Det är trendigt att klaga. En svensk avstår gärna sin lycka men inte sin offerkofta. Att vara missnöjd har för många blivit en livsstil. Det klagas friskt om allt mellan himmel och jord, allt suger, samhället är värdelöst och människor i allmänhet illasinnade och onda. Antingen så är det de rika eller de fattiga som tar våra pengar och möjligheter, beroende på vem man pratar med. Samhället är en ond storebror utan mänskliga inslag. Alla myndigheter är upprättade helt enkelt för att personligen jävlas med oss. Och om inte annat så kan man klaga å andras vägnar (flyktingar, tiggare etc) för att dra ner andra genom att sprida dålig stämning och dåligt samvete och för att visa att man minsann själv bryr sig så mycket. Några konstruktiva lösningar eller förslag faller inte moralprinsessor/prinsar i smaken. De som har det sämst ställt blir som ett slagträ i den dagliga diskussionen.
Jag har full förståelse för att det ofta är mänskliga tragedier som ligger bakom att man blir negativ och bitter. En deprimerad människa är i allmänhet inte så glad och positiv. Men om man tar en titt under ytan hos många människor i detta land, oavsett position i samhället, så finns det förvånansvärt många som varit med om nästan outhärdliga saker, och många gånger dessutom, så att man rentav undrar hur de alltjämt kan orka. Bland annat hos mina fina bloggvänner, men även hos dem som jag känner från ”verkliga livet”, har jag många gånger blivit imponerad av den mänskliga styrkan och vägran att bli bittra, det envisa beslutet att ge livet en till chans. Inställning är ett val vi gör.
Jag tror att all negativitet blir en självuppfyllande profetia. Det gör under några omständigheter inte saker och ting bättre. Jag utmanar den som tror sig ha det värst att se sig omkring. Det finns även många andra som bär på bördor som kanske inte syns utanpå!
Eftersom det handlar om just inställning så spelar det egentligen ingen större roll om våra problem är verkliga eller sk lyxproblem.
Författare och bloggare Alexii Lardis som jobbar på Hufflington Post gjorde ett intressant experiment på 2 veckor: hon slutade klaga.
Snabbt blev det klart för henne vilka var hennes vanligaste klagoämnen i vardagen: Hunger, trötthet och att hon var allmänt less. Hon räknade ut att hon sov alldeles på tok för lite. (Alltså var det ett riktigt problem men det gick att åtgärda.) Samt att hon sannolikt aldrig i sitt liv hade fått känna vad riktig hunger var för någonting.
Negativa tankar gjorde att hon klagade mycket (ffa) på sin partner och det resulterade i en hel del bråk. Detta blev bättre när hon slutade klaga.
Någon gång hade hon varit riktigt trött och less och träffat en granne på vägen hem och fått impulsen att börja beklaga sig. Men i stället för den vanliga klagovisan hade hon bara hälsat kort, gått hem och lagt sig. Hon hade inte gjort någonting bättre genom att ösa ur sig allt, det hon behövde var att sova en natt.
Hon lade också märke till att negativa tankar underhåller en negativ stämning. Man kan även klaga tyst i sitt eget huvud. Poängen är inställningen, den alltid underliggande offermentaliteten som för henne var helt omedveten. När hon slutade klaga blev även tankarna mera positiva, och hela livet kändes lättare.
Jag känner igen mig i hennes berättelse, gjorde ett liknande experiment själv när jag var student.
Det allra dummaste jag klagade över var faktiskt VÄDRET. Vad hjälper det??? Jag klagar aldrig mera på vädret. (Fast det var säkert ”ett rop på hjälp” pga någonting annat…)
Vad tycker du är det dummaste att klaga om?
Vilket klokt och bra inlägg! Det finns på tok för många människor som har hamnat i "gnällbältet" och tycker synd om sig själv. Allt är andras fel och själv har man inget större ansvar för att påverka sig situation. Däremot människor som har det väldigt svårt, kanske hälsomässigt, visar ofta en enorm kämparglöd som imponerar på mig.
Vädret lönar det sig inte att klaga på för det kan vi inte påverka. Samma sak är det med tidens gång för hur gärna vi än vill kan vi inte stoppa den…
GILLAR!
Blir mycket meditativ 🙂 och det bästa av allt: Du skrev en del av vad jag tänkt några dagar här .. det dummaste att klaga på ja, det är väl vädret och så skatten … sagt av nybliven pensionär – 🙂
Hej! Jag heter Mia och är en 44-årig två barns mamma och fru. Vi bor på landet på en gård. Min blogg handlar om familjen, ridning, våra hundar, promenader, hästar, stickning, smycke, göra handverk, scrapbooking och min vardag m.m.
Här i denna blogg ska jag berätta om min vardag om mina svårigheter med diganoser m.m Vad jag gör på fritiden m.m Den ska också handar om min familj m.m.
Jag skulle beskriva mig själv som pratsam, kreativ, rastlös och med en humor som få förstår sig på. Jag älskar att uttrycka mig kreativt, såsom måla fota, sjunga och skriva. Annars tycker jag om att lyssna på musik, hänga med sköna människor, plöja mig igenom tv-serier, dricka kaffe, äta sötsaker och en massa annat.
Här på bloggen skriver jag om in vardag och om psykisk ohälsa, och jag gör mitt bästa för att peppa, hjälpa och inspirera andra. Jag hoppas du finner detta intressant och fortsätter läsa.
Jag bloggar om hur det är att leva med aspberger, koncentrationssvårigheter och mkt mer. Även om hästar och ridning.
Det är ganska skönt att skriva som det är och får ut mina tanka öppet här. Vad som helst. Ett tecken på hjälp. Hur gör man en blogg så det kan nor ut till alla. Fundera på att skriva om mitt liv hur jag har det i mitt tråkia liv. Mina funderningar m.m.
Mitt namn är Mia, och jag är född 1970, bor i ett hus på landet tillsammans med min man, våra barn, våra hundar m.m. Jag driver en blogg om psykisk ohälsa.
Min blogg skiljer sig från andra bloggar inom ämnet genom att jag på ett öppet och ärligt sätt berättar om psykiska svårigheter utan att läsningen blir allt för tung och ledsam.
Vill gärna blogga om det här!
Jag med Aspergers syndrom, Autism, utvecklingstöning o.s.v.
Jag har kämpat med mitt dåliga mående i hela livet och kommer förmodligen tampas med det så länge jag lever. Men i dag hanterar jag det på ett bättre sätt än jag någonsin gjort tidigare.
Tyvärr tar inte mina motgångar slut där. Utan 2003 dog min mamma.
Mammas död kom väldigt plötsligt och helt utan förvarning vilket försatte hela vår familj i chock och sorg som är väldigt svår att hantera. Jag har fortsatt att kämpa på så gått det går. Jag har svackor som kommer och går i bland mer och i bland mindre.
Men jag kämpar fortfarande på. För jag har trots allt detta fortfarande livskraft kvar. Jag tänker inte ge upp!
Jag försöker hålla en trivsam och positiv ton i livet trots att det är svårt.
Men jag har mina guldkorn i min familj, mina hundar och mina intressen m.m.
Bloggen handlar ju främst om mig och vad som händer i mitt liv, både positivt och negativt. Jag är alltid öppen och ärlig i bloggen.
Jag skulle aldrig medvetet skriva någonting för att skada någon!
Jag tjänar inte heller pengar på min blogg så allt ni läser är mina personliga åsikter.
I min blogg skriver jag också mycket om attityder gentemot psykisk ohälsa och jag bloggar om psykiska olikheter för att minska tabun och sprida vetskapen om hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Jag vill att skammen som ligger i att vara psykiskt sjuk ska försvinna och det samma gäller alla fördomar som finns kring psykiska olikheter.
För kontakt:
mia2@home.se
Kom in och läs min blogg vetja!
Hemsidan: miaannorlunda.bloggplatsen.se
E-post:
mia2@home.se
Hemsida:
miaannorlunda.bloggplatsen.se
Vilket OTROLIGT bra skrivet och tänkt inlägg!
Värsta människan är den bittra. Bitterhet dödar glädjen.
Vi behöver hela tiden påminnas om att vara positivt inställda, trots livets kringelikrokar.
Det dummaste är att klaga på vädret, vilket är väldigt lätt hänt 😉
Vädret klagar jag högt och ofta på, vädret skapar ett samtalsämne. =)
Kramen ♥
Kloka tankar!
Sedan tror jag, utifrån studier av mina barn, att vi har olika fallenhet för det positiva och det negativa. Några måste anstränga sig för att se det positiva medan andra bara gör det naturligt.
Kram!
Kloka tankar tycker jag. Att läsa orden tydliggör så mycket och det här med klagande har jag också funderat en del på den senaste tiden.
Det är så trist när bitterheten och klaganet tar över och samtalen endast handlar om det negativa. Och än värre blir det när inga förslag till konstruktivitet finns.
Och det går att ändra sin inställning och jag önskar att fler gjorde det.
Det dummaste man kan klaga på tycker jag är saker som inte kan förändras eller som man kan påverka. Sedan kan man ha synpunkter på det…..
Visst kan jag också var negativ ibland men oftast har jag konstruktiva tankar att kontra med och gör något åt det jag ev. är missnöjd med.
Att anstränga sig att se det positiva kanske några får göra, men lite ansträngning tror jag bara är nyttigt.
Tror också att det har med inställningen om hur man ser på livet. Alla har väl något i sin ryggsäck, men som det ser ut i världen så känner jag mej tacksam för det mesta.
Ha en fortsatt bra vecka
Det borde införas bidrag åt de människor som inte klagar samtidigt som en statlig avgift för alla som gnäller och i onödan klagar.Money talks.
Ha en fin och positiv dag!
Om jag måste välja så tycker jag "vädret" är det värsta man kan klaga på ,-)
Det är ju som det är och visst kan man ha jättekul fast det spöregnar o blåser ,-)
Ha det fint KRAM Primrose ,-)
Du sätter tankar på pränt, tankar som snuddar mina egna emellanåt. Vi kan förändra oss själva, om vi vill. I min ungdom var jag väldigt blyg och tillät att andra bestämde åt mig mer än de skulle. Läste någon bok, eller om det var en artikel, om att "ta för sig", att stå upp för det man tycker, osv… Funderade på det, lärde mig massor, förändrade mig så sakteliga. Idag är det ingen som bestämmer över mig… ibland kanske det gått litet väl långt åt andra hållet!
Absolut att det klagas alltför mycket. Ibland tror jag det beror på att vi svenskar lever i ett så tryggt samhälle, är vana att allt ska fixas, allt ska vara tryggt osv. Att vi borde se hur bra vi har det själva när världen runt om oss består av så mycket elände. Trots det så faller jag dit ibland och klagar på bagateller. Mänskligt, men det får aldrig ta överhanden…
Hurra! Bra. Så bra! Jag och maken pratar ofta om det här. Eller, jag säger åt honom att jag tror att han skulle nå ut bättre med sitt budskap om han använde en positivare retorik. (Han är engagerad i mises.se, frihetstänkande och gillar inte staten särskilt mycket.) Jag blev mycket inspirerad av att testa två veckor utan att klaga. Tycker själv att jag är ganska positiv, men i perioder är det tufft och det är viktigt att också få ventilera de negativa känslorna så man inte hamnar i ett läge av passiv aggressivitet. Hm. Kanske är något att prova "på måndag"?