Så var det dags för vår första tur med islandshäst. Vi började med skritt, men for uppför berget.
Greger fick den stora och snälla Hrokur som betydet tornet i schackspel (eftersom han är så stor). Han är tydligen det lugnaste som finns på denna jord.
Min häst hette Hastikka, det betyder höga steg. Och Cathrine red Vidbot, som betyder Extra.
Som sagt, klättrade vi upp. Jag fattar inte hur våra hästar kunde vara så stadiga i den svåra terrängen. En annan häst hade åtminstone halkat i det blöta gräset. Landskapet korsades av och till av fjällbäckar och små forsar. Oerhört vackert. Greger var i början uppriktigt rädd för själva ridningen men jag var rädd för de branta stigarna. Greger slappnade sedan av. Men jag har svårt med klättringen- jag rider gärna fort men branta backar och i synnerhet neråt är skräcken. Det gäller bara att kunna lita på hästen, att hon fixar det.
Visst är det lättare att sitta på en liten islandshäst än t ex Yade, men å andra sidan är de mycket mera rörliga och vändbara, det känns som att man sitter på någonting väldigt dynamiskt som far åt alla håll (det ska tilläggas att min häst var lugn och snäll.)
Märk min nya Islandströja! Det är en positiv överraskning att det finns nästan inga mygg eller flugor här på Island!
Resans mest spännande händelse var trots allt att när vi var på väg ner, i brant, stenig, oländig terräng så försvann Greger och Hrokur plötsligt. De befann sig till höger om oss, på en mycket högre platå! Vår förklaring till detta är att Hrokur nog visste någon mycket bättre och stadigare stig ner och hade tänkt följa den. Men nu fick de vända då Cathrine hämtade ner dem.
När vi närmade oss hemmet fick vi även tölta. Det gjorde min häst mycket fint, och så även Gregers häst. Greger hade väntat sig någonting som liknar Yades trav (han har provat ca 4 steg totalt) och överraskningen var stor. Som Greger konstaterade till Cathrine: ”Det här var skönt!”
