Som vanligt blev jag inspirerad av Atilios fina välgjorda blogg.
Hon funderar på dilemmat vem man bloggar för, och ännu mera, vem SKA man blogga för?
Slutsatsen är nog att man till syvende och sist ändå måste blogga för sin egen skull, eftersom annars fungerar det hela inte i längden. Därmed inte sagt att man inte också ska ha läsarna i åtanke.
Men om man ser en böljande blomsteräng och första och enda tanken är stress över att detta måste man hinna fota till bloggen innan härligheten vissnar, är ju frågan om man lever för bloggen eller bloggar för livet. Då blir det ju så att man inte ens kan njuta av skönheten i blommorna då stressen att blogga om dem tar över.
För att producera en blogg av hög kvalitet måste man ha bloggen i bakhuvudet hela tiden, för att ha någonting aktuellt och levande att skriva om. Men om bloggen dominerar alla upplevelser till den grad att den alltid är överst i tankarna, har det gått för långt då? Upplever jag saker inifrån mig själv eller utifrån med ögon av min blogg?
Vad tänker jag på när jag ser någonting oerhört vackert? När jag fastnar i hissen? När jag blir förbannad över någonting? Vad delar jag med mig och vad behåller jag för mig själv?
Har jag tiden och förmågan till närvaro, att stanna kvar i själva upplevelsen utan att redan har gått ett steg före, och håller redan på att berätta om det för alla andra på min blogg…
Jag har återigen behövt hämta mig lite och känna efter vad bloggen betyder för mig och varför jag överhuvudtaget bloggar. Jag har också haft mycket att göra och jag har inte hunnit med att läsa eller kommentera andras bloggar, vilket resulterar i stress som jag inte alls vill ha i mitt liv.
Så länge bloggen inte är ett levebröd så får man som med så mycket annat prioritera vad och hur mycket man mår bra av. Kanske det bara behövs lite semester från bloggen då och då.
Spelade in ett nytt podavsnitt med en tjej idag som pluggat otroligt mycket den senaste månaden och inte haft tid till bloggen alls på flera månader. Hon sa att det var så skönt, att hon hade mer tid till att verkligen njuta av livet men att det hela tiden fanns en stress i henne som handlade om att hon INTE uppdaterade bloggen med allt hon upplevde. Så vill man ju inte ha det 🙁 Jag ska ta en paus framöver för att känna efter lite hur det känns, om livet utan blogg kanske är det jag vill leva. Eller om det krävs en vecka borta för att verkligen förstå att bloggen är min kreativa kanal men att den faktiskt bara behöver vara en kanal och inte det som driver mig eller styr. Känner att jag har en bra balans nu när det gäller det, men att planera lite ledighet för eftertanke är nog int ehelt fel 🙂
Tack förresten för det fina omnämnandet, det gör mig så glad!
Jag älskar att skriva och har bloggat i 9 år, så det går av bara farten. Jag kan inte säga att jag är uppbunden till att leta motiv till bloggen, motiven ramlar över mig och då använder jag dem.
Men, du har kloka tankar, för jag tänker också, för VEM? För VAD? För man kan inte alltid skriva ALLT. Min familj läser, jag är inte anonym. På gott och ont. Men bloggen och Blogglandia ger mig mycket, speciellt efter det jag blev ensam.
Tack, för dina fina tankar!
De tankar du lyfter upp på bordet, är förmodligen tankar som vi alla bloggare får nu och då.
Viktigast är att man bloggar för sin egen skull, men viktigt är att man också får respons/kommentarer. De ger extra glöd och inspiration men hur man bloggar och vad man skriver ska absolut komma från en själv utan att man känner prestationsångest. Jag bloggade upp till tre gånger om dagen i början men…ja, det går inte i långa loppet, men hade absolut sin mening för min del då.
Nu blir det när jag känner för det och det känns verkligen bra.
Om man börjar känna att man måste blogga så känner åtminstone jag att jag går " i stå" …jag kan inte, helt enkelt. Det blir bara krystat och så vill ingen ha det. Varken läsare eller bloggare
De flesta av oss vet vad det vill säga att vara mor, maka, arbetande m.m….man kan inte orka och hinna med allt. Allt har sin tid.
Jag delar grovt in bloggvärlden i tre kategorier,de som har ett behov av bekräftelse,dr som bloggar av kommersiella orsaker och de som verkligen har något att berätta och gör det helt för sin egen skull. Den sistnämnda kategorin är väldigt sällsynt men oofta oerhört intressanta.
Tycker om att ta bilder och att skriva blir som en sorts dagbok över saker som händer i mitt liv. Gillart!…………… och roligt om några andra tycker om också …………..
Kloka tankar! Jag läste just det inlägg du länkade till och tänkte efter en extra gång. Jag tror att bloggen kan bli ett stressmoment om det känns som om man måste skriva inlägg och kommentera andra bloggar. För Vem och för Vad som Geddfish skrev tror jag är klokat att ha i åtanke. Men visst ger bloggen och "Blogglandia" mycket och på ånga olika sätt. Men vi som skriver är också i olika faser av livet där vår disponibla tid är olika. Och så måste det nog få vara.
Men en blogg som stressar tror jag inte tillför en själv så mycket.
Kanske kan man begränsa sig till två inlägg per vecka och då också känna mindre press och stress. (Om man gör det, vilket är lätt hänt.)
När det gått så långt att man känner stress över bloggandet har det gått överstyr. Då är det dags att bromsa och ta sysslan några steg tillbaka. Det ska vara kul att blogga. Det får inte bli ett jobb. Sedan är det som med mycket annat. Det går i vågor.
Kram Bosse Bloggare
Man ska absolut bara blogga när man känner att det är kul eller att man har något man vill skriva om. Det är ju inget jobb…såvida det inte är en kommersiell blogg. Jag väljer själv vad jag vill berätta om på bloggen. För mig känns det inte bra att berätta om allt som händer och sker. Med tanke på alla trevliga människor man blir bekant med genom bloggen, så är det inget jag ångrar att jag började blogga för 5 år sen. Kram
Det här med fotograferandet… för bloggen eller för mig själv!? Ja, det är frågan. För min del är det oftast att jag tycker om att fotografera och bloggen är ett sätt att använda dem. Men… det händer också att jag känner att jag "måste" ge mig ut och fotografera för nu har jag snart inga fler bilder…
Blogga är ett tidsfördriv för oss som gillar att skriva, tror jag. Just nu när #blogg100 pågår skriver jag en del inlägg bara för att något ska publiceras, korta nonsensinlägg… Så visst händer det att bloggen styr mig! Inget som stör mig egentligen, det är ju inget nederlag att lägga ned projektet. När jag befinner mig på jobbuppdrag är bloggen ett sällskap, ett positivt inslag… Så bloggen för mig är både på gott och ont, mest gott faktiskt!
Alltså jag måste ha blivit riktigt knasig, jag tänker inte längre på att det är en blogg jag har som är öppen för alla att läsa. Jag tänker numera att jag skriver till några få vänner som jag skrivit med många år. Jag lägger ut bilder som jag i min enfald tror att bara de tittar på, jag har lagt ut bilder från mina fönster och jag har vid ett tillfälle sett två gå förbi och peka upp. Vem var dem? Läser de min blogg, eller var det bara en ren tillfällighet?
Kram till dig ♥
Kloka tankar, som alltid här hos dig… Jag bloggar, skriver och fotar för att jag VILL, när jag vill, och hoppas kunna hålla det så… Men helt klart finns det ju risker att det kan "slå över" så bloggandet tar över för mycket. Och ibland har man ju "mer att säga än man hinner skriva". Känner själv att jag t.ex. skulle vilja hinna formulera fler "djupare inlägg" men det är ju inte alltid man har tid och är "in the mood" för det.
Kanske att "tvånget att prestera" också blir större för större bloggare. Men å andra sidan upplever jag att det hos många sådana blir många ganska innehållslösa inlägg. Medan det t.ex. jag hittar här hos dig är klokt, tänkvärd och välskrivet.
Jo,något som jag nästan mår illa av är när någon bekräftelsebloggare lyckats med konststycket att samtidigt smyga in reklam. Sen är det nog så att bra bloggare drar andra bra bliggare till sig. Många trevliga och läsvärda bloggar har jag funnit via din blogg.
jag bloggar för min egna del, kul att någon annan än de jag känner sen tidigare har hittat till min blogg, och få någon kommentera då och då..
Men min virtuella dagbok kallar jag min blogg..
kram
Jag tycker om att uttrycka mig i bild och text och ser bloggen som en möjlighet att göra det jag tycker om och sen är det klart att jag blir glad för kommentarer. Men jag bloggar på mina villkor. Jag stressar så mycket i mitt liv så bloggen känns mer som en möjlighet till paus, den ger mig andrum.
Ha det gott!
Jag tycker om att uttrycka mig i bild och text och ser bloggen som en möjlighet att göra det jag tycker om och sen är det klart att jag blir glad för kommentarer. Men jag bloggar på mina villkor. Jag stressar så mycket i mitt liv så bloggen känns mer som en möjlighet till paus, den ger mig andrum.
Ha det gott!
Min uppfattning är att en blogg aldrig får kännas som ett måste eller bli en prestigesak. Är det så är det inte rätt. Jag bloggar på mina egna villkor och har hittills tackat nej till företag som vill att jag ska ordna tävlingar. Bloggen är min helt enkelt!
Jag uppsakattar att du delar med dig av dina tankar hit och dit. Du har en intressant blogg, en djupare blogg och en öppen blogg som jag hämtar energi och inspiration från! Min blogg är för mig min blogg, jag skriver fritt och om det som jag är upptagen av glad över de kommentarer och pepp jag får. Jag är fri och jag bestämmer, men utan andras bloggar av olika kategorier så blev min ganska slätstruken. Och ja jag vill ut med mina tankar och jag älskar skrivandet – vi är väldigt många i den gruppen och det ger en skön tillhörighet – som troligen kan kallas bekräftelse … med var sin identitet …som är ett naturligt behov hos oss människor … men fri och vänlig, de som inte gillar mitt sätt att uttrycka mig – de hittar sitt någon annanstans. Jag skulle kunna skriva hur långt som helst – men jisses nu får det räcka – jag tror jag sagt det förr till dig att det är bra gjort att hinna så mycket blogga bra som du gör! Om det skulle vara tomt här ett tag så är det det … sunt är det om min bloggvän tar en paus!
Det är en av höjdpunkterna i min vardag att gå in och läsa här. Tar Du paus måste Du meddela så att man vet. Saknaden isåfall kommer att bli stor men man skall ju absolut inte låta det bli ännu en stressgrej att blogga.