24/7-25
Det blev återigen lite varmt i tältet mot morgonen, men vi kunde i stort sett sova ut ändå. Vädret var sol, sol och ännu mera sol. Det var varmt och blåste inte. Vandringen framför oss hade guideboken (av Fredrik Neregård, Calazo förlag) klassat som svår (pga upp och ner och många höjdmeter) med det vete sjutton om jag håller med om det. Många av de medelsvåra etapperna har varit betydligt värre.
Vadet nedströms Kårsavaggestugan var långt, men görs nog av flera personer dagligen. Dagen innan hade någon ramlat där, berättade stugvärden. Vi observerade noga en grupp som vadade strax före oss.
Sedan var det vår tur, kl 10.40 gav vi oss iväg! Greger och jag gick först. Det var skönt att veta att vadplatsen var fullt realistisk och att vi inte hade tagit oss vatten över huvudet (bokstavligen). Enligt min research brukar detta vad vara ganska ”stadigt” och inte variera så mycket efter väderomständigheterna, troligen är vattendraget så stort att det jämnar ut sig. Det var kallt och ändå ganska strömt, bitvis knädjupt, och vissa av stenarna var halkiga så det viktigaste var att ta det lugnt. Stackars brorsan förlorade sin kära sandal, som vi såg segla iväg ner mot fortsatta sjösystemet, mot Torneträsk och senare antagligen via Torneälven till Bottenviken. Inte mycket att göra åt!
Efter vadet började stigningen över fjällryggen av Boazocohkka. Stigen var tydlig och nu fanns det inte längre några större mängder av snö att tala om. Visst var stigningen lite jobbig men inte värre än dagarna innan. Toppunkten lär ligga någonstans på 1100 möh, och det är väldigt tydligt när man väl befinner sig på toppen av kammen. Bakåt öppnar sig den vackra, grönskande Kårsavagge där topparna av Gårsacohkka, Vassecohkka och Latnjacohkka dominerar fonden. Och framåt ser man, åtminstone i det lysande vädret som rådde just då, hela norra fjällkedjan, troligen ända till Kebnekaise. Om jag ändå hade haft Claes Grundstens topografiska fjällbok med topparna markerade till hands, det hade varit roligt att veta vilken topp som var vilken! Tyckte mig i alla fall med säkerhet kunna identifiera Giron med kompisarna såklart, och även Kåtotjåkka, Påssustjåkka och Sielmmacohkkamassivet.
Att kliva ner från kammen var långt ifrån så jobbigt som att kliva ner från Guoblavaggi dagen innan. Stigen var tydlig och vi åt lunch på branten. Det blev makaroner med pesto och korv.
Intresset räcker inte riktigt till för botanik och allt annat intressant i naturen omkring då fulla fokuset ligger i att ta sig framåt. Vi kunde se in mot Hoiganvaggi.
Den överlägset jobbigaste biten av denna sträcka är, om ni frågar mig, den långa och insektsrika biten i lövskogen innan Abiskojaurestugorna! Vi hatar brems! Det kändes som att vi aldrig kom fram! Men, allt tar slut, så även denna plåga, och vi anlände till Abiskojaurestugornas vimmel. Fruktansvärt så mycket folk som det var där, som en campingplats! Även om jag har passerat stugorna flera gånger så har jag aldrig varit inne i själva området tidigare. Vi köpte en kall cola och ett stugmärke förstås.
I stugområdet ville vi inte stanna, och tältning annanstans i nationalparken är förbjudet. Så vi fortsatte vår färd, som planerat, ca 3 km längs Kungsleden söderut till tältplatsen vid Siellajohka, vid Girons fot. Vi anlände ca kl 19. Denna lägerplats är välanvänd av Kungsledenvandrare. Dasset har alltid varit överskitigt under de tidigare åren då vi passerat (till den grad att jag inte kunnat använda den), och nu var det stängt, lika bra det. Många glada campare var det, knappast några från Sverige. Vi fick stoppa tre (!) öppna brasor under kvällen då folk utan att veta om aktuella eldningsförbudet gjort upp eld i de befintliga eldplatserna. Men alla tog det bra och släckte sin brasa genast.
Dagens vandringssträcka skulle ha varit ca 11 km, men mätare stannade återigen på en högre siffra- 13,6 km. Vid det här laget hade det redan klarnat för mig att årets vandring hade börjat exceptionellt hårt, rent fysiskt sett. En stor del i det hela spelade förstås den bitvis olidliga värmen. Vi försökte peppa oss med nyponsoppa, mandelbiskvier, och brorsans ”plunta”. Och sedan gällde det att sova, eftersom kroppens känningar och sinnets känslor är som allt annat- ingenting varar för evigt.