Köpfritt till ära köpte jag två böcker om köpfrihet.
Den första, Shopstop, är redan från 2014, en form av föregångare och trendsättare i den köpfria världen. Gunilla Brodrej arbetar som musikkritiker på Expressens kulturredaktion, och jag kan inte annat än avundas hennes jobb. En massa resor och kulturevenemang dagarna i ända! Jag förstår dock att resandet lätt medför extra shopping. Men en kulturkritiker lär också behöva en hel del plagg att klä sig i, till motsats till en som arbetar inom vården i sina arbetskläder, nedgrävd i sjukhusets djupa kammare…
Boken är välskriven, och till tals kommer inte bara författaren själv utan även sakkunniga från tjänstemän på Finansdepartementet till ärkebiskopen.
Jag kan tänka mig att om jag hade bestämt mig för ett totalt köpstopp skulle mitt år se ungefär likadant ut som Gunilla Brodrejs. Något förtvivlat köp här och där, men klart ökad sinnesro och omprioritering av min tid. Jag reagerar dock på att hon på riktigt verkar ha brist både på det ena och det andra. Som nylonstrumpor, regnbyxor och ordentliga skor. Det problemet skulle jag knappast ha haft!
Den andra boken, Klädfyllot, skriven av Karin Larsson, är från 2021, då de flesta av oss redan hade kommit underfund med att det här med överdrivet shoppande kanske ändå inte var ”the shit”! Karin Larsson arbetar som speciallärare, och även hon kan förstås tänkas behöva mera kläder än en som har arbetskläder. Hennes bok är väldigt självutlämnande och även rolig. Jag anar dock att hon är just en sådan verklighetsfrämmande stadsbo från södra Sverige som vi norrlänningar har lite fördomar mot. Det finns ju folk som bor i sin lilla lägenhet mitt i stan, äger inte någon bil och har slutat flyga. Därtill försöker de äta veganskt och ersätter mjölkprodukter med sojaprodukter, och skinnskor med syntetiska. Och sedan tänker de att det här var ju lätt. Och när personens arbete inte heller har med sk ”produktion” att göra, är den lilla bubblan sluten.
I den här boken möter vi dock någonting som börjar gränsa mot shoppingberoende. Kanske inte helt manifest, men likaså i riskzonen, och det är även författarens egna analys.
Jag har tidigare skrivit om att jag själv har drag av beroendepersonlighet, och jag vet verkligen hur en dopaminkick känns. Men när jag läser boken känner jag tilltagande frustration- varför slutar hon inte bara att köpa dessa förbaskade kläder?? Hur svårt kan det vara?? Konmari hade hon testat, och det verkade inte alls hjälpa henne. Även psykologen som hon går till verkar ganska mjäkig.
Det verkar onekligen så att Karin Larssons köpberoende mest handlar om kläder. Gällande mig själv så har jag även andra svaga punkter, böcker till exempel.
Dessutom kan jag snöa in mig på nästan vad som helst. Sedan jag köpte mina akvarium har jag knappt köpt någonting annat än fiskrelaterade saker, men de är ju också inköp. Men bättre akvarieväxter än en tröja till, som jag verkligen inte behöver. Akvarium är i alla fall på något sätt lärorikt.
Jag personligen har fått hjälp av vissa saker mot mitt köpbeteende. Först, Konmari. Att gå genom vad jag äger och på ett konkret och handgripligt sätt se att det är för mycket. Att istället för att köpa nytt ta fram det jag har och börja använda det. Och göra mig av med resten.
Jag har också haft ekonomi som morot. I stället för att shoppa saker som jag inte behöver och som jag håller på att drunkna i, kan jag använda pengarna på annat. T ex akvarium och resor. Eller amortera lån.
Tredje saken som hjälper mig är det som jag nämnde ovan- rikta min uppmärksamhet åt annat håll. Det kan vara fjällvandring, träning eller akvarium, spelar ingen roll vad, huvudsaken är att tankarna skingras. Inspirationen blomstrar och livet blir mindre trist. Fjärde saken som hjälper är second hand-intresset. Om jag verkligen vill känna dopaminkicken av att shoppa, är det kanske dags att scrolla lite på Marketplace eller Blocket. Lagom besvärligt! Femte tipset kommer också från Konmari, nämligen att när jag för en gångs skull behöver någonting, så köper jag just en sådan sak som jag vill ha, även fast den skulle vara dyrare. Det handlar om filosofin ”spark joy”- om jag redan har min drömhandväska, är det mindre troligt att jag trånar efter en ny. Det funkar faktiskt för mig, otroligt nog. Slutligen, att skriva ner alla sina inköp inkl pris är ett utmärkt sätt att komma till analys och förstå sitt köpbeteende.
Ursprungliga orsaken till varför jag ledsnade på shopping var dock att jag tyckte att det tog för mycket tid. Inte bara själva ”researchen” och att leta reda på det jag ville ha och åka och köpa det. Utan också ”efterspelet”- fel storlek eller modell, saker som gick sönder för fort eller kom till rea dagen efter jag köpt dem till full pris. Ja, ni vet.
Min övertygelse är att konsumtionsfesten snart är slut. Om vi inte slutar shoppa frivilligt så kommer vi att tvingas till det, på ett eller annat sätt. Jag har aldrig förstått mig på iden av evig tillväxt. Lyckan finns inte där att finna.
Jag tror vi redan är i ”måste sluta”-stadiet. Många konkurser, köpsvagare hushåll, pengarna går till el, mat och drivmedel och räcker inte till okynnesshopping. Jag har i vanlig ordning shoppat för mycket fröer, men klädshopping var det länge sedan jag lade ut några stora pengar på. Köper dock märkesvaror på second hand då jag behöver något, så där har mitt beteende ändrat sig. Jag är mindre moderiktig, men känner mig mer ofta ”fin” helt enkelt.