Martina Bonniers nyaste modebibel utkom så sent som i höstas. (2014).
Det som störde mig lite med hennes förra bok, Fashionista, var att där fanns det mycket beskrivande text om hur olika plagg eller stil såg ut, och samtidigt väldigt få bilder, samt att det användes en hel del fackspråk (bussarong, halterneck, slingbacks etc) som inte helt sonika öppnade sig för en lekman utan googling. Sådana här böcker måste ha approachen ”for dummies” för att de ska uppfylla någon funktion alls. Och en bild berättar mera än 100 ord.
Den nya boken är betydligt mera färgglad än Fashionista, och det finns också mycket flera bilder vilket jag välkomnar glatt. Ofta är det så att jag vet precis vilket klädesplagg hon menar ( t ex Ascotdressen!), bara jag får se den på bild!
Martina Bonnier har alltid sagt att för att förstå sig på mode måste man kunna sin modehistoria, och det är det som är poängen med den här boken. Den här boken är en djupdykning i modehistoria. Det tycker jag är en förtjänstfull och vettig approach. Martina Bonnier är mycket kunnig på mode, och har tveklöst ett brinnande intresse och passion för det. Boken var klart allmänbildande för mig, och jag har möjligen blivit ännu mera intresserad av mode efter att ha läst den!
Som skribent har Martina Bonnier några svagheter. Ibland vill hon rymma så mycket mode och information i varenda mening att även bisatserna blir överfulla och i slutändan förstår läsaren ingenting. Jag reagerar också mot hennes ”åsnebryggor” som det heter på finska, dvs till synes smidiga hopp från ett ämne till annat, men som lämnar läsaren som ett frågetecken, vad var sambandet egentligen? (för det finns inget samband.)
Jag har också lite svårt för hennes garderobsregler: ”I din skogarderob BÖR det finnas åtminstone ett par röda skor.” ” En slingback är också nödvändig i en fulländad skogarderob.” Vaddå BÖR? Om jag inte gillar eller använder röda skor då? Vem är garderoben till för egentligen? Och att en slingback är så nödvändig, för vem?
Det känns lite som kejsarens nya kläder- om Miuccia Prada skulle få för sig att vi alla ska gå nakna, och Anna Wintour gav sitt godkännande därtill, skulle Martina Bonnier förmodligen köpa det utan kritik. (Och här har vi just jobbat med att hitta den personliga stilen med Camilla Thulin och nu raseras allt bara för att så är det!)
Nej, det är bra att kunna sin modehistoria, men ingen människa hinner ens prova på all världens mode under en livstid. Det är bäst att utveckla sin egen stil som man trivs med, med ständigt öppna sinnen förstås. Och återigen en liten pekpinne, det finns mycket annat i världen än mode. Man kan lätt bli patetisk om man samlar modeplagg med full intensitet hela livet. Allt har sin tid.
Ibland har jag undrat hur det kommer sig att jag alltid har varit så kvinnligt lagd, och i grunden så säker på min egen stil. Jag känner att det är någonting medfött, som finns inuti mig. Min mormor, som kom från extremt fattiga förhållanden, och började arbeta som piga så fort hon lärt sig gå i stort sett, var en färgstark kvinna. Hon fick leva under en turbulent tidsperiod med världskrig och allt, och sin karriär gjorde hon som hemmafru. Hon hade aldrig mycket pengar att röra sig med, och hennes allmänbildning var begränsad till damtidningar. Ändå hade hon en helt osviklig, kvinnlig stil. Rött och vitt, pärlor. Klanderfri handväska. Handskar. Läppstift glömde hon inte. Kjolar och klänningar, stiliga byxor också. Leopardmönstrat föll hon pladask för, vilket överraskade oss alla, eftersom hon inte var någon vän av bruna färgen i övrigt. Hon bar upp allt med finesse, trots ganska betydande övervikt mot slutet. Hon omgavs alltid av ett moln av god (fast kanske inte så dyr) parfym. I sina åsikter var hon mycket sträng, och hon kunde rentav skrika till när hon såg mörkblåa eller bruna kläder, så ”fula” var de! Jag tror att jag har ärvt min kvinnliga sida av henne. Fast hon var faktiskt ännu mera stilren än jag!
Din mormor verkar varit en färgstark person som du uppskattade mycket! Kul! Våra förfäders villkor var inte så goda, de överlevde ändå! Ibland är det svårt att förstå att utvecklingen gått så snabbt. Att våra far- och morföräldrar levde under de små förhållanden de flesta av dem på den tiden gjorde.
Vilket härligt inlägg. Spännande med den personliga touchen på det hela. Vilken fin tigerbild! Det våras för alla.
Fin dag önskas!
Den boken ska man kanske köpa! Känner att jag skulle vilja återuppta mitt intresse för kläder. Det har legat lite i träda ett tag!
Det är fint att vara kvinnlig tycker jag! Ibland känner jag mig mer hemma i Sydeuropa än i Sverige!
Kram Malin
ps Hoppas ditt öga snart känns bättre!
Din mormor verkar till att ha varit en färgstark kvinna, fint med en sådan inspirationskälla i familjen.
Och så gillar jag din tigerbild! Underbar!
Ha en fin lördag! Kram
Jag tillhör de där som är rätt ointresserade av mode, även om jag ibland önskar att jag vore… Min garderob består av en massa kläder som inte passar ihop alls men som jag trivs väldigt bra i! Någon gång, när jag blir stor ska jag ta mig i kragen och klippa frisyr och börja bry mig om hur jag ser ut…;)
Mode är kul . Viktigast tycker jag är att följa ….Ha sin egna personliga stil.
Jag är inte så intresserad av mode..Ha en skön söndag! Kram!
Uppskattat inlägg – igen. Jag som upplever mig utanför modet – ingen förlust dock, men blir glad över det du skriver som en skön tanke om kläderna och kunnandet som ju också finns i stilerna. Boken är dessutom vacker att se på. Blir lite bläddersugen…
Jättemärkligt. Kan ej kommentera ditt senaste inlägg. Jättefin cardigan.
kramis
Tack för trevlig läsning! Och just kontrasterna som finns mellan Camilla Thulin och Martina Bonnier verkar spännande. Givetvis finns säkert likheter också. Att få sin modehistoria är alltid roligt och det är ju ofta så att plagg kommer tillbaka. Just nu verkar det vara mycket mode från 70 talet med skepparkavajer och v-jeans och annat som är i ropet. Men för min del satsar jag hellre på det jag tycker är mer tidlöst. Har faktiskt plockat fram en skepparkavaj i kashmere som är gammal, men just nu "modern".
Roligt att läsa om din mormor. Min mamma var liknande. nr hon var 80 år och vi var i London så var jag med henne i "finare butiker" och handlade för hon ville alltid vara snyggt klädd. Dessutom samlade hon på hattar och högklackade skor.
Inser att jag nog skall besöka den där second hand butiken och inhandla de plagg av Camilla Thulin jag såg och även titta in på Filippa K.
Jag har tillhört den mer sportiga typen de senaste åren, men känner att det är dags för mig att byta stil. Åtmonstone lite