I början på detta år frågade jag mig om det här kommer att bli ett bra år. En befogad fråga. Än så länge kan jag konstatera att det här året inte har varit så trevligt. Det har varit helt enkelt förjävligt.
Börja med att jag har förlorat båda katterna. Vad kan jag göra, ingenting.
Jag är en stark kvinna och människa som är van vid att ”fixa” det mesta, men det här fixar jag inte. Katterna är och förblir borta. Ja, förvisso har vi nu två andra katter som är hur fina som helst, men det kan inte ta bort sorgen efter de gamla. Jag måste bara nöja mig att se katter som en sorts ”bruksvara” som vi får låna av Gud så länge som han tillåter, och ge dem ett så bra liv som möjligt, så länge det varar. Tack och lov har jag t om medhåll från Djurskyddet, som också anser att inte alla katter är lyckliga som innekatter (och fortsätter ha förtroende och placera sina utekatter hos oss).
Det har hänt andra hemska saker också, som jag inte kan skriva om. Saker som gör att jag mår hur dåligt som helst. Jag känner mig maktlös, men jag kämpar på. Jag gör allt (det lilla) jag kan- frågan är om det räcker.
Och samtidigt måste jag ändå hålla ihop, det är så många människor som behöver mig och på jobbet behövs jag faktiskt också. Inte minst måste jag hålla ihop för min egen skull. Jag kommer aldrig att överleva om jag inte kämpar på.
Ibland är livet bara för mycket, och prövningarna för många…men precis som du skriver så fyller vi en funktion och behövs av så många. Jag önskar innerligt att du finner styrka att hantera alla svårigheter på bästa sätt.
Sänder dig ljus och värme!
Christina Karlsson
Livet ger en prövningar små och stora. Av någon underlig anledning kommer man ut ur dom stora med livet i behåll men något tilltufsad är man. När det är som värst tror man inte att livet kan vända till det bättre men oftast så vänder det och man kan åter se ljuset i tunneln. Hoppas att ljuset kommer snart!
Kramar från oss!
Hela livet är en prövning. Och vi orkar mer än vi tror. Faktiskt, gör vi det, jag vet.
Ljus och kärlek.
en kopp kaffe en dag kanske ? Så kan jag ge dig ytterligare en kram
Jag känner med dig!
Först så sorgset att du förlorade Sisu en himla söt katt ser jag på bilden, och ännu en katt, Håller med en utekatt är nog lyckligare.
Att var försiktig men att det ändå hände, det gör ont i mig att läsa.
Sen din stress, den brottas jag också med, efter min utbrändhet blir jag inte som förr.
Sen att du haft det så jobbigt med annat, jag hoppas nu att det vänder att det blir ett så jättefint år för dig!
Styrkekramar från mig Primrose
Livet är. Ibland väldigt mycket på ett sätt och ibland på ett annat sätt. Jag tror att det är det riktigt jobbiga som vi möter som vi lär oss saker om oss själva på, som gör att vi blir stärkta bara tiden får jobba lite eller mycket. Beroende på hur mottagliga vi är.
Det finns ett ordstäv som säger att man får inte mera än man klarar av. Ibland har det tröstat mig och givit mig styrka.
Tänk på det positiva du har i din närhet, din familj och dina vänner, dig själv. Det finns säkert mycket att vara tacksam för och över.
Styrkekramar!
Sorg efter katter det har jag också upplevt, många gånger. En gång minns jag mer än de andra. Jag är uppvuxen på en bondgård och vi hade alltid utekatter, men visst var de inne hos oss också, men aldrig nattetid. En katt som hette Cindy försvann/dog, ja, då var jag sorgsen och saknade henne länge. Hon betydde väldigt mycket för mig.
För övrigt har varit ganska väl förskonad från alltför jobbiga saker. Jag känner mig lyckligt lottad på den fronten, även om jag såväl som alla andra har fått min beskärda del. Jo, jag har förstått att du har haft det kämpigt en längre tid, jag hoppas du ska orka och framförallt att ditt liv snart ska vända in på mer positiva spår!
Vi behöver alla litet lugna perioder då livet bara flyter på!
Kram!