Det finns ingenting lika påtagligt, nej, inte ens 40-årskontrollen, som lika tydligt påpekar att man passerat en viss milstolpe som kallelse till första mammografiundersökningen. Jag hade på något sätt hoppats att VLL skulle ha tappat bort mig från systemet men icket.
Jag har hört hemska historier om hur ont det gör etc men av allt jag har förstått är det ändå en kostnadseffektiv screening som räddar flera kvinnoliv i Sverige årligen.
Så jag for dit. Och vet ni vad, det gick jättesnabbt och var inte hemskt alls, gjorde inte ont. Och det är bra det, eftersom detta ska nu upprepas vartannat år ända upp till 75 års ålder!
Resultat, oavsett om man behöver undersökas vidare eller inte, kommer om 2-3 veckor.
Hos min moster hittade man faktiskt bröstcancer i förstadium tack vare mammografin och kunde operera bort den i tid.
Jag har varit så lyckligt lottad i mitt liv att jag aldrig har haft någon allvarlig sjukdom, bara lite ”krämpor”. Spontana reaktionen är att jag inte ens vill veta ATT jag har bröstcancer, jag vill inte ha det, jag blundar hellre. Men jag vill ju leva, så det är väl ändå bra att upptäcka den så tidigt som möjligt om det vill sig så illa. Det hemska är att de flesta som har upptäckt en knöl, säger att den dyker upp så fort, från ingenstans, en dag finns den bara där och i det läget kan cancern redan vara spridd.
Skickar mina varmaste tankar till alla som på något sätt, direkt eller indirekt, har drabbats av cancer och lever med den, på ett eller annat sätt.