Flera busschaufförer och medresenärer var engagerade i vårt öde, dvs att vi säkert skulle komma tryggt fram.
Efter Reykjavik körde vi över ett lavafjäll och sedan genom de små städerna Hveragerdi och Selfoss. Jag beundrade landskapet, har aldrig sett någonting liknande i mitt liv. Inte nog med vulkaner som omger en överallt, utan dimman över bergstopparna, rykande varma hål här och där på marken, lava, lava, lava, och av och till där man minst anar, fina höga vattenfall. Jag älskar vattenfall!


Så var vi framme i vårt mål Skalakot, vid Eyjafjallajökulls fot. Ni minns den vulkanen som spottade ut aska och stoppade hela flygtrafiken i Europa under flera veckor 2010. I närheten ligger även flera andra vulkander, bl a den fruktade Katla, som inte fått utbrott på ett tag nu…
Cathrine hämtade oss från vägen.
Upplägget är följande:
Här bor en hästbonde med sin familj dvs även hans vuxna barn med sina familjer. Det finns ca 5-7 volontärer, ffa unga tjejer och ffa från Skandinavien, som sköter om hästarna och leder ridturer. Turisterna är ca 20 st åt gången. Förutom ungdomarna finns jag och Cathrine som är typ äldre värdinnor, och mina arbetsuppgifter idag har mest liknat en hotellstäderskas, dvs städa rummen och byta lakan och handdukar efter turisterna. Det är faktiskt helt ok, det är allmänt fräscht här. Jag rentav föredrar det framför hästjobbet som det känns just nu. Och Greger har gjort självaste bonden sällskap och hjälper honom att bygga hotellet som nästa år ska rymma turisterna. Jag, Greger och Cathrine bor tillsammans i en husvagn. Cathrine har full koll på hästarna och vi får göra en ridtur varje dag med hästar som Cathrine fritt får välja ut åt oss.

Vyn från vår husvagn. Till vänster ser ni hotellet som är under uppbyggnad. Gröna byggnaden till höger är turisternas och volontärernas nuvarande boende, och ridhallen.

Här är vår husvagn

Och vyn bakom husvagnen. T om en liten kyrka finns där!
Idag är det klart med jobbet och nöjen (läs ridning) kvarstår. Cathrine har valt ut den snällsnällaste hästen åt Greger och de finfinaste åt oss andra två. Det låter lovande!