Hur blev det så här?

Hem » Hur blev det så här?
Sommaren är över och mörkret gör sin återkomst. Kul. Bara några månaders höst och vinter framför mig igen.
Jag vet att många med svår sjukdom skulle ge sin höger arm för att se årstiderna skifta, barnen växa och av förmånen att få åka till jobbet varje morgon- trött, visserligen, men ändock frisk. Men jag kan inte hjälpa hur jag känner.
Åren går allt fortare och därmed är det väl snart sommar igen, och sedan höst och vinter, i all evighet tills jag dör. För det gör jag ju till sist.
Det som tar mig emot allra mest är faktiskt – så hemskt!- just det vardagliga. Mina dryga arbetsresor. Medtrafikanter som kör för långsamt eller mera sällan för fort, eller bara helt enkelt dåligt. Att tanka bilen. Att handla i mataffären. Att hämta nya arbetskläder från klädautomaten på sjukhuset. Oj så dryga kan dessa vardagliga sysslor kännas för en som vill göra någonting helt annat, men vad, ja det är ju frågan.
Jag har alltid bråttom eller sen får jag vänta på någon annan. Jag kämpar mot solen för att hinna rida innan det blir mörkt. Det också, som om inte kampen mot klockan var nog. Så att vi alla hinner överallt och framförallt till sängen på kvällen så att vi ska vara mindre trötta morgonen efter.
Jag är en levande icke-mindfulness. Jag har totalt tappat kontakten med mitt inre och förmågan att glädjas åt små saker och se det spännande och unika i det vardagliga livet.
Efter middagen skyndade jag till stallet. Fort gick det och Yade var klar på nolltid. Men väl på hästryggen var det ingen bråttom längre. Vi får ju likså bara skritta. Himlen hade en vacker färg och kalhyggen med sina enstaka uppestående döda träd hade lugnande verkan på mig. Mina konturer hittade sakta varandra igen. Jag blev helad- tillfälligt med ändå.
Tidigare i veckan fick jag en enorm elstöt av ridskolehagens eltråd. Den gick in genom mig via ländryggen och vidare åt alla håll, och genom det metalliska grimskaftet över till stackars Musse, och i en kort stund lyste vi upp båda två (ja, jag såg det), innan vi kastades åt var sitt håll. Tyvärr räckte inte detta för att ”väcka upp” min otacksamma kropp och själ så jag kompletterade ikväll med ice bucket challenge, dvs hällde en hink isvatten över mig till förmån av hjärnfonden. Fråga inte mig vad det är bra för men nu glömmer jag inte att donera slanten i alla fall, samt att det var roligt att utmana tre till stackare. Så nu lever jag i hoppet att elen och isvattnet gör det vad kognitiv terapi inte klarar av och kan få mig att förstå, en gång för alla, att livet är här och nu!!!
Jag kompletterar senare med en ”selfie” efter isbadet.
 
 

1 reaktion på ”Hur blev det så här?”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *