Lyckligt hemma igen, och både tillbakaresan och tidsomställningen har gått lättare åt det här hållet.
Några reflektioner:
1. Jag tänker på de första människorna som for seglandes över Atlanten i hopp att finna Indien. Så himla modigt, i synnerhet då man inte var 100% säker på att jorden ändå inte var platt! Och modiga var också de, som på 1800-1900-talet for över stora havet efter ett bättre liv. Min farfarsfar var en sväng till Kanada, men han kom faktiskt tillbaka till Finland. Det är viktigt att våga ta steget utanför det kända och utmana gränserna- det är då saker och ting börjar hända!
Sen var det synd att det blev som det blev med ursprungsbefolkningen. Om man är modig och företagsam, är det desto viktigare att man är snäll!
2. När jag såg alla svarta människorna i USA så tänkte jag att nästan alla deras förfädrar har skeppats till USA från Afrika, som slavar. Slaveri förbjöds först på 1800-talet i USA! Jag finner det märkligt att ett land där friheten är så viktig kan ha en sådan skamfläck så nära inpå i historien! Fast är det inte så, att en tes alltid söker sin antites? En annan femma är att överväldigande många svarta människor fortfarande har det illa ställt i USA, och enligt forskningen tar det i genomsnitt 7 generationer att befria sig från det sociala arvet!
3. Jag tänker på hur mycket samhället och människor påverkar varandra. Om vi har en ungdom på gränsen till ”på vift” och vi placerar honom i en slum i Baltimore, eller ger honom jobb och placerar honom på ett bra område istället, vilken skillnad det troligen blir. Tänk hur annorlunda jag själv var om jag upplevde samhället som lite godare. Godhet föder godhet, ondska föder ondska. Villken skillnad på hela ens liv om man har en trevlig genomgod människa, alternativt en riktig knöl, som närmaste arbetskamrat!
4. I Amerika får man ingenting gratis, förutom bra uppförande. Varje gång man går in i t ex en hiss så häpnar man då en människa som ser ut som att hen är riktigt trött på hela livet klämmer fram en ”Good Morning!”
5. Tidigare trodde vi att jorden var platt. Nu kan vi inte förstå var rymden tar slut, eller var tiden började eller tar slut. Eller vad händer när vi dör. Men tänk om allt är runt. Allt går bara runt, runt, runt. Energin tar inte slut, den ändrar bara form. Jag har länge trott på reinkarnation just pga detta. Men ju mera vi förstår desto mera nya frågor uppstår ändå…
6. Det är inte helt lätt att leva alla gånger, men i New York fick jag ännu mera känslan att allt är möjligt. Inte för någon annan, utan just för mig!
Tack för trevliga och intressanta reflektioner om din resa och den befolkningen i USA. Intressant kontinent med i stort sett enbart invandrare…
Efter att ha bott på tre helt olika platser (downtown Philadelphia PA, Palo Alto CA och nu Orem UT) här i USA, i svenskt litet samhälle, i svenskt småstad och i en "fulförort" samt en lite "finare" förort till Stockholm har jag mycket att jämföra med. Världen är inte rättvis någonstans, men det är klart att det är lättare att växa upp med bättre förutsättningar.
Det sociala experimentet med kibbutz som skulle radera alla skillnader mellan kön, klass och ekonomi misslyckades. Vissa människor har en inneboende strävan efter större, bättre, mer… Med det sagt måste det gälla samma åt andra hållet, att vissa helt enkelt inte är kapabla att se eller prestera ens något som av andra samhällsmedborgare ses som det mest basala.
Ens familj betyder mycket mer än dagis, skola och fritids kan täcka upp för efter elva års ålder. Med detta sagt skulle man ju kunna tro att det går att fixa lyckliga slut för alla barn som föds in till ruttna förhållanden, men det stämmer ju inte. Adopteras man försvinner inte det biologiska arvet hur mycket man än vill det och dessutom är det svårt att undkomma det trauma som många gånger uppstår senare i livet trots att ens adoptivfamilj varit toppen. Har man förlossningsskador eller genom sitt biologiska arv inte är så snabbtänkt så hjälper det inte heller att växa upp ens i en familj med två professorer till föräldrar. Ens fysiska förutsättningar kommer att försvåra den rutt som man förväntas ta.
Med detta sagt vet jag många vars föräldrar kommit till USA och offrat allt för att deras barn skulle få säkerhet, kärlek och en finansiell grund samt uppmuntran att gå på college och föra vidare familjens "heder". Det finns föräldrar som jobbat på fabrik och kört taxi vars barn alla blivit akademiker. Mina föräldrar var mentalskötare och polis, har sju barn och har uppmuntrat oss till stordåd (lärare, fastighetsägare, blivande rektor, lärare/egenföretagare, jurist, ambulansförare, blivande psykolog) samtidigt som många jag växte upp idag har missbruksproblem och ingen ljus samhällssyn. Det värsta man kan ge sina barn är en pessimistisk livssyn och ett liv i beroende/offermentalitet, att det är andras plikt att fixa så ens liv blir bra. Det är svårt att komma ur detta förhållningssätt till livet utan rätt mental pepp. Det här är en mycket svår fråga och kanske är det just det som gör att den är så viktig för alla politiska partier…
Hoppas att det inte blev för svamligt!
Intressanta tankar och jag håller med. Arvet till lågt IQ och ADHD-aktiga tillstånd är verkligen inte försumbar, dock är det ett känsligt ämne. Jag tror ändå mera att den svenska/nordiska skolan har resurser även för det mindre lyckligt lottade, har jag fel?Vad gäller högt utbildade föräldrar så vet jag av egen erfarenhet att de kan vara känslomässiga katastrofer ändå, och det viktigaste är ju att barnen får kärlek, inte hög utbildning, om man måste välja mellan två saker. Amerikanska mentaliteten att ständigt drömma om att bli stormrik känns också lite främmande för mig- det finns väl andra viktiga saker i livet också…
Fina reflektioner och jag fastnar för den sjätte punkten och känslan av att allt är möjligt, det måste ha varit en magnifik resa! Och jag blev så glad för din kommentar när du skrev att du velat ha mig med till the MET 🙂
Jag har aldrig varit i USA, men om allt går så det ska så kommer jag att resa till Los Angeles tillsammans med familjen detta året och det ser vi fram emot.
Ha det fint! Och välkommen hem till Sverige för visst är det väl så att borta må vara bra men hemma är alltid bäst.
Jag har själv haft liknande tankar när jag kommit hem från USA. Det är verkligen mycket annorlunda från här i Sverige. Framför allt så blir man inte så "omhändertagen" där utan det gäller att själv armbåga sig fram. Vi importerar mycket från USA men det vi verkligen hade behövt importera därifrån är artigheten och servicetänkandet. Kram
Behandlingen av de färgade är verkligen en skamfläck i USA:s historia. Speciellt för vissa av delstaterna…
Man beräknar att ungefär en miljon människor utvandrade till Amerika vilket var otroligt många. Vilken resa att ge sig ut på på den tiden…
Trevlig fredag!
På papperet har den svenska skolan goda förutsättningar för att hjälpa barn med speciella behov, men i verkligheten beror det på var man hamnar och vilken personal som jobbar med dem. Så ja, teoretiskt har barn i Sverige överlag bättre förutsättningar, och det är en bra början. Det amerikanska samhället har dessvärre hamnat i en rutt där man verkar ta till att medicinera alla ADHD-liknande symptom oavsett om de beror på fysiska problem eller störiga miljöer.
Jag upplever inte riktigt att alla amerikaner drömmer om att bli stormrika mer än alla dessa svenskar som spelar på Lotto eller liknande? Alltså, folk som litar på att de ska ha turen att helt plötsligt äga en massa pengar från en dag till en annan. Jag har dock träffat fler amerikaner som uppriktigt drömmer om att se sina barn i ett bättre förspänt liv, och där ingår ofta både bättre utbildning och bättre ekonomi. Och som du skrev i punkt sex: det är möjligt att uppnå den amerikanska drömmen att inte behöva acceptera de omständigheter man föds med, utan att hela världen ligger öppen för en. 😀
Ps: Jag glömde att säga att hela din lilla reflektion var tankeväckande, men med tanke på alla ord som kom utramlande så förstod du kanske det, hehe.
Allt är runt gillar jag, det snurrar ju.
Reflektionen du gör faller mig i smaken …
Välkommen hem!
kram
Det är så himla obehagligt precis som du skriver; att historien lever så nära inpå. Jag svårt att förstå att vissa saker bara hände för drygt 100 år sen, det är ju ingenting! Inte så konstigt att fördomar lever kvar, även om det är djupt sorgligt. På samma sätt som att homosexualitet slutade ses som en sjukdom i sverige 1978, det är 38 år sen. I SVERIGE!!! Jag har bott i Los Angeles och om det är något jag tycker är härligt med deras kultur så är det just det där "goda uppförandet" I LA anses det mer märkligt att inte småprata med någon man står på samma busshållsplats som en själv. Det var särskilt kul att åka buss i LA för det blev allting nån slags "community känsla" tex. om busschaffören missade en hållplats där bara en person skulle gå av, då skrek ALLA eller om någon inte hade pengar eller växel till bussen, då hjälptes ALLA åt!
Välkommen hem igen!
Det är väldigt intressant att läsa om dina reflektioner efter ditt besök och jag har nog också haft liknande taknar. Min mans mormor reste från Åland till New York i början av 1900 talet och där träffade hon bosses morfar som några år tidigare rest över från Åland. En otrolig resa och de återvände så småningom till den åländska skärgården igen.
Jag levde ett år i NY, 1978-79, ett spännande år och jag lärde mig mycket. Vi hade väldigt lite pengar och bodde ruffigt vid hudsonfloden, idag trendiga kvarter. Men då vågade jag inte ens gå upp för trappan själv. Lyse saknads.
Jag har varit tillbaka i NY och rest runt en hel del i USA och det har varit fantatsiska resor på många sätt. Och rasism har vi upplevt i södra USA på flera ställen eftersom döttrarna är mörka.
Inte alls i NY, San Fran, LA, Hawaii eller andra platser.
Känner nu att jag gärna tar en tur till NY, men i övrigt inte mycket som lockar mig. Saknar kultur och ursprunglighet, men det är ju ett ungt land på många sätt men borde ha kommit längre i många mänskliga frågor.
Precis som du tror jag att godhet föder godhet och den artighet som finns att man hälsar och är trevlig tycker jag lätta kunde importeras hit och dessutom är den ju helt gratis.