Tara Westover har skrivit en bok, som på svenska heter Allt jag fått lära mig, och som även ligger på Barack Obamas favoritläslista (vilket jag iofs fick veta först efteråt) och som hamnar på min top 3 sommaren 2020, tillsammans med Alex Schulmans Glöm mig och Tibetanska livs- och dödsboken.
Boken är redan en bestseller. Den berättar om en flickas uppväxt i en mormonfamilj i Idaho från 1980-talet. Men ytterst få andra mormoner i deras omgivning avstod från skola eller sjukvård, och således är Taras uppväxt nog mera präglad av hennes pappas psykiska problem än mormonläran i sig, vilket jag tycker tydligt framkommer i boken. När jag läser recensioner märker jag dock att boken har fått många mormoner hamna i försvarsläge.
En annan sak som slår mig är, att fast pappan är ”galen”, mamman är ”svag” och brodern Shawn är den ”mest sadistiska prototypen av en kvinnomisshandlare man kan komma på” så beskriver Tara dem alla, och deras gärningar, mycket konkret och nyanserat. Vi får se många, många glimtar av positiva sidor hos dem. Och det är ju just därför det är så svårt att, ffa som barn, kunna stå på sig mot förtryck- världen är inte svart och vit, och även de mörkaste själarna kan ha så oerhört fina, goda sidor som skiftar så fort mot det mörka igen! De andra recensenterna verkar inte ha läst med samma ögon som jag, de verkar mest bara ha uppfattat det negativa.
Boken är helt fantastisk, ärlig, öppen och intelligent. Det finns så många parallella teman att jag omöjligt kan lyfta upp någonting separat över allt annat. Om man vill ha insyn i en kvinnohatande mans liv eller varför någon blir fundamentalist, med behov av fullständig kontroll (gärna över kvinnor) så kan man kanske ösa ut mera förståelse här. Men också när Tara själv för första gången flyttade hemifrån, som resultat av sin revolt, och på det nya stället blev hon en mera troende mormon är någonsin, med sin pappa som hon revolterat mot som sin främsta förebild.
Tara har 5 bröder och bara en av dem verkar vara en kvinnomisshandlare- således ger gener och uppväxt ingen fullständig förklaring till varför vi blir som vi blir. Vare sig hennes mamma eller pappa var fysiskt våldsamma heller. Och samtidigt var den sadistiska brodern den mest snälla och nära till henne många gånger, och räddade bokstavligen hennes liv.
Boken sämsta litterära kvalitet finns i del 3 (av 3). Den avhandlar det oerhört smärtsamma uppbrottet med familjen och består av förklaringar av intriger och svek. Jag tvivlar inte alls på att Tara berättar sanningen, det är inte det. Men det känns att det har gått för kort tid, hon har inte nog med distans till ämnet. Kvaliteten i boken sänks till dagboksnivå, i stället för det tidigare nästan magiska fågelperspektivet.
Hur ska man undvika skriva en bok för tidigt eller för sent? Med att vänta riskerar man ju att minnena bleknar, men att skriva för tidigt sänker onekligen nivån. Boken blir inte mindre värd att läsa pga tredje delen, jag reflekterar bara.
Nu har Tara disputerat och med hennes talang och styrka kan vi säkert se fram emot nya böcker från henne. Hon kommer garanterat att utvecklas vidare, och det blir intressant att se vart hon hamnar! Jag rekommenderar hennes första bok varmt, egentligen till alla.
En mycket läsvärd och intressant bok!
Vilken fin recension! Jag håller med dig, helt och fullt. Klockren!
Det är intressant att du tar upp hur boken har blivit emottagen. Jag tror att det helt har att göra med vem man är, om man faktiskt har läst boken och vad man känner till om bakgrunden som aktivt troende. Eftersom jag själv kommer från samma tro som Tara (mamma mycket aktiv, far gick i svenska kyrkan) får boken ännu en dimension för mig. Jag vet att det är svårt att lämna ett sammanhang, men samtidigt vara en del av det. Detta gäller inte bara olika trosåskådningar, utan också annat. Hur ska man förhålla sig till att man själv tycker sig finna ljuset om man lämnar, men andra tycker att man snarare förlorat det? Och kan man vara del i gemenskapen trots att man väljer att lämna? Jag har sett så många olika versioner. Jag tror som du att boken hade vunnit på att kanske inte lägga så mycket fokus på den tredje delen eftersom Tara inte är "förbi" den fasen än. Jag har hört ett "känt" svenskt mormonpar ondgöra sig i press och poddar över hur fruktansvärd deras gamla tro är, hur de blivit hjärntvättade, hur de blivit uteslutna ur gemenskapen. Jag har samtidigt sett dem från andra hållet, sett hur gamla vänner och familjemedlemmar bjudit in och bjudit till på alla möjliga sätt, men blivit bemötta med kalla handen. En process där fler än en person är inblandade går inte att se på ur bara ett perspektiv. En av mina vänner lämnade kyrkan, meddelade församlingen att hon och hennes familj inte ville att någon skulle kontakta dem och klagade ett år senare för mig på att församlingsmedlemmarna var falska och inte brydde sig om dem och att ingen någonsin hörde av sig. Jag frågade då om hon hade klargjort att det var skillnad på "vänner" i församlingen och "bara församlingsmedlemmar". Det är inte så lätt för någon att katalogisera in sig själv på rätt plats med en sådan uppmaning i ryggen. Jag frågade också om "förbudet" för församlingsmedlemmar att höra av sig hade upphört. Hon medgav att hon inte hade tänkt på det ur det perspektivet och att nej, de hade aldrig meddelat att det nu var fritt fram (och tydligen önskvärt) att höra av sig. Människor är komplexa. Att tro att det bara gäller andra och inte en själv funkar inte.
Tack för din feedback, väldigt intressant. Ja, jag tänkte inte på att du har levt där i USA också, och att du har insyn i detta med församlingen. Jag är en specialist på att lämna saker bakom mig. Har haft mina egna issues med min egen barndomsfamilj, och sen har jag ju faktiskt bytt land som ung vuxen. Ganska nyligen bytte jag inriktning på jobbet också. Jag har förstått att alla har sin egen version om sanningen, men jag måste följa min egen inre vision och stjärna för min egen utveckling. Så länge man har rena motiv kan det inte bli fel. Lite svårt att förklara här men jag tror att du förstår.
Sedan jag läste boken av N.Wähä har jag även kollat på andras recensioner, eftersom jag inte alls kunde ansluta mig till denna kollektiva hybris kring den boken. Ser fram emot din åsikt- har du redan läst den? Jag blev rädd för att jag var knäpp då jag inte alls förstod vad de andra skrev om.
Jag håller helt med dig om Niina Wähäs bok!!! Eller, jag började bara läsa den och fortsatte inte då jag fick känslan av "Jag for ner till Bror" och tänkte på din recension. Jag började läsa eftersom jag faktiskt redan hade köpt boken, men är tacksam över att jag hade läst vad du tyckte om den. Har du förresten läst Karin Smirnoffs böcker? Visst hade du redan köpt dem?