Den friska har tusen önskemål men den sjuka har bara en. Många är de åren då jag har tagit min hälsa alldeles för givet. Nu när jag är över 50 år börjar det sjunka in att någon form av krämpa lär man ju få, frågan är bara när. Och då menar jag någonting värre än förkylning eller migränanfall.
50-årskontrollen var nedprioriterad i min kommun, och jag har inte aktivt sökt vård, mest för att det är väldigt krångligt. Kanske borde man kolla blodfetter och sådant ändå, men jag skjuter upp det lite till. Än så länge känns det att maskinen rullar framåt ganska välsmord, och det är jag innerligt tacksam för! Jag försöker komma ihåg det varje dag.
I min lokaltidning var det nyligen en artikel om den relativt nyuppkomna medvetenheten om klimakteriet och hur det påverkar många kvinnors mående. Samt om den enorma kommersiella industrin som har uppstått i kölvattnet av att man numera pratar om klimakteriet. Förstås, där finns ju mycket pengar att tjäna för olika företag. Och så länge kvinnan upplever sig bli hjälpt av produkterna, vad de nu än är, så är det väl bra.
Jag skulle ändå vilja tona ner ”hypen” lite grann. Vi skrämmer ju yngre kvinnor som tror sig vara dömda till livslångt lidande i sin kvinnokropp. Själv tillhör jag dem som nästan tycker sig ha blivit mera välmående med åldern, stabilare i humöret och allmänt mer balanserad. Visst kan jag sova lite sämre någon natt, men sover sedan desto bättre natten efter. Och vad beror på klimakteriet vet jag inte ens. Någon enstaka värmevallning är knappast hela världen, och de flesta kvinnor får ju de facto bara lindrigare klimakteriesymtom, som inte behöver upplevas som störande alls. Notera dock att jag är väl medveten om att det finns en liten grupp kvinnor som får svårare besvär.
Barndomen brukar gå bra. Men sedan kommer puberteten med mens, PMS med mera. Den följs av barnafödande ålder med sina graviditeter, förlossningar och amningar. Då är det mycket som kan bli jobbigt! Därefter följer funderingar om man ändå inte ska ha ett barn till så länge man hinner, och preklimakteriet, som ju sägs kunna vara en jättelång period. Och därefter klimakteriet, som enligt de värsta mardrömsbeskrivningarna också kan vara hur länge som helst. Och till sist ålderdomen, ska det slutligen bli lugnt då?
Ortopeden Soheila Zhaeentan som har skrivit den utmärkta boken Kroppssmart, påpekar att vi människor måste anpassa oss till kroppens ändrade förutsättningar, och där är kvinnor i klimakteriet ett speciellt kapitel. Många av oss kan helt enkelt inte längre pusha på med träningen som när vi var 30 år. Det är viktigt med att lyssna på kroppen och ta vilodagar. Desto viktigare är det dock att hålla i gång fysiskt, bibehålla sin muskelmassa och undvika gå upp i vikt mer än hälsosamt. Det gäller oavsett man står på östrogenpreparat eller inte.
Själv skulle jag väl säga att diverse ledbesvär har gett sig tillkänna efter 45 års ålder. Jag har haft problem med impingement i båda axlarna. Knäna, armbågen, fingrarna och en tå har krånglat med råge. Mina ryggskott har blivit värre med åren. Om det handlar om klimakteriet eller om vi ska helt enkelt kalla det för åldrande, vet jag inte riktigt. De går ju ändå hand i hand.
Det är nog så att vid alla brytpunkter under ett människoliv kan man bli lite skörare, och det kan yttra sig på olika sätt tills en ny balans är uppnådd. Vi kvinnor har många olika brytpunkter och kortare eller längre sköra perioder. Klimakteriet är inte annalkande döden förkroppsligad utan en ny fas i livet.
