Som jag tidigare har skrivit, så var årets fjällvandringsområde fint och många gånger rentav spektakulärt, men ändå inte allra närmast mitt hjärta. Det kan bero på närheten av E10, som gör att trots sin höjd, mäktighet och karghet är dessa områden inte fullt ut så isolerade och vägen till civilisationen är aldrig så lång. Det förtar lite av den vildaste fjällkänslan.
Med våra 5 långvandringar (med tält) i bagaget är vi nu faktiskt ganska erfarna fjällvandrare. Den överdrivna ivern och resfebern har bytts ut mot mera moget övervägande. Inte heller har jag längre liknande ångestkänslor (”vad har jag nu återigen utsatt mig för?”) som jag tidigare kunde få i början av en fjällvandring. Vi minns, och vi vet vad fjällvandringskonceptet innebär. En del av förtrollningen har ersatts av erfarenhet.
Fler än en gång har jag dock känt att fjällvärlden är snäppet för stor för mig i sina dimensioner. På kartan ser allt så enkelt ut, men verkligheten är en annan, läs mycket större och jobbigare. Man hade lätt kunnat halvera alla avstånden i fjällvärlden, och sträckorna hade ändå varit tillräckligt ansträngande för mig, dock med skillnaden att man hade kunnat njuta lite mera! Alla förslag i guideboken om ev toppturer eller andra små intressanta extrautflykter, hur korta och lätta de än må vara, är helt enkelt ÖVERKURS. Nej, för oss räcker det och blir över att tillryggalägga de helt ordinarie sträckorna utan några extra krumelurer alls.
Men även om jag många gånger har varit frustrerad över min litenhet och svaghet, så är det paradoxala att framför allt i år har jag många gånger varit imponerad över min otvetydiga styrka. Fast jag är över 50 år gammal, så är kroppen så oerhört stark och seg. Det betyder kanske inte att jag är snabb, men jag är väldigt uthållig och kan mata på timme efter timme i de mest ansträngande och förj+vliga omständigheterna. Nog händer det att jag hämtar andan någon sekund här och där, men sedan går jag igen, till synes helt obrydd, kilometer efter kilometer. Samma gäller min man.
Gällande packning och mat har jag blivit mera avslappnad. I år lämnade jag hem några trygghetsplagg (i synnerhet eftersom jag visste att vi hade värme att förvänta oss) och packlistan bockas inte av alldeles lika nitiskt som tidigare. Det löser sig ändå!
Med glimten i ögat, förenad med viss skam, har vi i år erinrat oss våra hopplösa vadförsök tidigare år, t ex den över Nallojavritjåkken 2023. Vad var det för problem egentligen? Vi skulle bara ha tagit av oss skorna och traskat över med två steg! (Däremot så hade vi fortfarande inte ha tagit oss över deltat i Unna Räita som det såg ut i fjol, det kan vi slå fast.) Men just vad gäller vadande, har vi blivit oerhört mycket duktigare i år. Ifjol vadade vi inte en endaste gång, men i år blev det flera vad. Vi utvecklas!
Planering har alltid varit min starka sida. Aldrig har vi tagit oss vatten över huvudet, däremot så har vi fortsatt utmana oss på olika sätt, på lagom nivå. Jag har fått väldigt mycket självförtroende av att ha kunnat bolla med andra friluftsmänniskor på olika forum, och i slutändan med Claes Grundsten, som jag uppskattar oerhört mycket. Även tidsplanen har hållit vartenda år.
Man vet aldrig vad som händer i framtiden, men om någonting skulle hindra oss från att utmana och vi behöver ta ett steg tillbaka, så har vi fortfarande kvar tre sträckor av Kungsleden, som vi ju har planerat att vandra i sin helhet. Även Padjelanta väntar på oss.
Gällande utrustning, packning och mat har jag inte längre så mycket att tillägga. Jag kan bara hänvisa till tidigare årens inlägg. Under årets vandring kunde vi dela lite på vikten eftersom vi var 4 personer, och jag tror att min packvikt låg någonstans runt 17 kg, vilket var helt rimligt.
Personligen har jag kommit fram till att våra fjällvandringar för mig även står för någon form av pilgrimsvandringar, eftersom de uppfyller alla kriterier för en sådan, och jag kan för min värld inte komma på någon annan vettig anledning varför vi håller på med dem till den grad som vi gör. Jag fjällvandrar inte bara pga naturupplevelsen eller för att övervinna mig själv, utan det finns fortfarande även en gnutta ren magi i det hela. Det är inte omöjligt att jag har utvecklats som människa tack vare våra strapatser, och då tänker jag främst på någon sorts lugn och trygghet, förmåga att ta saker och ting som de är och inte gå igång på alla känslor och förnimmelser som finns där för stunden.
Ännu har jag inga fjällvandringsplaner för nästa år, men vi har ju gott om tid. Allt löser sig.
