Kategori: Häst

Det var länge sedan jag avslutade en bok och därför fortsätter jag i min serie Gamla Favoriter.

 

Jouren var lugn men ändå var jag trött som värsta valborgsfirare i morse. Mot alla signaler som kroppen skickade for jag till Norrmalm för att se Yade och Lis-Marie hoppa blåbärstävlingen.

Ömsom haglade det, ömsom var det jättevarmt.

Jag började se 70 cm-klassen. Kände mig faktiskt lite orolig och illa till mods när jag tittade på vissa ekipage- känslan att inte ha kontroll och vetskapen att om ryttaren faller så sker det från full fart. Men när Lis-Marie och Yade, och Sanna och Buster också för del delen, började hoppa, försvann alla rädslor. Det var bara njutningsfullt att se. Snygg ridning och full kontroll. Yade tittade lite på Coop-hindret men hoppade högt över (hon är inte rädd för att HOPPA titthinder, bara rädd för att gå förbi dem!)

Sen hände det några olyckor, och jag hoppas att det går bra för de inblandade. Sånt är ridning, ibland faller man av, och ibland gör man illa sig också. Och riskerna är större vid hoppning.

Det är i alla fall bra att Yade får hopptävla lite då hon tycker att det är så himla roligt.

Hon står på kortisontabletter nu 3 veckor framåt (de medför en något ökad risk för fång!!!) eftersom veterinären tyckte att hon behöver en längre behandling mot sin allergiska reaktion som hon haft så länge. Det tror jag också, hon njuter fortfarande alldeles för mycket av att bli borstad, även om hon inte längre kliar sig blodig. Kortison är ju doping, men vi har fått tillstånd att tävla blåbär ändå. (Oftast sprutas ju kortison i onda leder etc men i detta fall handlar det som sagt bara om klåda.)

Väl hemma fick jag ont i skallen efter timmarna i kylan och all trötthet. Har försökt kurera mig med bad och bastu. Helgen som kommer är fullspäckad, och jag hinner knappt tänka då jag far från ett ställe till ett annat. Försöker dock uppdatera bloggen pga mina FÅ men desto BÄTTRE och TROGNARE bloggläsare!

 

 

Veterinären ringde. Blodproverna såg bara bra ut men hudprovet visade att Yade lider av någon form av allergisk reaktion. Mot vad kan ingen veta. Det kan vara någonting som triggat igång det hela då för några månader sedan och sen har det bara fortsatt av farten. Hon trodde inte att det var fodret (höet eller ens kraftfodret) eftersom hon redan är 18 år och borde tåla sådant. Följden blir kortisonbehandling i tablettform en tid framåt. Vi kan naturligtvis inte tävla under denna period men annars är det inga restriktioner, hon mår ju bra.

Idag var det väldigt fint väder och varmt i solen. Nu kan hon vara ”näck” i hagen och det är tur det, annars skulle hon få värmeslag. Några mindre skav med rosa yta finns kvar men jag kan bara be till Gud att det inte uppstår en infektion där som det gjorde ifjol. Smörjer lite Carepen som förebyggande.

Imorse låg jag i sängen och grät, hade ett hemskt migränanfall inatt, huvudet gjorde så ont att jag spydde gång på gång på gång och kunde inte behålla någon värktablett ens. Jag missade planerade galopp-passet i uppförsbacke med Sanna och Buster samt små hinder i skogen och hela det fina vädret, nästan.

Jag tog en mindre uteritt själv senare på dagen och skönt var det också men jag fick återigen ont i skallen och mådde faktiskt sämre när jag kom tillbaka.

Bifogar en bild på Poppes ridtur på Buster igår.

Första hästen i mitt liv hette Kapota, en fux med ljus man. Jag vet inte om hon var en finsk häst men hon måste ha haft mycket kallblod i sig. Jag var inte alls intresserad av hästar eller ridning men min bästa vän var väldigt envis och tvingade mig att följa med till stallet 1984 och jag lovade prova ridning en gång. Jag hade inte en tanke att det skulle vara någonting för mig och det hela kändes mest jobbigt, men vilken upplevelse! Jag hade aldrig i mitt liv upplevt någonting så häftigt! Jag var fast, det var som en drog. Kapota var första hästen jag red, första hästen jag travade, första hästen jag galopperade, och första hästen jag ramlade av. Hon var snäll men så här i backspegeln kanske inte alldeles pålitlig med en nybörjare. Hon var ganska gammal och skabbig och efter något år skickades hon till slakt, så fick jag höra. Jag var 11 år och ledsen. 

Den tiden (tidigt 80-tal) var inte ridsporten så stor i Finland och jag fick rida hästar som var alldeles för stora, svåra och vilda för mig. Jag ramlade av flera gånger och blev lite rädd, ffa för galoppen. Hästen som hjälpte mig ur detta hette Nice and Easy, kallades Nasse, en svart valack som levde upp till sitt namn. Han var sur i boxen men fantastiskt snäll att rida, duktig också med bättre ryttare. Han fick mig släppa rädslan och fortsätta rida vidare, och än idag är jag tacksam mot honom.

När jag hade blivit lite duktigare red jag ofta en skimmelvalack som hette Dana Blue. Han var alltigenom trevlig och gjorde mig så lycklig! Fortfarande 30 år efteråt minns jag honom som från igår.

Jag och min bästa vän (alltid tillsammans, ja) bytte sedan mot ett mera välorganiserat stall, men fortfarande var det storhäst som gällde. Deras hästar var som robotar, i positiv mening. Kasan och Moritz lärde mig rida, utan stigbyglar hållande fast i sadeln, för vi red alltid utan stigbyglar, det såg vår stränga ridlärare till att vi gjorde. Så småningom kunde jag även släppa sadeln. Hästen jag hoppade för första gången hette Lacoda, och jag lärde mig till och med njuta av Kapo, en lite svårare och hetare drömhäst som var kritvit. Min favorit var dock Ceres, en ljusbrun valack som alltid var lika rolig att rida med.

Vår ridlärare blev med tiden alltmera sadistisk och vi bytte till ett ponnystall. Oj vad duktig man kände sig på ponny! Detta stall var försäljningsstall och hästarna kom och gick. Min första skötponny hette Bay-Boy och aldrig har jag älskat en häst som honom. Han var fin att rida också. Tyvärr blev han sur på ridskolan, och utvecklade någon form av sadeltvång, och såldes vidare. Min nästa skötponny hette Kotimäen Helene, född -82, ett stickelhårigt new forest-sto. Hon var envis som jag men vi hade det mycket roligt tillsammans. Nämnas kan också store svarte Danske, som jag red mycket barbacka på, och Lindebolets Khili, en fin skimmel connemara, som jag lärde mig hoppa lite större hinder med.

Jag skötte sedan russen Dina ett tag men hon kändes lite väl liten även om hon var trevlig att rida också. Jag skötte ett antal hästar och ponnysar av och till men visste inte riktigt vad jag ville.

Efter en paus började jag igen, jag var nu äldre tonåring och ponnyåren var över. Jag började på ett häststall, och även om det utmanade mig som ryttare så var det enda rätta kände jag. Jag kunde i och för sakna ponnysarnas bus någon gång.

I det nya stallet fanns många oerhört fina hästar. En jag aldrig kan glömma var ett ljusbrunt sto som hette Melbourne, en häst som dansade fram. Hon bröt senare benet och fick avlivas. Jag red mycket tröga Kreton, fuxvalack som väl egentligen var en ganska fin häst, och hans motsats, det eldiga stoet Idera som var lätt och het. Sen flyttade jag till Sverige och tio år hästliv försvann.

Som 29-årig tvåbarnsmor började jag rida igen. Min kompis Anders ”Igelkotten” Fredriksson tvingade mig. Den här gången började jag på Vännäs Ryttarförening. De hade också många trevliga hästar som jag borde nämna allihopa! Jag hade Izabella på hoppsatsningen och snart blev hon ”min häst”. Och fast hon var så sur på ridskolan så finns det ingen häst som är snällare, mildare och mera lyhörd än just hon, när hon får komma till lugn och ro. Jag hyrde henne sommaren 2006 och kom henne oerhört nära, hon ville verkligen vara min häst. Hon är kvar på ridskolan än.

Under hyresperioden lärde jag känna Pia och fick till hösten 2006 en enastående möjlighet att få hennes gamle Pireus ox som foderhäst. Han var skimmelvalack, kunnig, och snäll. Det var med honom jag tävlade för första gången, dressyr LB. (klubbtävling, eftersom han var triangelmärkt.) Jag hörde häromdagen att han fick flytta till de gröna ängarna i helgen, 24 år gammal.

Efter min sista graviditet började jag återigen på ridskolan, och när jag minst anade, så hände det. Jag träffade mitt livs kärlek, Payment. En högrest mörkbrun varmblod född -92, efter Strong Statement xx, (jag har senare förstått att han lämnade fin avkomma). Payments matte var gravid och han lånades till ridskolan en period. Det finns ingen annan häst som Payment. Gentleman ut i hovspetsarna i alla lägen, med världens mjukaste galopp. Jag har ridit många hästar men ingen som han. Jag var tvungen att sluta på Vännäs ryttarförening eftersom jag bara saknade Payment och det kändes ingenting att rida någon annan häst. Jag flyttade till Hippologum i förhoppning att återfinna någonting motsvarande och såklart var jag tagen av deras 25 väl utbildade hästar varav de flesta också hade fin stam. Jag älskade Zandro och det gjorde många andra med mig, Erona och Cassiopeia glömmer jag aldrig, inte Lucifer heller. Någon som Payment hittade jag inte, förstås, men livet hade någonting annat i bakfickan. Jag hittade Magic! Jag var rätt ensam att älska honom så mycket som jag gör, eftersom han är en ganska alldaglig, lugn, nästan trög, mörkbrun valack med spatt. Han passade dock mig och med honom har vi tävlat både dressyr och hoppning (50 cm). Jag drömmer än idag att han får komma till mig som pensionär, men ännu vill inte Hippologum sälja honom.

Det fantastiska är att Payment hamnade i LAs kompis mammas ägo, och jag fick träffa honom igen 2012 och red honom regelbundet som medryttare tills jag köpte egen häst! Sista gången red jag honom efter midsommaren 2013. Det var en fantastisk sommartur, Payment var pigg och vi flög fram på skogsvägen. Då hade hans ink redan förvärrats och efter några veckor fick man ta bort honom. Även om det var enda rätta grät jag. En sådan häst får jag bara träffa en gång i livet.

Hästar som jag bara ridit enstaka gånger men ändå minns är Call Me Hector, en torihäst i Åbo som jag råkade få som ”partner” på kandarkursen sommaren 2008. Han var fux, stor som få, jag kände mig nästan rädd för honom i boxen då hans ben var som trädstammar och han hade när som helst kunnat mosa hela mig med sin hovspets. Det konstiga var att han trots sin storlek var oerhört lätt och skön att rida! Därtill välutbildad och lydig. Tack för kursen, jag fick mycket för pengarna!

Att rida alla Pias hästar har gett mig en ny dimension i tänket- hur ska det egentligen kännas då man skruvar upp nivån till det högre? ”Kruttunnekänslan”- fast hästen är snäll…

Oktober 2012 köpte jag min egen Yade, och hon är förstås en av mitt livs hästar. Jag hoppas att vi har många år kvar tillsammans, hon har lärt mig så mycket och vi har haft det så roligt. Och jag är så tacksam!

 

Igår blev jag ännu sjukare så det hände absolut ingenting på hela dagen. Jag såg solen gå över himmelen och då hade åter en dag gått. En bra dag dock, jag gjorde ingen skada i sängen. Inte ovän med någon.

I morse när jag vaknade kände jag att jag fortfarande var sjuk, läs feber, men jag tog en Ipren och klev upp 06.40 ändå, med siktet på lingondressyren. Ni förstår, att när man rider på denna nivå som jag så handlar det om så stora prispengar, ära, samt att hålla mig framme i världscuprankingen, så att varje utebliven tävling blir kännbar. Så det är bara bita ihop och köra oavsett hur det känns i kroppen!

I och med att Lis-Marie också skulle hoppa 2 klasser så värmde jag upp nästan ingenting inför dressyrklasserna, och jag sade till Greger att inte filma pga att jag tänkte att det inte skulle likna någonting.

På lingondressyren i Vännäs skattas endast ryttarens del- dressyrryttartestet-, dvs man får poäng för lodrät sits, balans, mellandel, skänkelläget, överliv, huvudställning, handställning, hjälpgivning, effekten och helhetsintryck. Jag red LB1 och LA1 (vi var ett av mycket få deltagande ekipagen) och det gick jättebra! Hästen var framme, men lösgjord och lugn. Jag har känt själv på sistone att jag sitter bättre, och hänger med på ökningar på ett annat sätt än förut. Det tyckte Linda också! Jag fick 7:or på allt strax för jul, och nu fick jag 8:or på allt på LB och t om 9:or på hjälper, effekten och helhetsintryck i LA! Linda tyckte att vi som ekipage och min ridning hade utvecklats mycket! Och hon är ju faktiskt en hippolog som gått Strömsholm, påminner jag mig, inte bara en snäll person.

 

Så tänkte jag när jag kom hem kl 22.30 igår kväll, trött men ack så lycklig! Det kändes som vanligt motigt att fara till markarbetsträningen. Jag kände mig lite kymig till mods. Tänk om det ändå skulle gå dåligt? Om jag inte skulle klara av att rida bra och hjälpa hästen?

 

                         

Det är någonting i skräcken och glädjen som ligger nära sammanbundet. För nästan aldrig är jag så förbaskat glad och upplyft, ja upprymd, som när jag kommer från just hoppträningen! Till skillnad mot för några veckor sedan har jag dessutom börjat rida. Min stora fina häst måste ridas ihop, bit för bit, och då blir hon riktigt fin! Att hon är snäll och schyst räcker inte, hon måste framåt för att det ska bli vettig hoppning av det hela…

Det går nästan bättre när man höjer hindren lite, jag tror att det var kring 60 cm igår. På tredje hindret ser man det hemska fenomenet då galoppen är dålig och jag sitter på halsen och håller andan och väntar på att hindret ska komma, motsats till ridning. Sen går det bättre även om vi kommer lite i otakt till kombinationen, hästen räddar allt. Och sista hindret ser ju ut lite som… ja, hoppning!

 

                           

 

 

 

Hästen kändes smidig och bra, tyvärr ser det inte lika bra ut på filmen, så brukar det vara.

Hästen är inte så smart. Eller sen är hon väldigt smart. Nu har hon kliat sig så att hon fått en stor rosa hårlös fläck på höger sida. Den hamnar lite under schabraken och hittills har det funkat att rida. Hon får ha fleece”nattlinne” på sig nattetid för att förhindra mera skada. Vi hade inte alls sådana här bekymmer i fjol, och jag skyller på den varma ”vintern”.

Det finns ju andra skäl att skippa ridningen också, och jag fortsätter skylla på pissvintern.

1. Jag jobbar dagtid.

2. När jag kommer hem är det mörkt.

3. Då finns endast alternativen att skritta längs landsvägen eller ge sig ut i mörka skogen. Ridmässigt ger det ingenting.

4. Eller att fara till ridhuset men då träffar jag inte mina barn och det blir så sent.

5. Om det hade varit riktig vinter så hade jag haft en belyst vinterridbana såsom ifjol.

Som tur är så har jag bra medryttare så hon får mångsidig motion ändå. Jag saknar dock någon dressyrpass till/vecka. Och nu när jag går jour i helgen går denna vecka helt åt skogen, ridmässigt.

Detta eviga balanserande mot dåliga samvete, på alla områden… Jag räcker inte till men jag gör så gott jag kan!