Häromdagen läste jag en riktigt tung bok.
Britta Berggren Ericson- Snälla mamma… sluta dricka
Det handlar om en kvinna, född på 50-talet, som har jobbat inom journalistik hela sitt liv. Hon är alkoholist, en grav alkoholist vill jag säga. Boken är så otäck och självutlämnande att man kan tro att hon vandrat AA-programmets 12 steg flera gånger om. Det konstiga var dock att allt eftersom jag läste vidare i boken fick jag känslan att hon inte alls var färdig med sin alkoholism. Jämfört med Mia Törnbloms Så dumt! är skillnaden som natt och dag. Mia är verkligen en nykter narkoman. Men i Brittas text hoppar viss bitterhet och anklagelser mot omgivningen upp titt som tätt, och i synnerhet i slutet av boken. Jag menar, det är väl självklart att omgivningen inte är felfri. Men handlar boken om hennes alkoholism så är det väl inte så fruktbart att berätta om allt annat som är och var fel. Så är det ju i alla våras liv. Det som räknas i en sådan här bok borde vara hennes väg och hennes tillfrisknande.
Jag blev nyfiken och googlade, och kunde räkna ut att Britta dog 2009? Ursäkta om jag har fel och jag har ingen aning varför. (Boken kom ut 2006.)
I slutet av boken uttalar alkoholläkare Lars Söderling sig om alkohol.
Där fick jag några reflektioner:
Han tycker att de fysiska följderna inklusive för tidig död är visserligen sanna men inte de mest förödande konsekvenserna av denna sjukdom.
”När man dricker alkohol på det sätt som en alkoholist gör, hämmas man i sin personlighetsutveckling. Om man inte lär sig av sina misstag, inte övar sitt känsloliv, inte har förmåga till empati eller sociala relationer, inte kan sätta in sig själv i ett vidare sammanhang, inte iaktta omvärldens reaktioner och inte identifiera sig med andra medmänniskor, ja, då skaffar man sig inga erfarenheter att bygga vidare på. Man får inga impulser att utvecklas och mogna på ett normalt sätt som individ.
Alkohol gör alltså, kort sagt, att man stannar i växten som människa. Detta är en försummad sida av saken. Kanske den svåraste att hantera i tillfrisknandet på längre sikt.”
Det här kan jag fullständigt hålla med om. Tänk om jag och min man är på väg till Ikea, och det enda jag funderar på hela dagen är, var jag kan lyckas ta mig en sup (bakom en hylla så att min man inte ser det) -även om jag inte lyckas ta den här supen, så är ju mina tankar på någonting helt annat än våra inköp eller vår gemenskap hela dagen- vad är det för liv? Någon äkta samhörighet kan knappast uppstå i en sådan relation.
Det fanns också en sak i hans (läkarens) analys som jag undrar över.
”…Dessa anlag för beroendet är förutsättningen för att utveckla sjukdomen alkoholism. Det är inte möjligt för en icke beroende människa att under åratal successivt dricka sig ner till botten av livets alla dimensioner. Det krävs anlag. Den som inte har anlag för detta långsamt destruktiva beteende slutar när notan blir för dyr att betala. Det är det som är skillnaden.”
Poängen är att för att sjukdomen ska utvecklas krävs både anlag och alkohol i tillräcklig mängd! Detta kan förklara varför det finns flera kvinnliga alkoholister nuförtiden (kvinnorna dricker mera, jmf med förut, och det är socialt acceptabelt.) Men männen leder fortfarande rätt överlägset, vad jag förstår. Om 10% av befolkningen är alkoholister (en försiktig skattning som dr Söderling kan hålla med om), är majoriteten av dessa fortfarande ändå män. Det går ju inte riktigt ihop genetiskt.
Det som jag också undrar över är, att om inte någonting annat än den där genen spelar någon roll, hur kommer det sig då att så stor del av t ex konstnärer är alkoholister? Eller vad gäller känsliga människor? Min uppfattning är ändå att bortsett från den där genen kan man ändå ”trilla dit” pga multifaktoriella orsaker… Kanske har jag fel, men jag har haft en fördom att människor i mera kreativa yrken och större känslighet/depressiva anlag oftare drabbas av alkoholism än de med 8-17-jobb. Eller kanske är den andra (riktiga?) förklaringen att bara konstnärernas missbruk uppdagas. Vem pratar om en tjänsteman som super ner sig, det är mycket mera intressant med en stor konstnär. Eller vad säger ni?
Jag tror att alla människor har anlag för att kunna bli beroende av alkohol. Det är väl mest antagande och inte vetenskapligt bevisat att det skulle finnas en "alkoholgen". Att påstå att inte alla kan bli beroende av alkohol är nästan lite farligt,det blir typ "det drabbar inte mig".
Fd
Det kan ligga ngt i det du säger men det finns mycket forskning och kunniga människor i området så jag vågar inte uttala mig tvärsäkert. Ingen kan dock gå säker här i livet, det är säkert.
Jo,att det finns anlag för att bli beroende det tror också jag men jag tror inte att det finns en specifik alkoholistgen. Anlag för att bli beroende tror jag att vi alla bär på och att det yttrar sig i ett beroende av många saker,Facebook till exempel eller som jag hörde på radion att vi kollar mobilen i genomsnitt fem gånger i timmen,helt galet!
Fd