Panikångest

Under min tredje och sista graviditet blev jag lite konstig. För att göra en lång historia kort, var jag så illamående och trött att all balans i min kropp, inklusive det mentala, rubbades.
I ungefär samma veva råkade jag fastna i hissen tillsammans med en massa andra människor, en stund som kan uppfattas både kort eller lång (ca 5 min.)
De flesta av oss har väl haft klaustrofobiska känningar någon gång, allt är ju relativt. Men efter den här tidsperioden har min tröskel för klaustrofobi varit väldigt låg, och eventuella reaktioner mycket kraftiga.
Saker som jag inte tolererar är trånga låsta utrymmen såsom toaletter, små instängda hissar, alla ställen som är unkna, varma och har dålig luft, ens tanken att hamna inlåst i bilens baklucka, samt att jag inte får av mig (ytter)kläderna när det är varmt, det kan vara jackans dragkedja som fastnat eller en stövel som jag inte får av mig omedelbart.
Alla ovannämnda scenarion orsakar ett våldsamt panikanfall hos mig. Jag känner hur paniken stegrar, det går bara på några sekunder nerifrån och upp till huvudet. Jag blir darrig och helt handlingsförlamad. Hjärtat slår och kroppen känns som spaghetti. Det handlar helt enkelt om dödskamp. Om toalettlåset krånglar, kan jag inte trixa med det med full sinnesnärvaro, händerna fungerar inte ordentligt. Och om hjälp finns att få genom ett mobilsamtal är det svårt för mig att ens kunna hantera mobiltelefonen under anfallet. Jag skulle betala vad som helst, precis allt jag äger, för att komma ut på en gång.
Jag påmindes igen av problematiken nu när vi var i Tjeckien. Jag var ett par gånger på restaurangtoaletter, i källaren, små rum, helkaklade, dörren av kraftigt robust trä. Ganska varmt och lite rappliga lås. Någon gång vågade jag nästan inte ens prova öppna låset, av rädslan att det skulle krångla. Efter flygresan var min tröskel som lägst, men sedan lugnade jag ner mig något. Det är helt uppenbart att stress påverkar det hela, och negativa faktorer lagras ovanpå varandra. Om jag är törstig eller kissnödig blir allt mycket värre.
 
 
Ibland händer det att jag väcker min man på natten, på grund av att jag inte kan ligga stilla då jag tänker på att jag är inlåst någonstans och inte kan komma ut. 
Men ibland blir jag positivt överraskad, som den gången jag och min man klättrade upp till Sankt Peterskyrkans kupol, vilket jag hade blivit varnad för, men jag hade inga svårigheter alls. Det gick så bra eftersom det var ingen trängsel, och inte unket.
Det är inte bra att kroppen lär sig sådant här beteende, eftersom det är mycket svårt att träna bort. Och allt börjar med tankar. Jag har försökt styra mina tankar, men i det här fallet går det inte. Inte hittills i alla fall.

Författare: TIMEOFTIGER

Jag är en medelålders kvinna, lyckligt gift, mamma och bonusmamma. Vi bor på landet och jag jobbar som läkare. Jag är intresserad av det mesta, bl a matlagning, böcker och resor. Jag har haft egen ridhäst och har dessutom lång historia som ridskoleelev. Just nu är jag hästlös men vårt hus håller på att invaderas av andra djur, såsom katter, akvariefiskar och en hund. Som nyaste intressen har träning, fjällvandring och stugliv dykt upp. Livet förändras hela tiden. Jag delar bara ut recept som jag har lagat själv och som är riktigt goda, dvs smakgaranti finns!

16 reaktioner till “Panikångest”

  1. Moderna bilar är fruktansvärda. Jag hade en gång en passagerare med samma instängdhetsrädsla som Du,jag känner igen de saker Du berättar,och en gång låste jag bilen utifrån med passageraren inlåst utan att kunna öppna. Jag ljuger inte när jag säger att jag höll på att bli dödad när jag åter öppnade dörren. Du beskriver all precis som min passagerare gjorde vilka problem och att försöka styra tankar.Jag blev inlåst i fängelset en gång och då började paniken,dock har jag inte haft någon känning sen dess.

  2. Panikångest drabbades jag av på sjukhuset, hade fått bedövning i sidan av halsen och fick allt svårare att andas och ena ansiktshalvan började hänga. Då fick jag panik och ville riva ut slangarna som jag fortfarande bar, sköterskan trodde först inte på mig men efter en kort stund såg även hon att det var något som hände med mig och plockade bort allt, på kvällen kunde jag andas igen.

    Nu hade jag en skäl för paniken så jag förstår att den som drabbas av panikångest utan egentligen orsak måste vara minst lika hemskt.

  3. Har inte upplevt det själv men min dotter har det då & då. Skönt att veta vad som triggar igång det! Ha en fin vecka och hoppas du kan rida för ryggen👍

  4. Det är nog en lång process att träna bort. Det är nog som de flesta andra rädslor som skall bort att det är att i små och korta doser utsätta sig för just det som man är rädd för. Ibland när min passagerare behövde gå på offentliga toaletter fick jag stå utanför dörren och vakta. Att låsa dörren var otänkbart. Fem minuter instängd i en hiss låter till och med för mig som en lång tid.

  5. Jag kan förstå dig. Fast jag inte har dessa rädslor som du har. Men jag blev ikastad i en å en gång som liten utan att kunna simma och det har tagit hela mitt vuxna liv att försöka bearbeta.
    Gick på vuxensim till slut, jättebra.
    Kram! Gerd

  6. Dessa känslor är extremt svåra att bli av med och att bearbeta. Vet inte alls hur man kan förhållla sig, eftersom det inte hjälper med att tala med sig själv och förstå intelektuellt vad som kan hända. Mig har det hänt en gång och det var vid en gastroskopi; jag slet ut slangen för jag trodde jag skulle kvävas. (Är extremt känslig för att få saker i halsen..) Nytt försök gjordes och då blev jag ordentligt bedövad. Hade inte min dotter(utbildad i branschen) varit med hade jag inte klarat det. Och jag gör inte om det utan stark bedövning…
    Att styra tankarna är nog ett bra försök, men det krävs mer än så…
    Vet man och kan acceptera det hela så tror jag man kan vara en liten bit på väg. Men det går inte att skynda på.

  7. Så du har det!
    Min panikångest levde i smyg under flera år. Ångest för ångesten definerar jag det. Min panikångest hänger i hop med mina utmattningsdepressioner som jag slitit med sedan 2001, några år fri, men ständigt återkommande och jag blir allt sämre för varje gång. Nu har jag fått 50% sjukersättning med diagnos utmattningssyndrom. Tack vare terapi i i olika varianter hanterar jag den i dag bra. Senaste seansen hade jag i höstas. Jag blev utan sömn, med stress på högvarv som jag inte "hann" göra något med … nätterna värst … satt med öppen balkongdörr så jag fick luft … släppte det inte så klädde jag mig och gick varv på varv balkongen. Lade mig ner då illamående och svimningskänslan tog överhand. Jag vet att det inte är farligt, så jag tar mig genom det hela.
    Slitsamt är det! Goda tröstetankar till dig skickar jag.

  8. Oj, stackars dig!
    Jag har vänner som också har panikångest och vet att det är
    fruktansvärt. Nu förstår jag bra varför du inte skulle klara av att
    åka i hissen ner till Fajâ dos Padres, dit vi var i mitt senaste inlägg.
    Hoppas att det går att få bukt på känslorna, tankarna på något sätt
    fastän jag vet att det också är en stor bedrift, stort arbete att jobba med.

  9. Inte kul med panikångest 🙁 Har vänner som gått i terapi och de har fått jättebra verktyg att jobba med när de hamnar i en situation där de känner att panikångesten kommer krypande 🙂 Tex så klarade en inte av att åka flygplan, blotta tanken fick henne att toksvettas. Idag åker hon flygplan som om hon aldrig gjort annat 😀 Ett tips bara om du vill ha hjälp med detta 🙂

  10. Låter väldigt jobbigt det där…

    Senast jag fastnade i en hiss (åkte själv) så var min enda reaktion: Åh! Ett blogginlägg!
    Men jag är nog lite bloggskadad, jag… 😉

    sv: Jo, vi bor i Torrevieja, Spanien och flög till Paris för en liten minisemester och för att sedan ta oss därifrån upp till franska alperna. Ingen genväg, kanske, men trevligt 🙂

  11. Har upplevt det en gång. Råkade hamna i samma hiss som killen jag skulle vittna mot. / våningar ner. Kände hur luften började ta slut. Då förstår jag verkligen hur det känns att ha klaustrofobi. Efteråt kunde jag inte andas in eller ut på ett normalt sätt. Yr, samt spaggetiben. Det var ett tag sedan. Har inte upplevt det igen. Känner många som inte vill åka hiss. De går helre upp 7 trappor, när de ska hälsa på hos mig.
    Ush, att du ska känna så.
    Stor styrkekram

  12. Panikångest, så många som lider av det i olika grad. Jag har själv upplevt det till o från men i ganska lindrig art, trots allt.

    Som väl är finns det hjälp att få.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *