6 mil norrut från Prag låg Tjeckiens enda koncentrationsläger, Theresienstadt, eller Terezin, som det heter på tjeckiska. Tidigare var det en militärfästning och togs till lagom bruk av nazisterna. Terezin består av två delar, den ena är fängelsedelen för fångar som bestod av en blandad kompott människor, inte bara judar, och den andra är ghettot där det bodde endast judar. Detta läger var inte ett förintelseläger, utan en förvaringsplats i väntan på en transport österut dvs i regel till Auschwitz.
Judarna hade ”självstyre” som det hette, mycket autonomi var det dock inte tal om. De kunde till viss del utöva kulturella aktiviteter och bara de bästa sakerna visades upp då t ex internationella Röda Korset kom på besök enstaka gånger. Lägret användes alltså även som en del av nazisternas ”försköningsprogram”. Lägrets kapacitet överskreds dock hela tiden och där trängdes det tiofaldigt flera människor än vad som egentligen fick plats, med tanke på sovplatser, hygieni, toaletter, matresurser etc. De överlevandes berättelser är eniga, levnadsförhållanden i Terezin var alltid helt odrägliga.
Allt som allt passerade ca 155 000 judar Terezin, de flesta var från Tjeckien, men en del kom från andra länder. Av dessa skickades 83 000 till öst, varav 3 097 överlevde. 35 000 dog i själva Terezin, de flesta av sjukdomar, ffa tyfus. Trångboddheten och undermålig hygieni samt dålig näringsstatus hos fångarna gjorde det omöjligt att bekämpa farsoter. När Terezin befriades av röda armen maj 1945 fanns det 16 832 människor kvar där. Även merparten av dem dog i tyfus under följande sommaren.
När röda armen närmade sig från öst fick SS-männen bråttom. De mest östliga koncentrationslägren såsom Treblinka och enorma Auschwitz fick man bara lägga ner och dessutom försöka förstöra så mycket bevis som möjligt, gaskamrarna monterades ner i all hast. Men vilken iver drev inte dessa SS-kommendanterna, då skulle man ju flytta fångarna västerut igen, dessa sjuka människor som knappt kunde stå på benen. För att kunna fortsätta med förintandet av judar hade det då även börjat byggas en gaskammare i Terezin av vissa ”eldsjälar”, men den hann aldrig tas i bruk.
På utställningar och i museet fick vi bekanta oss med många olika människoöden, det frustrerande var dock att ödet i regel slutade på samma sätt: Skickades till Auschwitz med transport X, dog där. Barn, gamlingar och de flesta kvinnor skickades ju raka vägen till gaskamrarna. Och att de gick in där utan större motstånd berodde på att gaskamrarna verkligen såg ut som duschrum som de var vana vid från t ex Terezin.
Mänsklighetens historia är i sin helhet inte ljus, och fruktansvärda folkmord har inträffat även efter andra världskriget. Många av dem, och även förintelsen av judarna ligger besvärligt nära i tiden. Jag undrar, varför blir det så ibland? Vilka bland oss är kapabla till så fruktansvärda illdåd? Skulle mina vänner försvara och skydda mig, om jag var t ex jude och Hitler fick makten? Vad skulle jag göra själv för mina vänner? Var går gränsen då jag säger emot eller håller truten?
Människovärdet behöver inte förtjänas. Vi kan bära vårt människovärde mer eller mindre stiligt, men det finns där, från födelsen till döden, och kan aldrig någonsin ifrågasättas eller ens diskuteras. Så är det.
