Jag sov gott och började morgonen med alldeles färska kokta ankägg som jag köpt av en kollega. De liknade väldigt mycket hönsägg.
Provade vinterridbanan men den var för mjuk så det blev bara skritt. Det kliiar på min häst, tror att pälsen börjar lossna.
Imorgon har vi vår lilla hoppträning igen. Jag har varit väldigt hopprädd tidigare, efter att år 2006 ha ramlat ner då hästen jag red gjorde tvärstopp mitt i studsen. Mitt bäcken gick ur led och det lagades först efter flera månader av en skicklig sjukgymnast. Jag fortsatte rida men jag fick för mig att om jag ramlade av en enda gång till så skulle bäckenet gå i små bitar. Så jag hoppade aldrig mera, det blev mest bara dressyr och uteritter. När det var som värst kunde jag bli gråtfärdig bara av att se en bom på marken. Och trots att jag har både ramlat av och det har gått bra, och t om fött barn med mitt bäcken utan problem efter olyckan, så kunde jag inte släppa hopprädslan. På Hippologum red jag dessutom i dressyrgrupp så hoppning var uteslutet.
Jag deltog i några 50 cm klasser på blåbärshoppning med en idiotsäker häst några gånger under årens lopp, så viljan kanske fanns där ändå. Och när jag köpte min egen häst hösten 2012 så började jag tycka att jag höll på att bli lite väl begränsad som ryttare, och vi som ekipage. Min häst älskar att hoppa och har tävlat rätt höga klasser och jag vet att hon är väldigt ”säker” så jag talade med världens mest snälla och tålmodiga ridskolelärare Magdalena och hon startade en liten markarbetsgrupp på ridskolan. Vi är en blandad grupp med någon unghäst, någon travare, någon lite mindre erfaren ryttare, några duktigare också, och sen jag som är rädd med min superhäst.
I början var jag förstås hysteriskt rädd, i synnerhet för studsen, men nästan till min egen överraskning har det gett med sig bara på någon månad. Vi har hoppat bana, och studs! Det är nästan roligt. Jag tycker dessutom att vi har utvecklats som ekipage, även i dressyr.
Min ridlärare säger att vi människor inte är mera komplicerade än så att vi behöver bara upprepa saker tillräckligt många gånger så försvinner rädslan. Jag tror faktiskt att hon har rätt.
En gång för flera år sedan hade vi teorivecka på Hippologum och jag deltog i en föreläsning ”Ridning och rädsla”. Det var en mental coach som höll i den- hon var alltså coach och inte i första hand ryttare. Det var en enda flicka och en massa ”tanter” som deltog. Vi gjorde några övningar som var slående och berättade våra historier och varför vi blivit rädda. Många av oss var, som jag, rädda för hoppning. Men många var också rädda för ridning, och många var t om rädda för hästar! Det var modigt av dem att komma dit och berätta, och man kunde inte annat än undra varför de inte lagt hästintresset på hyllan för länge sedan! Men det berättar också om det här med hästar- det är såå häftigt, roligt, fantastiskt och beroendeframkallande att hålla på med dem att det kan vara mycket svårt att sluta. Fast man är livrädd.