Livet som buddhistisk skogsmunk är hårt. (Jag hänvisar till Björn Natthiko Lindblad.) Leva i djungeln bland spindlar och ormar, sova på en hård brits och gå upp i ottan. En natt per vecka får man inte sova alls, och alltid ska man meditera, meditera och meditera. Mat får man inte i överflöd och de få gångerna då man har kontakt med civilisationen blir det praktiskt sett jobbigt då man inte får hantera pengar. Man får inte brusa upp, och varje gång man hamnar i samma rum med en buddhastaty måste man buga, av mindre kan man bryta ihop. Jag tänker att detta hårda leverne ändå måste tjäna ett högre syfte- att rensa själen från onödig bekvämlighet antagligen.
Men inte är det så lätt här i I-landet heller, år 2021.
Jag behöver kliva upp först kl 06.30 men är lika trött och frusen för det. Mörkt, dimmigt och ruggigt är det vecka ut och vecka in, till den grad att det kunde vara ett skämt! Ormar finns inte, men väl andra skadedjur, och de dåliga nyheterna från omvärlden gör att man ändå behöver oroa sig och bli ledsen. Ruset i morgontrafiken är moralbrytande, bluetooth krånglar och Parkster-appen likaså. Oftast har man bråttom någonstans. Nya vägarbeten dyker upp, staket, tillfälliga vägar, krångel. Boka det, fixa det, och du vet att mörkerhelvetet kommer att hålla i sig åtminstone 4 månader till. Och kallare ska det bli.
Inte var det så länge sedan som jag hade svårt att gå och lägga mig på kvällen då jag ville njuta av ljuset i sommarnatten bara en liten stund till. Då jag vaknade tillsammans med solen och kände att det var ok.
Jag känner mig som Mumintrollet. Jag vill ha tillbaka min sol!!! Och jag hävdar bestämt att någon form av härdande och utvecklande funktion måste även livet utanför klostret ha!