I Vk 11/3-23 skriver Christina Rickardsson om Är vi dom vi vill vara eller är vi en produkt av andras förväntningar och förhoppningar?
Vem är du? Vem är jag? Ämnet är intressant. Vad ska jag svara, och hur har svaret förändrats under årens lopp? Svarar jag ärligt, vill jag tona ner eller sticka ut är en annan femma.
Vissa definitioner kan ju, mer än andra, orsaka trassel. Att t ex vara same i Norrlands inland kan innebära konflikt. Renägare mot markägare. Eller renägande same mot en icke renägande som kan innebära olika synsätt och politik. De gamla oförrätterna skaver än.
Och om man befinner sig i Finland kan det röra upp känslor att man är finlandssvensk. Finare folk, privilegier, förakt åt båda hållen. Dessvärre kan säkert även en sverigefinländare som jag väcka raserin i en korvkioskkö kl 03 på lördagnatten, för den urfinnen som vill ha bråk. Då är det knappast lönt att förklara att jag inte är finlandssvensk.
Gällande religion så utgår jag personligen ifrån att representanterna till vissa sekter antingen är förtryckta eller förtryckare. Det är såklart en ren fördom, men det borde finnas ett korn av sanning där. Just den som ska operera sig idag kanske hellre vill ta emot blod än dö, oavsett vad övriga församlingen tycker och tänker om den existentiella biten med själva blodet.
Inte att tala om politik. Många svenskar dömer kategoriskt allt som har med SD att göra, och den nya regeringen (2023) är också ett rött skynke för vissa. Och att vara medlem i Miljöpartiet är knappast en merit i Norrlands inland.
Avseende religion har jag personligen kommit lindrigt undan. Eftersom jag inte är döpt är jag bevisligen ”opartisk” i detta sammanhang- dock tar många från andra kulturer och religioner naturligtvis för givet att jag är kristen och jag kan tillägga att jag inte ens försöker informera eller förklara.
När jag flyttade till Sverige -94 var jag till 100% finländare, och lika mycket åbobo. Fortfarande är jag inte svensk, men det vete sjutton vad jag egentligen är idag.
Och att jag en gång har bott i Åbo har nästan ingen relevans kvar idag.
Även på jobbet har jag pga omständigheterna tvingats till tvära kast vilket innebär att jag numera har flera olika professioner och roller där.
Jag har också hunnit vara kärnfamiljsmorsa, separerad, gift, bonusfamiljsmedlem (inkl bonusmorsa) och jag har även erfarenhet av singellivet. Vad är bäst går inte att säga, men jag märker att folk har lättare att närma sig mig och öppna sig, då de vet att min väg inte har varit spikrak.
Vinnarna skriver historien. Det fick jag grunda på när jag häromdagen fick träffa en riktig Putinvän (från en annan kultur, ska kanske tilläggas). Hans övertygade argument om Ukrainas skuld och Rysslands berättigande till sitt agerande fick mig tappa hakan men även inse vilken bubbla vi lever i. Här i Sverige är vi så rörande överens om Ukrainas oskuld och Rysslands skuld att man knappt behöver tänka kritiskt. Så jag började med det, och då med den värsta tankeleken. Var Nazi-Tyskland ändå ett bra ställe, även om konsensusen idag entydigt säger motsatsen?
Jag kom ändå fram till att Nazi-Tyskland var ruttet. Och jag påstår att det finns tydliga likheter där med dagens ryska samhälle. Nämligen propaganda, lögner, våld, opinionsinskränkningar, rättslöshet, korruption, imperialism och brist på människovärde, till att börja med. Och som kvitto på detta blev det bokbålar och koncentrationsläger i Tyskland. Man känner ett träd av dess frukt.
Men vårt samhälle Sverige 2023 är inte heller fritt från det dåliga, korruption och rättslöshet. Själva lagarna kan också vara tveksamt utformade. Tanken om barnnarkosläkaren som samhället oskyldigt försökte få dit för barnamord, med god hjälp av polisen och rättssystemet, även om hon helt friades till sist, får håret att resa sig än idag. Forskaren som gjorde storslagen och ack så oetisk forskning på levande människor på Karolinska institutet, uppenbart med ära och pengar som drivkraft, hade ur etisk synvinkel lika gärna kunnat bedriva sin forskning i ett koncentrationsläger. Ständiga korruptionshärvor återkommer i vårt land varje dag, i stort som smått. Brottslingar gör narr av rättssystemet på bekostnad av hyvens medborgare. Och man kan t om med stöd av lagen få tillstånd att bränna heliga skrifter/böcker i yttrandefrihetens namn. Listan på (åtminstone i backspegeln) uppenbara missförhållanden kan göras oändlig även i dagens Sverige.
Hur som helst, är det bra att vara medveten om att vårt samhälle formar vår identitet och vår uppfattning om sakers väsen i hög grad. Det är inte alltid så att det som är tokigt sticker i ögat i första taget. Därför ska man alltid fortsätta vara kritisk och på sin vakt.
Generellt tror jag att det är mera normalt att en yngre människa, som fortfarande söker sin identitet, gärna klamrar sig fast vid sitt ursprung (land och stad), sina etniska rötter, sitt horoskoptecken, sin familj, religion, politisk tillhörighet eller whatever. När jag har blivit äldre har jag fått en mycket mera solid och stabil, men konstigt nog även mycker mer svårdefinierbar identitet, som inte längre låter sig fångas med adjektiver eller ord överhuvudtaget.
Det verkar onekligen vara så, att nationalism och destruktiv patriotism har lättare att få fäste hos folk som saknar sann, vuxen identitet. Förmågan att tolerera komplexitet saknas och frestelsen att komma med enkla lösningar på svåra frågor blir stor. Och när ”alla andra” tycker lika och oliktänkande dessutom bestraffas och är farligt, varför kämpa emot. Nationalismen av det slag som inte är flexibel och vidsynt och som inte helt utgår från kärlek, är i mina ögon inte mera än ett uttryck för djup inre osäkerhet. En identitet i brist på identitet.
Vilket intressant inlägg! I mycket håller jag med, särskilt i biten om hur ålder ger en trygghet som inte kräver ett svartvitt mönster. Lyssnade du på veckans Kropp och själ om bubblor? Några av dina tankar tangeras, så jag skickar med länken. Jag tror det är viktigt att ställa sig själv mot väggen ibland, ifrågasätta idéer och förhållningssätt, så man inte tuggar vidare på osmältbar kost. Att ge utrymme för oliktänkare är idag inte särskilt vanligt och jag saknar ibland de där debatterna där man diskutersr för att komma framåt, inte för att vinna…
https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2147302
Vilket intressant inlägg och jag känner igen många av dina funderingar hur jag själv funderar kring sådant som du här tar upp.Klyftorna i vårt samhälle kommer att driva in människor i politisk extremism både åt höger och vänster.Ett någorlunda homogent samhälle vad gäller begåvning,utbildning och välstånd är ett bättre samhälle än de allt större skillnader och klyftor som vi har och kommer att få.Tack för intressanta tankar!