Jag kan spå en del i framtiden, dels med förnuft och dels med känsla.
Och min känsla är att i framtiden kommer människor söka sig ännu mera till naturen och inte minst till fjällen. Alltså till fots, inte bara slalom. Jag spår också en uppgång för de mindre exploaterade områden såsom Ammarnäs här i Västerbotten. (Bilden är från Braket, Artfjäll).
Varför?
1. Fjällvandring är som livet. Perspektivet angående målet ändras hela tiden. Den toppen som tidigare såg så hög ut, troligen eftersom den stod närmast, visar sig plötsligt vara ganska liten. Man tror sig ha nått toppen, men sedan kommer det en ny topp. Är man någonsin helt framme? När man till sist ser den rätta toppen kan man tappa hoppet, men allt går… ett steg i taget och till sist är man där. Alltid finns det även högre toppar att bestiga och mera krävande vägar att välja.
2. Perspektivet ändras också fort gällande allt annat. Såsom ljus- det som nyligen var så mörkt kan plötsligt bli bländande ljust och tvärtom, beroende på hur molnen ligger. Och inte att tala om temperatur! Hur fort kan inte svettigt bli kyligt och tvärtom. Vinden dyker upp och försvinner lika fort. Vädret på fjällen är oförutsägbart med snabba skiftningar.
3. Förberedelse och planering i all ära, men när man väl är på tur gäller det bara att gilla läget och vara ihärdig här och nu. Min erfarenhet av dagsturer är, att efter viss tvivel följer en euforisk fas, som senare övergår i jobbigt. Därefter varvas bättre och sämre faser tills man har lärt sig någonting nytt. Hemresan går i regel lättare. Beskrivande är att på min skräckresa tillbaka från Atoklimpens topp mötte jag inte de mest skrämmande platserna igen, och en regnbåge dök upp från ingenstans. Helt plötsligt var allt frid och fröjd.
4. Det är inte oväsentligt vem man vandrar med. Rätt sällskap gör resan så mycket trevligare! På fjällen, ute på naturens villkor, knyter och fördjupar man band. Att hjälpa varandra, även okända, och visa omtanke är naturligt, eftersom man är ”i samma båt”. Men att vandra ensam är också speciellt. Någon gång gör det gott att verkligen möta sig själv.
5. Allt är mycket vackrare på fjällen. Kort och gott. Man behöver inte vara mästerfotograf eller ha särskilt bra kamera för att få fina bilder.
Min bror och hans dotter försökte bestiga Kebnekaise för några år sedan men kom inte ända upp.Skoskav satte stopp.En mäktig upplevelse ändå berättade de.
Fjällvandra är inte min melodi men när jag läser ditt inlägg vill jag så gärna ge mig ut på kortare dagsturer jag med, så kanske jag skall boka in en helg. Fina och mysiga bilder