26/7-25
Natten var lugn, ömsom kall, ömsom varm. På morgonen var det aningen svalare, ett litet luftdrag som man dock knappt kunde kalla för blåst, kunde anas, och det fanns en del moln på himlen. Men på det stora hela var det ändå varmt, helt klart shortsväder!
Jag gick ner till Siellajohka för att tvätta mig, och såg rimligen fram emot att göra det i lugn och ro. Men det första jag såg var en man på andra sidan vattendraget. Han såg lite vilsen ut och verkade vilja ha kontakt med mig, så jag pekade på platsen där det var bäst att vada, och där vattennivån faktiskt åter hade sjunkit, och var rentav lägre än när vi vadade kvällen innan. Mannen gick sin väg och jag tänkte att han kanske hade ett sällskap som väntade där på höjden. Men bara på någon minut var han tillbaka, fortfarande ensam, nu med sina grejer. Jag ville inte framstå som en löjlig hönsmamma och lägga mig i hans vadande, men stannade ändå för säkerhets skull inom synhåll så att jag såg att han kom tryggt över på vadplatsen som jag hade pekat ut. Det visade sig senare att denna ensamvandrare från Umeå faktiskt var väldigt tacksam! Om inte jag hade dykt upp just där och då hade han känt sig tvungen att gå runt Siellajohka ända till upprinningsområdet, vilket för honom hade inneburit en extra gångsträcka på 5 km. Så någon nytta gjorde jag ändå! Mannen berättade också att han hade passerat videh-lvetet i västra Siellavaggi på höjd och även om det hade inneburit vissa svårigheter att ta sig ner igen efter Bahpagurra så hade det troligen varit lindrigare än vårt alternativ, att kämpa sig genom videt.
Vi packade ihop vårt läger och gav oss iväg norrut kl 11.30, mot Ballinvaggi. Jag har fått ett nytt favoritfjäll (bland många favoriter), nämligen Tjåmuhas. Denna mäktiga trekant på 1745 möh, som vi rundade och passerade från tre olika håll, är verkligen karaktärsrik. När vi passerade den från öster, började den plötsligt prata med oss! Det mullrade högst upp på den på ett oförklarligt, dovt sätt. Det lät som ett jord/stenskred, men vi såg inga stenar komma. Vad ville den säga? Kanske bara en enkel hälsning till fyra tappra kämpar!
Vandringen i denna dal på en passpunkt på drygt 1100 möh var vacker och behaglig. Det var mycket sten, och omgivningarna liknade lite Södra Stuor Reaiddavaggi. Det fanns många vattendrag där vi återigen fick vada (även utan skor) men det var inte skrämmande. Vi såg några andra vandrare på håll. Lunchen bestod av vegetarisk pasta bolognese med tortillabröd och parmesanost. Ballinbogicohkka övergick till Ballincohkka på vår högra sida, men på vänster sida var det ständigt Tjåmuhas.
Vi hamnade högt upp på stenfälten, vilket var nästan skrämmande. Och sedan började det en brant nedgång mot Abisko, där det sk Tältlägret var vårt nästa mål. Tältlägret ligger strax utanför Abisko nationalpark, vid Ballinjohka. Här erbjöd STF servering och övernattning i militärtält från 1926 till 1960-talet. Det finns kvar en flaggstång och en kvarvarande liten stuga som tillhör STF men inte är öppen för allmänheten. Det finns dock ett förstklassigt dass, och vyn över Torneträsk är fantastisk. Platsen lämpar sig utmärkt för tältning, och vi hittade genast fina tältplatser. Utöver oss övernattade två tyska tjejer där den natten, de hade sovit två nätter i Lapporten tidigare och skulle nu till Abisko. Vi anlände till Tältlägret kl 17.15, och gångsträckan idag blev ca 10 km.
Kvällen var mysig, vi åt och pratade. Minna hade en del problem med sin höft och vi var nu återigen nära Abisko. Ett alternativ var att hon och brorsan skulle gå till Abisko, bekanta sig med Abiskojokka kanjon, åka linbanan och göra en utflykt utan packning till Trollsjön, medan jag och Greger skulle fullfölja den från början tilltänkta vandringen genom Nissonvaggi och Cuonjavaggi och anlända till Abisko efter 2 dagar. Jag var lite fundersam. Skulle vi klara av det? Var det att utmana ödet? Speciellt bekymrad var jag över Nissonvaggi där det också ska växa en hel del vide, och dagsetapperna var generösa. Vi bestämde oss för att sova på det, men både jag och Greger lutade nog mot att fortsätta kämpa på. Det är inte så ofta vi har tillfälle att fjällvandra fullt ut, och att gå genom Lapporten har alltid funnits på vår bucket list. Dessutom var vi i bra form, och det fanns egentligen ingen anledning att ändra på planerna.