För mig är Emilia Arvidsson (”köpfritt-Emilia”) miljökämpe nummer ett. Hon är såklart inte så populär i den stora allmänhetens och politikernas ögon, eftersom en person som hon är fullkomligt livsfarlig mot vår samhällsekonomi. Samtidigt har hon satt fingret på själva sanningen. Problemet i vårt samhälle är vår överdrivna konsumtion, och dessutom det befängda antagandet om evig tillväxt. Vår konsumtion spiller över på allt, såsom energifrågorna, transportfrågorna, problemen med miljöförstörelse och klimat. Jag tror visst att vi kan fortsätta leva ett bra liv och att en del av människor kan och skall fortsätta bo på glesbygden med allt vad det innebär, bara vi stramar åt konsumtionen. Jag tror att vi kan t om fortsätta resa på ett ansvarsfullt sätt.
Lisa Redin har skrivit en opinion 5/11-21 på min egen lokaltidning VK: ”Att minska upplevs föga intressant”. Hon är inne på samma spår: ”Trots kopplingen mellan ekonomi och utsläpp så handlar nästan all samhällsdebatt om vilka lösningar som krävs för att vi ska kunna fortsätta att producera och konsumera som idag, med dagens livsstil och helst lite mer av den.”
Visst är det bisarrt? Ingen tänker på att vi kanske blir tvungna att minska konsumtionen, dvs spara. Nöja oss med lite mindre. När vi dessutom redan har allt vi behöver och mera därtill!
Klimat och pandemi hörs sätta spår i julhandeln i år. Det kan rentav bli brist på vissa varor. Eller det kan bli dyrt med en del saker. Tyckte jag mig se häromdagen att butikerna inte var så välfyllda som de brukar? Eller kanske ha de inte fyllts på inför julen ännu.
Emilia Arvidsson har också helt riktigt gjort kopplingen mellan vårt känsloliv och shopping. Det finns ett köp för varje känsla, säger hon, och det är en stor insikt.
Emilia har på sin blogg enemilia.se gjort en lista om sina käraste ägogdelar, och eftersom hon är en icke-materialist, fylls listan mest av icke-materiella saker, såsom meditation och naturen. Men visst finns det ansiktsolja på listan också!
Vilka är mina käraste saker då? Jag har konsumerat en hel del i mitt liv, och jag har blivit mera återhållsam.
Efter en stunds eftertanke måste jag dock säga, att jag ändå har få saker som jag har ett starkt känslomässigt band till.
Det viktigaste för mig är sakerna som jag inte klarar mig utan, såsom mitt hem, min bil och min telefon. Och jag är verkligen ingen bil- och telefonmänniska av mig.
Vissa kläder och böcker är såklart trevliga att ha kvar, och köksutrustningen är viktig vid matlagning. Kosmetik är nödvändigt ont. Och jag har några smycken och väskor som jag är rentav lite fäst vid.
Av min ”guldkant på livet”-konsumtion är det absolut viktigaste vår stuga och tillhörande friluftsutrustning.
Jag shoppade mycket friluftsutrustning år 2021, pga att vi hade nästan ingen, och vi skulle ju fjällvandra.
Friluftsutrustning är ett exempel på saker som man nästan måste investera i en gång. Men sen gäller det att nöja sig med det man har, och inte snöa in sig, bli en ”friluftsutrustningsnörd” och köpa mer och mer. Det hörs vara lätt hänt.
Annars är det second hand som gäller för mig just nu. Och inte bara köpa, sälja också. Då kan någon annan hitta sin skatt från mina gömmor.
Hur kan man motstå köpsuget?
Den bästa metoden är att inte ha några pengar. Andra bästa sättet är motivationen pga panik över överflödet som man har hemma och svårigheter att städa, hitta och förvara. Inför ett köp gäller det alltid att tänka om man redan har motsvarande eller ersättande sak hemma. Och då måste man ha gått genom sina gömmor och ha viss koll.
Om jag inte skulle få köpa någonting nytt på ett år, vad skulle bli mitt första riktiga problem? Jag vet inte, ska kanske prova! Jag tror att det skulle vara skor åt sonen.
Mat- och göra själv-presenter kommer att vara framtiden för min del. Förutom om jag vet att vederbörande (t ex ett barn) verkligen önskar sig eller behöver någonting annat.
Köpfriheten går även att applicera till matinköpen. Att äta upp bulguren innan man köper nytt ris till exempel. Oj vad kreativ jag skulle vara i köket om jag verkligen behövde anstränga mig!
Eftersom jag var i stort sett köpfri när jag var student (på grund av att jag inte hade några pengar) så vet jag att det livet inte på något sätt var annorlunda, egentligen. De stora skillnaderna som fanns där mot nu, låg inte i det köpfria.
Att kunna välja vara köpfri innebär naturligtvis någon sorts lyxtillvaro i sig. Men jag kan ändå inte se vad dåligt det kunde föra med sig.