppa efter mer eller mindre tillfredsställande, men vi ska vara medvetna om att det alltjämt bara förblir ett försök.

Mazetti tilltalar mig inte men väckte tankar

Jag har läst Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid för länge sedan, men den var inte lika dålig som Tarzans tårar. Jag höll på avsluta boken mitt i. Den var på samma sätt tillgjord och helt orealistisk som Mannen som heter Ove, som jag också fick utslag av.
 
 
Mariana är ensamstående mamma till två små barn, hon är extremt fattig och det blir inte bättre av att hon envist vägrar släppa taget från sin fd man, barnens pappa, som är psykiskt sjuk. Det leder bl a till att hon får inget underhåll för barnen för att hon är för stolt för att gå genom processen med Försäkringskassan.
Janne är en yngre och extremt rik kille som blir kär i Mariana, men hon kan inte heller fastna för honom pga någon form av stolthet.
Barnens kiss, bajs, kräkning och snorkråkor beskrivs och överdrivs noga, men det är när författaren ger sig på ett försök att beskriva händelseförloppet ur ett barnaperspektiv, med felskrivna ord, dålig svenska i form av småbarnsspråk och utan punkter som jag blir riktigt illamående.
Slutet är gott men lite öppet som till saken hör. En enda tigertass av fem får boken av mig.
 
Det positiva med boken var, att jag började igen tänka på receptet på framgång, som jag nyss pratade om med en god vän.
Vad är det som gör att vissa människor har ordning och reda, och de alltid hämtar sig från livets smällar. Medans andra tycks vara förföljda av elände och olyckor och aldrig riktigt får till det?
Jag tror att vi alla har en viss kvot av energi som vi måste hushålla med. Den ges bort och den återvänder. Jag tror att det är viktigt att använda denna energi på rätt sätt. Annars finns det överhängande risk att man fastnar i oväsentligheter vilket försvårar ens möjligheter att komma vidare och använda hela sin kapacitet, kort och gott.
Jag anser mig inte vara något typexempel på att använda energin på rätt sätt, gudbevars. Ibland har man flyt, och ibland går allt emot en, hur man än gör, det känner väl alla igen? Vissa saker är svåra för mig, medans andra saker kan jag hantera ganska lätt även om de inte är trevliga i sig. Vi alla har våra läxor.
När jag verkligen får lust att tycka till om andras liv, det är när människor av någon anledning har fastnat i destruktiva relationer eller långvariga strider mot varandra. Vem som helst kan se att det inte kommer att leda någon vart utan orsaka ännu mera olycka för varje dag som går.
 
 
Boken Tarzans tårar påminde mig också om tiden då min nuvarande man besökte oss och uppvaktade mig, en ensamstående mamma som bodde i ett hus som hon inte riktigt kunde sköta om fullt ut. Skillnaden var att Greger inte var miljonär och jag var inte bankrutt. Lika förbaskat behövde jag honom, och lika lite som Mariana ville jag utnyttja honom, eller någon människa överhuvudtaget. Först behövde jag honom som kavaljer till cykelfesten, sedan behövde jag honom för att bära en soffa, sedan behövde jag honom för att äta upp mina bullar och till sist behövde jag bara honom på något konstigt sätt. Det tog över ett år innan jag insåg det, men så var det bara. Och så är det fortfarande.
 
 
 

Frank Mc Court

Sommarläsning, underhållande och lättsamt. Till vänster Ängeln på sjunde trappsteget, här på finska.
Frank är först av många barn till irländska emigranter och föds i USA men sedan flyttar familjen åter till Irland, Limerick, där man har det ännu sämre ställt.
Fattigdom (som andra världskriget paradoxalt gör bättre då irländska män då får arbete i England) och den strängt katolska uppfostran står i centrum. Att Frank har kryddat på lite extra här och där lär vara sant, men det är ju tecken på ett bra berättarskap.
Boken har belönats med många priser bl a Pulitzerpriset, blev en bestseller och gjorde Frank till en miljonär. 
Många har prisat boken för mig, och säger sig ha skrattat sig genom den. Som den tråkmåns jag är drog jag på smilbanden kanske 3-4 gånger (och det är iofs också ganska mycket av mig…)
I slutet av boken blir Frank myndig och emigrerar åter till USA. Fortsättningen berättas i boken till höger, Lyckans land.
Jag vet inte om jag orkar läsa den, den är tjock och så förtjust i första boken var jag inte. Men den var helt ok!
 
 
Tänkvärt för mig:
Fattigdom. Riktig, riktig fattigdom ända till hunger.
Uppfostran och mentalitet präglad av skuld.

Kanske är vi goda ändå?

Vi människor är inte alltigenom onda, konstaterar Madventures (Riku Rantala och Tuomas Milonoff i sin Världsförklaring). Visserligen är det möjligt att egga många av oss att begå hemska illdåd, om omständigheterna är ogynnsamma. Men det mår vi alltid dåligt av i långa loppet. De allra flesta av oss har nämligen en djupt rotad känsla för rätt och fel, och den verkar vara helt oberoende av kultur och religion. Vad vi säger oss vara och stå för är en sak, men det vi skäms för, vill ljuga bort och försköna, och det som ger oss äkta tillfredställelse och känsla av lycka verkar vara inbyggt i oss från första början, i våra gener kanske. Madventures förklarar detta med att vi har behövt dessa moraliska, altruistiska, empatiska egenskaper för att kunna överleva som art- eftersom vi har bott, jagat, odlat och överlevt i grupp och behövt varandra. En människogrupp har inte kunnat ha särskilt många ”fripassagerare” för att fungera optimalt. Det som Madventures ser som resultat av evolution ser jag som bevis på att Gud existerar.
Dock kan det ligga någonting i det att t ex tigrarnas moral är väldigt olik människans, och de behöver inte vara onda för det. Kanske har de en annan Gud?
 
Dikten i Znogges mammas diktbok berörde de flesta av oss. Det är som att vi intuitivt känner att det är just så det är. Jag skriver den här.
Lyckan i livet är inte beröm
inte skönhet och pengar
Lyckan är bara en svindlande dröm
som rör vid heliga strängar.
 
Det är märkligt och underbart att vi alla delar någonting djupt med varandra, och det yttrar sig i t ex konst. I litteratur, poesi, musik, bild… Det behövs bara några rader, och vi alla fattar poängen och känner att själen darrar till.
 
Nu när skolavslutningen närmar sig vill jag dela med mig en fantastisk svensk dikt som min sons lärare en gång skickade med alla sina elever då flera års gemensamma vandring hade kommit till sitt slut och de skulle fortsätta vidare till högstadiet. Denna dikt skulle jag också vilja skicka med alla småttingar som jag skriver ut från vår avdelning. Jag tror att den är skriven av Inger Thörnqvist, men är inte helt säker.
Någon som håller med om budskapet?
 
Jag önskar dig inte guld min vän
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig glädje i rikligt mått
och vänner att lita på.
 
 
 
 

Vad är pengar för någonting?

Pengar, vad är det för någonting? I grund och botten är allt pengar banklån. Det vi har på kontot har någon annan tidigare lånat. När denna skuld betalas, försvinner lika mycket pengar från ”kretsloppet”. 90% av allt pengar är i praktik skuld skapad av privata bankerna.
 
De flesta svenskar hör till världens rikaste procent, och även de fattigaste svenskarna kommer lätt med på rikaste tiondel. 85 rikaste PERSONER i världen äger lika mycket som 50% av den fattigaste populationen.
 
1,2 miljarder människor i världen lever i yttersta fattigdom. De lever på mindre än 1,25 dollar/dag. Sammanlagt lever 2,4 miljarder människor på under 2 dollar/dag.
 
Överraskande nog har fattigdomen minskat radikalt. 1981 levde 52% av jordens befolkning i yttersta fattigdom, år 1990 ”bara” 43%. 2010 var vi nere på 21%. Även totala antalet fattiga har minskat med 700 miljoner personer, trots ökande befolkning.
 
842 miljoner människor lider av kronisk svält än idag. Helt otroligt orimligt!
 
Den ekonomiformen vi känner till idag är inte den enda möjliga(!). Innan 1970-talet var all valuta i princip bunden till motsvarande mängd guld, och kunde bytas ut när som helst. Därefter har det spårat ur. Man diskuterar nu möjligheten att genomföra en reform (centralt styrd omfördelning av uppgifterna mellan privata banker och riksbanken då den senare ensam skulle få skapa pengar skuldfritt beroende av ekonomiska omständigheterna) som kunde förändra systemet till det bättre. Det råder naturligtvis olika uppfattningar om detta.
 
Bitcoin är virtualvalutan som används på nätet som ingen stadsbank eller regering styr. Det är helt anonymt och kan således användas t ex till pengatvätt. Värdet varierar kraftigt.
 
Den som har pengar skapar lagarna. Då får den som redan har pengar ännu mera pengar, och den som är fattig har inte så stora möjligheter att påverka! Kommunismen fungerade inte men kapitalismen i nuvarande form kommer inte att överleva heller.
 
Ovanstående fakta kommer från Madventures Världsförklaring.
 
Riksbanken styr numera ffa inflation, och jag kan tänka mig att det beror på rädslan efter det som hände i Europa under lågkonjunkturen och stora depressionen på 30-talet, dvs att människor blev av med sina besparningar över en natt pga inflationen. Nåja, men i vår tid kan man ju ändå alltid söka spänning i aktier och optioner…
 
Det som behäller sitt värde vad som än händer är fortfarande ädla metaller och juveler. Kanske även skog och mark, så länge naturkatastroferna lämnar oss i fred.
Och allt vi har, kan faktiskt tas ifrån oss. Precis allt, inklusive livhanken. Och med oss på andra sidan får vi ingenting. Eller kanske ändå? Tror ni att det är möjligt att ta med sig andligt kapital?
 
 
 
 

Jorden går under!

Madventures Världsförklaring har förklarat för mig konkret vad det är i vårt livsstil som inte är hållbart. Ni minns kanske att jag för någon vecka sedan skrev om den finländska mannen som lever ytterst asketiskt. Nu är vi på samma spår.
 
Världens befolkning ökar. Energin räcker inte till för den ökande populationen. Att resurserna för nuvarande är orättvist fördelade skiter vi i, men snart kommer det en dag då det säger stop. Om 50 år har inte vi heller någonting kvar. Framtill år 2030 förutspås världens energibehov öka med 50%! En annan sak är att de flesta av våra energiformer förorenar moder jord, och växthuseffekten är inget snack bara. Huvuddelen av växthuseffekten beror på de fossila bränslen, som (tack och lov???) snart tar slut! 80% av världens energi kommer för nuvarande från fossila bränslen, men oljan kan ta slut redan om 30 år.
 
Vi har kärnkraft med sina många frågetecken, och naturligtvis har vi de förnyelsebara energiformerna, vars utveckling effektivt har bromsats av mäktiga oljebolagen, som dominerar i Europa och USA. Asien går från och med nu först, och kommer att ta över herreväldet i världen inom kort. Kina har fördubblat sin vindkraft under de senaste 6 åren under varje år förutom ett.
 
Förvånansvärt nog, är det inte bara vårt köpbehov som är största boven i dramat som heter att jorden inom kort kommer att gå under. Naturligtvis är det inte bra, att jag köper en tröja från H&M och kastar bort den om 2 veckor pga tvivelaktig kvalitet. Men det finns 3 ännu större faktorer som berör oss var och en, varje dag. Enligt Demos, en finsk forskningsinstitut.
 
1. Mat. Energin räcker inte till för att vi alla ska kunna äta kött varje dag. Ett par gånger per vecka kan gå. Redan nu, om var och en minskade sin köttkonsumtion med en femtedel, skulle framtiden se ljusare ut. Jamen det kan jag ställa upp på.
 
2. Boende. Uppvärmning får i stort sett inte förekomma, utan det måste tas från hushållsmaskinerna, kroppsvärmen el dyl. På taket kan man ha solceller. 20 m2 per person måste räcka. I dagens läge anses 40 m2/person vara minimum. Ja men varför inte. Som student bodde jag med min katt i ett studentrum på 18 m2. Får jag dubbelt upp med gubben kan det gå. Snart finns det inte mera material att bygga bostäder på.
 
3. Logistik. Shit. Var och en kan förflytta sig endast 10 000 km per år. Därutöver får man endast ströva i skogen, eftersom även underhåll av vägarna och dylikt infrastruktur tar energi. Då får jag helt enkelt flytta till en bostad som står bredvid det stora sjukhuset, och att bo på landet blir en omöjlighet. Semesterresor får man göra mera sällan, och kanske längre resor åt gången.
 
Det kan bli så att den som har mest pengar kan köpa sig mest energi. I ett läge då levnadsstandarden bokstavligen rasar är det dock frågan om någon kan känna sig så säker. Ett annat alternativ är att kvotera energin så att var och en får sin egen kvot som man får hushålla med… Spännande, och inte säkert bara negativt!
 
 

Prylar!

Jag har nyligen skrivit om västerländska materialismen och relaterade frågor. Tyvärr lyckades jag inte definiera någon rimlig gräns för vår konsumtion, ej heller kunde jag komma med en lösning hur man kunde dela världens resurser på ett mera rättvist sätt och därmed göra världen till ett lite bättre ställe.
 
Finska Madventures- äventyrarna Tuomas Milonoff och Riku Rantala har skrivit en bok, Världsförklaringen, som jag för tillfället njuter av. Återigen tyvärr så är boken på finska, annars hade jag köpt flera och skickat ett ex till alla mina trogna läsare, så bra är den. I boken avhandlas universum, människan, religion, konst, fattigdom, ondska, godhet, sanningen, naturen och jordens tillstånd- inte mer eller mindre!
 
 
Det verkar helt klart vara så att ju fattigare folk desto viktigare roll spelar religionen. Riku ser detta som konspiration- de som har makten ser till att fattiga folket lägger sitt hopp och fokus till livet efter detta i stället för att göra uppror här och nu och kräva sina rättigheter. Tunna däremot tror mera på att bakom religionen finns någonting riktigt, en Gud alltså.
 
Det konsumeras på tok för mycket i västvärlden. Jag personligen tycker inte att vi behöver gräva maten från soporna eller gå i trasiga kläder för att få godkänt, men nog köper genomsnittsmänniskan i Sverige för mycket saker. Varför?
 
 
Jag tror att det materiella blir en lätt och enkel genväg för att tillfälligt fylla ett tomrum, som egentligen är tänkt till att fyllas med andlighet och kärlek. Så meningen är god men det blir fel.
 
Jag tror att vi har för bråttom, för mycket stress och vi kanske är för trötta och även mentalt otränade i att stanna av och vara i nuet. Vi känner att vi saknar någonting, men vi vet inte riktigt vad det är, och i vårt samhälle ligger det nära till hands att då ska man nog unna sig någonting konkret. Och visst, de flesta av oss får en kortvarig tillfredsställelse av materiella saker.
Titta på blogg.se:s förstasida! Åtminstone 50% handlar om rena prylar.
 
Såklart kan man även stilla tomheten med tvångsmässig träning, för lite eller för mycket mat, alkohol, spel, sex, annan bekräftelse, name it. Beroendet fyller tomrummet men gör ingen lycklig i långa loppet, tvärtom. Det är egentligen fascinerande att vi alla människor i grund och botten fungerar på samma sätt!
 
Nu tror jag att jag drar mig till älgfönstret och lär mig någonting nytt av dem.

Jag har läst en bok!

Ja, nuförtiden är det för mig en nyhet värd att nämnas till och med på bloggen.
Författaren är min favorit, Toni Morrison, en svart kvinna som är född i i Ohio 1931 och som fick Nobelpriset i litteratur 1993. Jag läser allt jag får tag på som hon har skrivit.
Toni Morrison har ett återkommande tema- slaveriet av de svarta människor i södra USA på 1800-talet. En historia lika hemsk som koncentrationslägren, vars sår fortfarande är relativt färska i USA.
Av alla hennes hemska böcker är den här möjligen den allra hemskaste. Toni Morrison bryter ner läsaren fullkomligt och påminner henne om att världen visst inte alls var den trevliga plats som hon inbillade sig, samt att människans grymhet mot sin broder och syster känner inga gränser alls.
Sedan kommer vi till insiktsdelen, där Toni Morrison öppnar upp alla hemligheterna och gör att aha-upplevelserna duggar tätt. Att det kan vara en kärlekshandling att döda någon har jag för länge sedan förstått, likaså att hemska upplevelser kan bryta ner en människosjäl så att den inte går att reparera mera. Men även att det som vi föraktar och demoniserar hos andra, är i regel en spegling av oss själva och ingenting annat. Och att när man är alldeles utan människovärde, så nöjer man sig med det minsta lilla, eftersom man inte vågar känna och inte tala om att älska- man äger inte ens sina egna känslor och drömmar. Ännu mera insikter finns att hitta, och jag har knappast plockat upp allt med bara en läsning!
I slutet av sina böcker kommer Morrison alltid med en försoning och reservationslös tro på livet och människan ändå- någonting som man verkligen inte kunde räkna ut i början av boken, och som vid det läget redan kan vara lite svårsålt!!
Kärlek (från en man till en kvinna) formuleras i denna bok med orden från en vilde: 
”Hon är min vän. Hon samlar ihop mig, gosse. Dom bitar som är jag, dom samlar hon ihop och ger tillbaka dom till mig i rätt ordning. Det är skönt, förstår du, med en kvinna som är vän med ens tankar.”
 
 
 

En djupdykning i modehistoria och lite om mig

Martina Bonniers nyaste modebibel utkom så sent som i höstas. (2014).
 
 
Det som störde mig lite med hennes förra bok, Fashionista, var att där fanns det mycket beskrivande text om hur olika plagg eller stil såg ut, och samtidigt väldigt få bilder, samt att det användes en hel del fackspråk (bussarong, halterneck, slingbacks etc) som inte helt sonika öppnade sig för en lekman utan googling. Sådana här böcker måste ha approachen ”for dummies” för att de ska uppfylla någon funktion alls. Och en bild berättar mera än 100 ord.
Den nya boken är betydligt mera färgglad än Fashionista, och det finns också mycket flera bilder vilket jag välkomnar glatt. Ofta är det så att jag vet precis vilket klädesplagg hon menar ( t ex Ascotdressen!), bara jag får se den på bild!
Martina Bonnier har alltid sagt att för att förstå sig på mode måste man kunna sin modehistoria, och det är det som är poängen med den här boken. Den här boken är en djupdykning i modehistoria. Det tycker jag är en förtjänstfull och vettig approach. Martina Bonnier är mycket kunnig på mode, och har tveklöst ett brinnande intresse och passion för det. Boken var klart allmänbildande för mig, och jag har möjligen blivit ännu mera intresserad av mode efter att ha läst den!
Som skribent har Martina Bonnier några svagheter. Ibland vill hon rymma så mycket mode och information i varenda mening att även bisatserna blir överfulla och i slutändan förstår läsaren ingenting. Jag reagerar också mot hennes ”åsnebryggor” som det heter på finska, dvs till synes smidiga hopp från ett ämne till annat, men som lämnar läsaren som ett frågetecken, vad var sambandet egentligen? (för det finns inget samband.)
Jag har också lite svårt för hennes garderobsregler: ”I din skogarderob BÖR det finnas åtminstone ett par röda skor.” ” En slingback är också nödvändig i en fulländad skogarderob.” Vaddå BÖR? Om jag inte gillar eller använder röda skor då? Vem är garderoben till för egentligen? Och att en slingback är så nödvändig, för vem?
Det känns lite som kejsarens nya kläder- om Miuccia Prada skulle få för sig att vi alla ska gå nakna, och Anna Wintour gav sitt godkännande därtill, skulle Martina Bonnier förmodligen köpa det utan kritik. (Och här har vi just jobbat med att hitta den personliga stilen med Camilla Thulin och nu raseras allt bara för att så är det!)
Nej, det är bra att kunna sin modehistoria, men ingen människa hinner ens prova på all världens mode under en livstid. Det är bäst att utveckla sin egen stil som man trivs med, med ständigt öppna sinnen förstås. Och återigen en liten pekpinne, det finns mycket annat i världen än mode. Man kan lätt bli patetisk om man samlar modeplagg med full intensitet hela livet. Allt har sin tid.
 
Ibland har jag undrat hur det kommer sig att jag alltid har varit så kvinnligt lagd, och i grunden så säker på min egen stil. Jag känner att det är någonting medfött, som finns inuti mig. Min mormor, som kom från extremt fattiga förhållanden, och började arbeta som piga så fort hon lärt sig gå i stort sett, var en färgstark kvinna. Hon fick leva under en turbulent tidsperiod med världskrig och allt, och sin karriär gjorde hon som hemmafru. Hon hade aldrig mycket pengar att röra sig med, och hennes allmänbildning var begränsad till damtidningar. Ändå hade hon en helt osviklig, kvinnlig stil. Rött och vitt, pärlor. Klanderfri handväska. Handskar. Läppstift glömde hon inte. Kjolar och klänningar, stiliga byxor också. Leopardmönstrat föll hon pladask för, vilket överraskade oss alla, eftersom hon inte var någon vän av bruna färgen i övrigt. Hon bar upp allt med finesse, trots ganska betydande övervikt mot slutet. Hon omgavs alltid av ett moln av god (fast kanske inte så dyr) parfym. I sina åsikter var hon mycket sträng, och hon kunde rentav skrika till när hon såg mörkblåa eller bruna kläder, så ”fula” var de! Jag tror att jag har ärvt min kvinnliga sida av henne. Fast hon var faktiskt ännu mera stilren än jag!