29/7-25
Vi hann bara somna och pang var åskan över oss. Klockan var 22.15. Åskan kom bakifrån Lapporten och ljusblixtarna som vi såg genom tältduken blev allt mera intensiva. De lyste upp hela tältet till regnets hamrande på tältduken. Vi räknade sekunder mellan blixt och dunder. 7-8 sekunder. 5-6 sekunder. Hur låg tältet till? Inte alldeles vid vattnet, det var bra. Inte alldeles bredvid Nissoncorru, det var också bra. Den lilla jordåsen bakom tältet kanske skyddade oss, hoppades vi i alla fall. 3-4 sekunder, åskan kom närmare. Sedan smällde det till, en intensiv blixt som gjorde att jorden skakade under oss. Blixt och dunder samtidigt! Jag tror att blixten slog ner i sjön. Jag brukar vara den mera nervösa av oss två, men nu var Greger rädd också. Vi höll om varandra och räknade. 2-3 sekunder igen. Åskan gled mot Abisko- i sidled kunde den ju inte gå i vår trånga dal. Men nej, en kraftig blixt och dunder samtidigt igen- den kom tillbaka! Vi var alldeles utmattade av spänning och rädsla. Vi försökte erinra oss allt som man skulle veta om åska- tältplatsen var ju efter omständigheterna helt ok och det allra bästa var att vi faktiskt hade hunnit få upp lägret. 5-6 sekunder, 7-8 sekunder. Nu hade åskan bestämt sig och gled återigen mot Abisko. Blixtarna blev mindre intensiva. Det verkade så att vi fick fortsätta leva även denna gång.
Det enda vi hörde efteråt var regnets smattrande. Vi undrade om åskan farit till brorsan och Minna i Abisko, och om de i sin tur var väldigt oroliga för oss pga vårt utsatta läge. Så småningom somnade vi, och sov riktigt gott.
Nu i efterhand har vi kollat om vi kunde ha gjort någonting annorlunda. Ja, kanske sitta uppe ihopkurade i mitten av tältet- nu låg vi ju raklånga i våra sovsäckar, vilket är fel. Men det gick bra ändå.
Vi vaknade till det drypande våta landskapet. Det regnade inte, men luftfuktigheten var så hög att det kändes som regn. Allt var blött, förutom innehållet av vårt fantastiska Hilleberg Nallo 3GT. Det var sådan dimma och dis att vi knappt såg sjön några tiotal meter bort. Det var bra att vi hade brorsans kompass för att kunna ta riktning mot nordväst, även om vi såklart inte var vilse. Det var ändå mycket varmt, men de flesta myggorna hade nog regnat bort.
Klockan 10 kom vi oss iväg. Aki-Matti och Minna väntade ju i Abisko, och vi ville komma oss hemåt! Ut från dalen med hjälp av kompassen, vi ville undvika allt extra irrande och spara på stegen. Vi såg bara en enda rimlig tältplats till efter vår. Det var nära att vi behövde vada igen men kom denna gång över torrskodda efter lite letande.
Vi kom till Paddus (Baddosdievva), en gammal samisk offerplats som reser sig från skogen som en liten distinkt, frodig bricka. Utsikten mot Torneträsk må ha varit fin, men nu var jag mättad med all skönhet. Jag ville bara komma fram! Var var stigen nu igen? Vide och stenar, skog och underväxtlighet. Jag var återigen extremt varm, fuktig och kliande. Jag tappade humöret igen och skrek ut min ilska högt, men utbrottet var något mera behärskat än igår.
Vi hörde helikoptern landa. Helikopterplattan bakom Abisko Mountain Lodge kunde inte vara långt borta nu! Och mycket riktigt, kl 14 var vi framme, och där stod brorsan och Minna och jublade! Efter 12 km och 4 h var vi slutligen i mål!
Aki-Matti och Minna hade haft en bra tid i Abisko då de hade sovit i sitt tält på turiststationen och sett i stort sett allt som fanns kvar att se i Abisko inkl Trollsjön. Iom vår omfattande vandring på Abiskofjällen kunde de nu också titulera sig som riktiga Abiskokännare, och hade t om fått guida övriga turister med sin nyvunna lokalkännedom.
Den fantastiska personalen på Abisko Mountain Lodge lät oss duscha helt kostnadsfritt, och sedan hoppade vi i bilen och bilade hela vägen hem till Västerbotten. Pizza i Gällivare blev det dock.
Kl 02 var vi hemma! Världen hade återigen klarat sig utmärkt utan vår medverkan en hel vecka. Poppe hade haft fullt sjå hemma med djuren i rekordvärmen (regelbundet vattenbyte i det kokande akvariet icke att förglömma) inkl tre stormar, men det hade han klarat galant, såklart. Det var skönt att lägga sig i sin egen säng igen.
Nu får vi se om mitt heliga löfte, aldrig mera fjäll, ska hålla eller inte. Vad tror ni? Ännu har vi inte vågat fråga om brorsan och Minna (som var minst lika halt som jag) även ska hänga på nästa år, vi tänker låta dem vila och glömma bort en del, tiden brukar ju förgylla minnena, och det finns ju faktiskt ännu onödigare aktiviteter än fjällvandring.