Min far hade en dröm heter boken, och är skriven långt innan Barack Obama blev president i USA.
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av denna bok. Troligen en allmänbildande, medryckande klassiker som skulle öka den allmänna förståelsen för världen som den är idag.
Boken har fått ros av kritiker, och visst håller jag med om att det är en sympatisk och reflekterande ung man som håller i pennan. Jag skulle rentav ha förtroende för honom som Amerikas president.
Barack Obama berättar först om sin barndom och uppväxt, mest på Hawaiji men även några år i Indonesien. Sedan följer åren då han arbetade som medborgarorganisatör i Chicagos utsatta områden. Det är naturligtvis hur intressant som helst, men jag saknar helt bakgrundskunskaperna i ämnet och så även om landet USA, så boken slår inte på någon klingande sträng hos mig i detta avseende. Så här halvvägs i boken börjar jag märka att jag finner den något uttråkande och jag känner inte något större sug att fortsätta.
Lyckligtvis kommer del 3 där Barack Obama för första gången besöker sin fars släkt i Kenya, då jag som läsare blir åter lite mera intresserad. Men även det måttligt.
Jag plöjer genom boken ganska snabbt och utan djupare engagemang, den berör mig inte på djupet. Kan det vara för att Obama endast var 32 år gammal när den skrevs, att vi inte möts? Eller håller han viss distans? Är boken ändå bara pseudopersonlig?
Det är svårt för en utomstående att fullt ut förstå rasfrågans alla dimensioner i USA och även vad det kan betyda för en enskild person. Likaså går det inte riktigt begripa det amerikanska samhällets djupa samhällsklyftor och skevheter. Att inte höra hemma någonstans är ett annat intressant tema, som Obama berör.
Jag kan sträcka mig så långt som att rekommendera boken till dem som är intresserade av samhälls- och rasfrågor. Men jag fortsätter inte rakt av med Obamas andra bok själv. Jag ska läsa någonting roligare som berör mig mera, hoppas jag!