När man passerat 40 års milsstolpe hade det inte bara varit kul, nej, det hade varit RIMLIGT att kunna titulera sig som EXPERT i någon lilla sak.
Men icket. Allt eftersom åren går desto mera känner jag av min otillräcklighet.
Mitt jobb är stressigt och svårt på många sätt, men det är ju ändå någonting som jag håller på med till vardags. Men efter 5,5 års högskolestudier, 2 års AT, 5 års specialisering till barnläkare (och dessutom ett extra år på vårdcentralen), samt 3 barn med tillhörande mammaledigheter, ger inte 3,5 års neonatologi så mycket erfarenhet ännu, fast jag har jobbat mot detta mål, att bli neonatolog, i stort sett hela mitt liv (dock utan att alltid veta om det). Jag har några arbetskamrater som är så oerhört duktiga. Jag får rysningar av beundran då jag ser dem jobba. Såklart har de mycket mera erfarenhet än jag, men ändå. Jag undrar om jag någonsin kan bli som dem. Det måste ta minst 20 år till, om ens då.
Och finns det någon annan hobby som får en att känna sig lika medioker som ridning?? Knappast. Under gångna året har jag onekligen utvecklats, eftersom jag har jobbat med min hopprädsla med bra resultat, men jag skulle snarast beskriva utvecklingen såsom att jag återigen har erövrat nivån där jag var som 13-åring. Nedslående, även om det förstås är bättre än ingenting!
Är jag bra på att laga mat då? Intresserad, ja, och jag får ett hushåll gå runt, men jag måste säga att se på Mästerkocken gjorde mig ödmjuk! Jag tror inte ens att jag skulle få ihop en pannkakssmet utan nerskrivet recept. Och hur dessa lekmän lagade all mat på ren känsla, inte att tala om tekniskt mycket krävande rätter (njurgrytan minns jag med rysning, hade jag ens kunnat tvinga mig hantera råvaran…)
Jag förstår att jag inte är den enda som kämpar mot känslan av ständig otillräcklighet. Det händer rätt ofta att det kommer mindre erfarna människor till mig och beklagar sig över hur dåliga de känner sig. Och jag reagerar alltid likadant. Jag kan för hela min värld inte köpa vad de säger, oj så onödigt att hacka på sig själv på detta vis. Jag ser ju allt det fina och bra som de redan gör, och det är bara att fortsätta jobba på. Erfarenheten kommer med tiden, det är ingenting man kan skynda på. Men det är lätt att tappa motivationen om det känns så att allt man gör är förgäves. Egentligen är ju den största fallgropen just att man är för hård mot sig själv, för då finns risken att man sätter krokben för sig själv och verkligen faller! Jag har sett exempel på människor som har helt missat en fin karriär som varit deras största dröm pga att självförtroendet har sagt stopp. Och jag skulle tro att de som säger sig inte kunna göra den ena eller andra lilla saken lider av samma åkomma, att ha gett upp innan man ens har försökt. Negativa tankar.
Under tiden då jag var ensamstående kvinna som bodde i ett hus lärde jag mig att jag klarade av mycket mera än vad jag hade trott, såsom pelletspannan, gräsklippning, målning, byta däck… Och även om det inte var ”mina grejer” precis så var det spännande och tillfredsställande att tänja sina egna gränser. Mitt självförtroende växte.
Jag har en äldre kollega som erkänner att han trots sin enorma erfarenhet fortfarande kan känna sig osäker av och till (vilket ju är helt naturligt, när det gäller vem som helst förutom mig själv förstår jag det så väl)! Han har kommit på ett mantra, som heter JAG GÖR SÅ GOTT JAG KAN. Jag kan köpa den på alla livsområden. Den är alldeles fantastiskt bra.
Hellre ett lyckligt liv som en icke perfekt människa som gör så gott hon kan, och som extra bonus lär sig något nytt hela tiden, än ett olyckligt liv som en som hela tiden förgäves strävar efter fullkomlighet- vilket dels är omöjligt för oss människor och går hur som helst inte att tvinga fram.
Och under tiden jobbar jag på och gör jag så gott jag kan.
Tycker samma att det är kul med lite "äldre" som bloggar. Jag var medryttare till före sommaren men slutade och nu är den hästen tyvärr i himlen, men min kompis har precis köpt en Shire som är 4-5 år, så han ska ridas in och så får jag komma och rida sen;-) Ha en fin dag!
Tack detsamma! Trevligt att du får en ny häst att arbeta med.
Ja det där är en ständig utmaning… Att kunna känna sig "good enough"…
Tycker det låter jättebra och med många sunda tankar. Sen tror jag inte att det finns så många som är experter på allt egentligen. Jag kan lite men om mycket och det är jag väldigt nöjd med 🙂
Mitt eget mantra är att jag har gjort det bästa av en dålig situation. Att klara av att komma ihåg den hela tiden är en helt annan sak. Jag förstår exakt hur du menar med det du skriver!
Andra får gärna kalla mig för expert men jag skulle aldrig själv tillskriva mig något sådant,att kalla sig själv för expert betyder väl att man inte har förmågan att förbättra sig,eller hur?
Fd
Ja, det kan man ändå. Jag jobbar med några experter, jag beundrar dem.
Det är nog ett slags ödmjukhet attaldrig se sig själv som expert,det finns alltid mer att lära sig. Dessutom är ju inte expert en formell titel:), det är däremot läkare och visst är läkare mer eller mindre experter inom sina områden,så upplevde jag det den gången jag fick hjälp av läkare med att rädda synen efter att en vass järnflisa trängt in i hornhinnan. Jag tackar denne läkare än idag.
Fd