Nu tror säkert mina läsare att jag inte läser något annat än nobelister. Så är inte fallet, men faktiskt är Nobelpriset ett bra tips ang vad det lönar sig att läsa! Både Toni Morrison och Alice Munro har jag ursprungligen fått som födelsedagspresenter, och det är jag djupt tacksam för.
Om man jämför de två kvinnliga nobelisterna, så rymmer Morrisons verk mycket mera bottenlös förtvivlan och smärta jämfört med Munro, men naturligtvis har även Munro inslag av alla de djupaste mänskliga känslorna, och beundransvärt nog kan de vara inbäddade i en berättelse som i sig rymmer väldigt lite dramatik- det räcker med beskrivning av livet i en fridfull stad där människorna lever sitt vardagliga liv utan inbördeskrig, prostitution eller ens sjukdom. Berättelserna är nästan lågmälda, och lika viktigt som det som sägs, är det som inte sägs.
Om det känns motigt att bita i en tjock skönlitterär bok, blir tröskeln i alla fall lägre av det faktum att Munro skriver noveller. Den här boken rymmer 14 små berättelser. Jag tyckte mest om dem i slutet, som beskriver Munros egen uppväxt, men det finns även andra pärlor i boken.
För att läsa boken och njuta av den behöver man inte vara medlem i Mensa, normal intelligens räcker. Jag kan dock tänka mig att det är en fördel att läsaren har varit med i ”matchen”, jag menar livet, ett tag. Djupare förståelse av så här intellektuell litteratur kräver viss livserfarenhet. Jag kan i alla fall tänka mig att jag får mera ut av boken nu när jag är 40 jämfört med när jag var 20 år.
Njutningsfull läsning!