25/7-25
Jag väcktes återigen av värmen. Försökte mig på olika ventilationslösningar utan att släppa in alltför mycket mygg och annat (HATAR brems!) och kunde slumra till några gånger till. Den här dagen skulle bli den allra tuffaste, då vi dels skulle forcera oss genom ett par kilometer vide i den kraftigt lutande Västra Siellavaggi, och dels behövde vi vada Siellajohka, vilket enligt guideboken kan vara problematiskt ibland. Regnet kan förstås ställa till det, men så även värmen, då snösmältningen blir extraordinärt stor. Därtill är det inte så lätt att hitta information om färdvägen vi hade framför oss- det är helt enkelt så få som väljer den rutten. Jag hade till slut vänt mig till den alltid lika vänlige Claes Grundsten, som jag köpt några fototavlor av, och fått uppmuntrande men realistiska svar, samt en plan B om vi verkligen inte skulle ta oss över jokken, vilket kändes väldigt betryggande.
Frukost och sedan ihop med lägret igen- de flesta ”Kungsledare” hann gå iväg före oss, som gick iväg först kl 10.40. Det var absolut inte kallare, vilket väderprognoserna hade lovat, utan snarast varmare, nu 31 grader.
Upp över bron mot Garddenvarri, en hård stigning på Kungsleden. Vi tog en fika på meditationsplats nr 2 och lyckades såklart missa stigen till Siellavaggi och fick återvända några hundra meter. Det är inte mycket till stig numera, då även Kieronstugan är nedbrunnen- vi såg inte ens resterna av stugan. Garddenjohka behövde mycket riktigt vadas med några steg, men den var smal, dock behövde vi ta av oss skorna som kastades över vattendraget.
Och så öppnade sig den hemliga Västra Siellavaggi framför oss. Vi gick vid foten av Siellanjunni, och från andra sidan av Siellajohka skuggades vi av Giron och Tjåmuhas. Helt enligt förväntningarna var vägen full av ganska tät vide och initialt även en del björkskog. Dalen är också djupt nedskuren, vilket innebär skrågång som är rätt så jobbigt. Jag upplevde det dock inte farligt på samma sätt som i Östra Unna Reaiddavaggi i fjol. Fredrik Neregårds guidebok beskriver tydligt i ord och bild att man ska gå genom videsnåret och inte ta höjd. Senare visade det sig dock att ta höjd hade kunnat vara lindrigare för oss.
I min research hade jag också läst på Utsidan.se om en person som vandrat andra sidan av Siellavaggi, dvs längs Giron och Tjåmuhas, men detta var tydligen inget bra alternativ eftersom de få kilometrarna tog precis hela dagen och var oerhört jobbiga. Vi kämpade på i videsnåret i hettan på södra sidan av Siellajohka. Vi åt vår lunch; ris, oliver och korv, på en liten sluttning. Giron och Tjåmuhas, dessa sympatiska jättar, delas av en jokk med ett fint vattenfall, Bahpagurra, som placerar sig nästan exakt mitt i dalen Västra Siellavaggi med 2 km åt varje håll. Efter Bahpagurra och österut blev det mycket riktigt (som guideboken lovat) mera lättvandrat då videt byttes ut mot gräshedar. Så resten av dalvandringen gick åtminstone dubbelt så fort som första biten.
Men som det alltid är med fjällvandringen, så fick vi snart nya problem att lösa! Siellajohka! Vete sjutton om den var speciellt strid just idag, men någon barnalek var det inte. Vi kunde dock ganska lätt identifiera det optimala stället att vada den, och jag tyckte att det var skönt att vi var flera som kunde ”bolla” olika alternativ, tycka till och enas. Under några omständigheter ville jag inte aktivera plan B, dvs att gå 2,5 km uppströms där vattendelaren finns, och sedan 2,5 km tillbaka- inte utan att ge vadet ett försök i alla fall.
Det var lite knepigt att ta sig till det tilltänkta vadstället då jokk-kanten var brant och ogästvänlig. Vi gick över en snölega och klättrade ner.
Greger rekade först. Sedan tog vi av oss skorna, gjorde en maskliknande formation och gick över, alla i ett svep. Och det gick bra! Så här glada (och lättade?) var vi efteråt!
Då var det bara att klättra upp mot renvaktarstugan och välja och vraka bland de otaliga bra tältplatserna mitt i ensamheten. Inte en människa hade vi sett på hela dagen! Kl 18 var lägret uppe. Vår tältplats var bakom en naturlig ”vindmur”, på en mjuk gräshed, vid Ballinbogicohkkas fot. Nära vatten var vi också. Mera kunde vi inte önska! Vi åt en festmåltid med Real-turmat, vin, plättar och nötcreme.
Vi såg att det regnade uppe i bergen söderut mot Adnjetjårro till, men regnet kom inte till oss. Vi hade för en gångs skull en rimlig och behaglig temperatur, och vi njöt av livet igen. Det var nästan skönt att småfrysa en stund. När Aki-Matti och Minna gick till Siellajohka efter ett par timmar för disken och kvällstvätten, så noterade de att vattenytan hade höjts rejält och alla stenar i jokken nu var vattentäckta! Säkerligen var det regnet uppe i fjällen på andra sidan som nu rann ner. Dagens gångsaldo blev ca 10 km.
#Siella betyder födelsegåva. Ballin betyder hammaren med vilken nåiden slog på trolltrumman.