Kategori: Böcker

 

Miina Savolainen- The loveliest girl in the world

Empowering photography är en socialpedagogisk metod som kan tillämpas inom utbildning, vård och terapi, antingen hos en individ eller i grupp. Det är inte terapi men kan utnyttjas inom terapin.

Den här boken innehåller fantastiska fotografier på 10 flickor, i fina naturmiljöer, iklädda estetiska, personliga kläder. I början trodde jag att fotografen hade fotat sina vänner, men flickornas något misstänksamma blickar talade om annat. Det är 10 flickor från ett barnhem där författaren har arbetat och boken är resultat av ett projekt där hon under flera års tid har fotograferat tjejerna (där planering och utförandet av dräkterna samt resorna till fotografimiljöerna varit en del av projektet), i syfte att lyfta fram det enastående och unika hos varje tjej. Senare har man haft en stor utställning kring projektet i Finland. Tjejerna vittnar om hur positivt detta varit för deras självkänsla och självbild.

Idéen är fascinerande och konstnären inuti mig vaknar. Det här skulle man ju kunna göra på vem som helst! Alla är värda det.

Mina vänner, boken innehåller mycket vackra och speciella bilder samt mera information om projektet, finns hos mig.

 

Åsa Linderborg- Mig äger ingen

Sådana här barndomsskildringar är ofta lättlästa och underhållande, men inga litterära mästerverk. Men vet ni vad! Den här håller även klass!

Det berättar om en tjej (Aftonbladets kulturskribent är hon numera, en 60-talist) som i föräldrarnas skillsmässa blir kvar hos pappan. Pappor är bra, men de är ju inte som mammor, och den här pappan drack dessutom för mycket alkohol. Dock var han så gott som alltid snäll, vilket är något överraskande.

Boken belyser vilken betydelse ett bra skyddsnät har, då barnens hem sviktar. Praktisk hjälp och känslan av tillhörighet, där så lite kan göra så mycket.

Dessutom var/är den här tjejen begåvad, vilket också fungerar som ett skydd.

Jag beundrar författarens förmåga att vara djupt ärlig. Samtidigt har det lett till nyanserad tacksamhet snarare än bitterhet, varför boken är så vacker att läsa.

 

Det handlar om en kvinna, född på 50-talet, som har jobbat inom journalistik hela sitt liv. Hon är alkoholist, en grav alkoholist vill jag säga. Boken är så otäck och självutlämnande att man kan tro att hon vandrat AA-programmets 12 steg flera gånger om. Det konstiga var dock att allt eftersom jag läste vidare i boken fick jag känslan att hon inte alls var färdig med sin alkoholism. Jämfört med Mia Törnbloms Så dumt! är skillnaden som natt och dag. Mia är verkligen en nykter narkoman. Men i Brittas text hoppar viss bitterhet och anklagelser mot omgivningen upp titt som tätt, och i synnerhet i slutet av boken. Jag menar, det är väl självklart att omgivningen inte är felfri. Men handlar boken om hennes alkoholism så är det väl inte så fruktbart att berätta om allt annat som är och var fel. Så är det ju i alla våras liv. Det som räknas i en sådan här bok borde vara hennes väg och hennes tillfrisknande.

Jag blev nyfiken och googlade, och kunde räkna ut att Britta dog 2009? Ursäkta om jag har fel och jag har ingen aning varför. (Boken kom ut 2006.)

I slutet av boken uttalar alkoholläkare Lars Söderling sig om alkohol.

Där fick jag några reflektioner:

Han tycker att de fysiska följderna inklusive för tidig död är visserligen sanna men inte de mest förödande konsekvenserna av denna sjukdom.

”När man dricker alkohol på det sätt som en alkoholist gör, hämmas man i sin personlighetsutveckling. Om man inte lär sig av sina misstag, inte övar sitt känsloliv, inte har förmåga till empati eller sociala relationer, inte kan sätta in sig själv i ett vidare sammanhang, inte iaktta omvärldens reaktioner och inte identifiera sig med andra medmänniskor, ja, då skaffar man sig inga erfarenheter att bygga vidare på. Man får inga impulser att utvecklas och mogna på ett normalt sätt som individ.

Alkohol gör alltså, kort sagt, att man stannar i växten som människa. Detta är en försummad sida av saken. Kanske den svåraste att hantera i tillfrisknandet på längre sikt.”

Det här kan jag fullständigt hålla med om. Tänk om jag och min man är på väg till Ikea, och det enda jag funderar på hela dagen är, var jag kan lyckas ta mig en sup (bakom en hylla så att min man inte ser det) -även om jag inte lyckas ta den här supen, så är ju mina tankar på någonting helt annat än våra inköp eller vår gemenskap hela dagen- vad är det för liv? Någon äkta samhörighet kan knappast uppstå i en sådan relation.

Det fanns också en sak i hans (läkarens) analys som jag undrar över.

”…Dessa anlag för beroendet är förutsättningen för att utveckla sjukdomen alkoholism. Det är inte möjligt för en icke beroende människa att under åratal successivt dricka sig ner till botten av livets alla dimensioner. Det krävs anlag. Den som inte har anlag för detta långsamt destruktiva beteende slutar när notan blir för dyr att betala. Det är det som är skillnaden.”

Poängen är att för att sjukdomen ska utvecklas krävs både anlag och alkohol i tillräcklig mängd! Detta kan förklara varför det finns flera kvinnliga alkoholister nuförtiden (kvinnorna dricker mera, jmf med förut, och det är socialt acceptabelt.) Men männen leder fortfarande rätt överlägset, vad jag förstår. Om 10% av befolkningen är alkoholister (en försiktig skattning som dr Söderling kan hålla med om), är majoriteten av dessa fortfarande ändå män. Det går ju inte riktigt ihop genetiskt.

Det som jag också undrar över är, att om inte någonting annat än den där genen spelar någon roll, hur kommer det sig då att så stor del av t ex konstnärer är alkoholister? Eller vad gäller känsliga människor? Min uppfattning är ändå att bortsett från den där genen kan man ändå ”trilla dit” pga multifaktoriella orsaker… Kanske har jag fel, men jag har haft en fördom att människor i mera kreativa yrken och större känslighet/depressiva anlag oftare drabbas av alkoholism än de med 8-17-jobb. Eller kanske är den andra (riktiga?) förklaringen att bara konstnärernas missbruk uppdagas. Vem pratar om en tjänsteman som super ner sig, det är mycket mera intressant med en stor konstnär. Eller vad säger ni?

 

 

 

Böckerna är sköna, självupprepande på gränsen till meditativa, och ger en bra bild om Afrika och i synnerhet Botswana. De första 3-4 böckerna var riktigt bra, jag hade inte läst någonting i den stilen förut. Och de efterkommande böckerna har ju egentligen inte varit så mycket sämre, bara upprepning av samma sak. Men det kanske tål att upprepas. Problemet, om man vill se det så, har bara varit, att böckerna har blivit allt tunnare och texten har blivit större och större. I och med att författaren har producerat en bok per år av mma Ramotswe, kan man ana att han hittat en guldgruva och fortsätter tjäna enormt med pengar på det, kanske mera på förnuft än glödande inspiration.

Årets bok var kanske lite bättre igen, lite mera innehåll och text i alla fall. Och i och med att det är en man som bott länge i Afrika kan vi hoppas på att han donerar intäkterna i något välgörande ändamål. Han verkar ju ändå vara en klok man.

Det är den här typen av ”deckare” som passar en kvinna i min ålder. (Jmf med förra deckare som jag sågade pga att den var för grym.)

 

Det är författarens debutroman som möjligen kan ses som viss ursäkt, men jämfört med detta är Jo Nesbo en mästardebutant (hänvisar till min förra bokrecension.) Nej, sedan jag läste Fifty shades of grey har jag inte haft lika stora svårigheter att avsluta en bok.

Först det positiva. Själva ideen till historien och namnet Ove är bra. Jag kan faktiskt tänka mig att denna bok skulle göra sig bättre som en film. Då skulle man kanske få bort en del av det onödiga babblet som genomsyrar hela boken. Boken är inte realistisk, det hade man kunnat ha överseende med om det hade på något sätt tjänat själva historien, men nu blir det bara barnsligt och patetiskt. Och hans eviga jämförelser, som återkommer på var och varannan sida- han tittade på henne som om …(hon hade försökt sälja honom en päls gjord av bäverskinn mitt i heta sommaren och insisterat på att han är tvungen att använda den dygnet runt…)(ett påhittat exempel.)

Författarens syfte är tydligen att vara rolig. Det funkar ibland,  något haltande, men oftast inte alls. En verbal elev som går på högstadiet med tillräckligt tid och tålamod hade kunnat knåpa ihop detta.

Jag är jätteledsen, men jag har inga flera lindrande ord. Låt er dock inte bli fördomsfulla, eftersom jag har gått emot main stream och sågat t om världsberömda böcker tidigare. Denna är bara min åsikt och känner ni lust att läsa boken så bortskänkes en gratis exemplar härifrån!

 

Fladdermusmannen

Ja, boken är välgjord. Både beskrivningar av Australien och Sydney, och många aboriginernas historier, är trevliga, och jag blev faktiskt nyfiken och fick lust att fara till Australien.

Men. Dels måste jag anmärka, att bokens historia är visserligen välgenomtänkt och klurig, men ändå inte alls realistisk. Och jag gissade mördaren utan svårigheter.

Dessutom är boken något otäck och brutal. Inte bara själva mordhistorien, utan också huvudpersonen Harry Holes alkoholism och prostitutionen i Sydney beskrivs på ett otäckt sätt.

Man kan ju kontra att så är världen. Men jag tycker att det finns så mycket fult och hemskt i världen att man inte behöver frossa med det.

Så min absoluta etta vad gäller deckare är fortfarande Stieg Larsson. Spännande och grym men aldrig bara för sakens skull, aldrig utan ett syfte. En sådan hysterisk spänning kunde Nesbo aldrig få fram hos mig.

 

 

Från mina händer till dina

Allt bygger på hans kommunikationsmetod, ”join-up”. Återkommande hjälpmedel är hans ”Dually-grimma” samt rundpaddocken.

Det tar emot att bygga en rundpaddock varför jag inte har prövat på hans metoder, men jag tvivlar inte på att det fungerar. 

Även vad gäller lastning har han sina egna konstruktioner vilket kräver en del snickarpyssel och kanske lite ytor.

Monty är emot spö som straff, longering och att ge hästen godbitar från handen, vilket jag kan köpa.

Många av hans råd är oväntat enkla. T ex hästar som blivit alltför fixerade vid varandra och inte vill lämna stallet pga detta- skilj på hästarna! Hästar som skenar hem- rid åt oväntat håll, varje gång olika, rid fram och tillbaka, sitt av på olika ställen så att hästen inte kan förutse hur du har tänkt dig och stallet inte förknippas med att du sitter av, utrustningen tas av och hästen får belöning och vila. Det låter mycket trovärdigt i mina öron- ingen hokus pokus här alls. Det gillar vi. Och det bästa är att det fungerar.

Om man jämför de två kvinnliga nobelisterna, så rymmer Morrisons verk mycket mera bottenlös förtvivlan och smärta jämfört med Munro, men naturligtvis har även Munro inslag av alla de djupaste mänskliga känslorna, och beundransvärt nog kan de vara inbäddade i en berättelse som i sig rymmer väldigt lite dramatik- det räcker med beskrivning av livet i en fridfull stad där människorna lever sitt vardagliga liv utan inbördeskrig, prostitution eller ens sjukdom. Berättelserna är nästan lågmälda, och lika viktigt som det som sägs, är det som inte sägs.

Om det känns motigt att bita i en tjock skönlitterär bok, blir tröskeln i alla fall lägre av det faktum att Munro skriver noveller. Den här boken rymmer 14 små berättelser. Jag tyckte mest om dem i slutet, som beskriver Munros egen uppväxt, men det finns även andra pärlor i boken.

För att läsa boken och njuta av den behöver man inte vara medlem i Mensa, normal intelligens räcker. Jag kan dock tänka mig att det är en fördel att läsaren har varit med i ”matchen”, jag menar livet, ett tag. På grund av att djupare förståelse av så här intellektuell litteratur kräver viss livserfarenhet. Jag kan i alla fall tänka mig att jag får mera ut av boken nu när jag är 40 jämfört med när jag var 20 år.

Njutningsfull läsning!

 

 

Det är bra att hålla i minnet att vi alla kan agera som energitjuvar i vissa omständigheter. Psykologiska mekanismen är ungefär densamma, att man projicerar sin egen otillräcklighet på omgivningen.

Bästa sättet att känna igen en energitjuv är, att man inte känner sig bra till mods vid umgänget. Och även efteråt är man alldeles matt och tom på energi.

Omge dig med människor som lyssnar på vad du har att säga, och som i grunden är vänligt inställda mot dig! Så enkelt, och mera behövs inte.

Tyvärr finns inte tråkiga beteendemönster bara på arbetsplatsen, utan även i familjer och nära relationer. Att leva sitt liv nära en energitjuv kan vara oerhört påfrestande. Kännetecknande för mig själv har varit, att jag inte alltid har kunnat se att jag varit utsatt för energitjuveri, förrän långt efteråt. Och när man väl fått upp ögonen är det hur tydligt som helst!

Denna sommar hade jag en upplevelse då jag fortfarande dagen efter umgänget med en energitjuv var alldeles förstörd! Tack och lov umgicks jag då med en härlig vän och blev så småningom återställd.

Jag rekommenderar boken till alla för ökad medvetenhet!

 

Att döma

Det var en gång en gammal man som bodde i en by. Han var väldigt fattig, men till och med kungar avundades honom hans vita, vackra häst. Många hade erbjudit sig att köpa hästen, men mannen hade alltid nekat.

 

En morgon upptäckte mannen att hästen inte stod kvar i stallet. Hela byn kom och beklagade sig hos mannen. ”Vilken dåre du har varit! Du skulle ha sålt hästen, så hade du nu haft lite pengar att leva för under slutet av ditt liv. Nu har hästen blivit stulen, och du har varken pengar eller häst. Vilken olycka!”

 

Den gamle mannen svarade: ”Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet. Det är det enda vi vet säkert, allt annat är bedömningar. Om det är en olycka eller en välsignelse, vet vi inte än, för det vi ser är bara ett fragment av livet. Vem vet vad som händer sedan?”

 

Folket i byn skrattade åt mannen. Han hade alltid ansetts som lite annorlunda, lite tokig- och nu hade de fått beviset. Men femton dagar senare återvände hästen plötsligt. Han hade inte blivit stulen, han hade rymt ut i vildmarken. Nu kom han tillbaka, tillsammans med tolv andra vita hästar, lika vackra som han själv.

 

Folket i byn samlades förundrande. ”Gamle man, du hade rätt. Det var sannerligen ingen olycka att din häst försvann. Vilken välsignelse det visade sig att vara!”

 

Den gamle mannen svarade: ”Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min häst har återvänt. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Om du läser ett enda ord i en mening- hur kan du då bedöma hela boken?”