28/7-25
Jag vaknade på natten av kraftigt regn och blåst. Vi var ju ganska utsatta, helt ensamma, distalt i vår dalgång. Egentligen blåste det kanske inte så väldigt våldsamt, men tältet låter ju en del när det blåser, även om det råkade stå bra riktat. Jag fick katastroftankar om en storm som skulle bryta ut och riva loss vårt tält och lämna oss utsatta för vädrets makter. Trots att vår underbara Hilleberg Nallo 3GT aldrig någonsin har gett oss minsta anledning att tvivla på dess förmåga. Men vinden mojnade och på morgonen var det återigen fint, om än lite mulet, väder, och t om tältet hade hunnit torka helt. Myggorna och övriga insekterna trivdes igen i den stillastående luften, och för första gången i år tog jag på mig långbyxorna. Kl 9.45 var vi redo för avfärd.
Idag skulle vi runda den stora avlånga Nissoncorru och komma in i nästa dalgång med riktning mot Abisko- Cuonjavaggi (Gåsdalen) med passpunkt på knappt 1000 möh. Vår triumf, att vandra genom Lapporten, var nära!
Här är vyn bakåt mot Nissonvaggi och renvaktarstugan på morgonen.
Varmt och vindstilla, och snabbt ångrade jag mitt beslut att ta långbyxorna. Det var dock så mycket insekter trots Bushman att klädbyte lockade inte. Och när vi stannade för att äta ramennudlar så var det lite kyligare igen och jag gillade läget, långbyxorna fick stanna på. Vi såg några mörka moln framför oss, men de verkade runda oss och något regn blev det inte. Underlaget bestod av gräshedar, men också av stenar som täckte fuktig markyta, myggornas och knottens rike. Brems, däremot, var det nu mindre av. Vi rundade Nissoncorru och lämnade Pallentjåkka bakom oss. Vi passerade Goalkastjåhka och såg det mäktiga bergraset på Viddja och spetsen av Rautasjavri som blänkte mellan fjällen.
Resan var lång och besvärlig, och jag skyller på värmen. Videsnåren och stenfälten gjorde entré igen, och när det lilla vinddraget helt stannade av blev jag olidligt varm! Min anorak var genomblöt av svett och luftfuktighet, mina merinoullkalsonger kliade på ett tortyrliknande sätt och mina fötter kändes blöta, kliande och minst 60 grader varma. Och vi tycktes aldrig komma fram! Omkring oss surrade och ylade en miljon mygg/knott/insekter- jag har aldrig varit med om något liknande. De kom in i ögonen, öronen, näsan och munnen snarare än stack (kanske tack vare Bushman). Man kunde helt enkelt inte stanna upp en sekund! Jag tappade humöret totalt och skrek min ilska högt upp i luften samtidigt som jag svor att denna var min sista fjällvandring någonsin! Med resultat av en massa insekter i munnen. Det slutade med att jag skrek med munnen stängd, och Greger sneglade lite oroad på mig. Samtidigt hade vi återigen kommit till trakter där vi behövde välja vår väg noga. Inte för högt upp men inte heller för långt ner skulle vi gå. Lagom höjd och samtidigt undvika de tätaste videsnåren och största stenfälten var det som gällde.
Lapporten syntes runt hörnet, tack och lov. Cuonjacohkkas skarpa tand framträdde till höger. Vi visste att vi snart skulle vara tvungna att korsa Cuonjajohkas grenar och hoppades på att vi kunde göra det med skorna på.
Men icket. Såklart behövde vi vada, då en av Cuonjajohkas grenar var helt enkelt för stor för att tas med skorna på, om man nu inte medvetet valde plurra. Det stod i guideboken att bästa platsen att tälta är söder om Lapporten på underbara gräshedar, men vi ville komma lite längre än så. Dessutom stod det i boken att man kunde finna tältplatser kring de två sjöarna i Lapporten, trots att det kunde vara fuktigt. Vår erfarenhet är att man ändå brukar hitta flera bra tältplatser oavsett vad guideboken säger, så vi traskade vidare. Vi hade fortsatt Crocs på oss efter vadet, men kilometrarna gick och vi var redan vid den första, mindre, sjön i Lapporten. Båda mina Crocs hade redan gått sönder (remmen baktill) och vi gav upp, torkade fötterna och satte på oss skorna igen. Tack och lov att jag ens fick dem på mig då fötterna var svullna!
Vi fortsatte och fortsatte, och nu var vi redan vid den större och nordligare sjön, Cuonjajavri. Någonstans hade man kanske kunnat sätta upp tältet, antingen alldeles vid sjökanten, eller upp mot Nissoncorrus brant, men ingen av platserna var riktigt bra. Det var antingen blött, lutande eller stenigt. Ej heller kunde vi tydligt se att någon annan skulle ha tältat någonstans. Dalen var smal och vi kände inte för att tälta alldeles vid den tvärbranta Nissoncorrus fot, även om risken för stenras måste ha varit mycket liten. Cuonjacohkkas tand hade vi redan passerat, och dessutom låg denna topp bakom sjöarna.
Men slutligen! Vi fann en plats på en liten höjd som skyddades mot Nissoncorru av en liten jordås. Sjön var nära, max 50 meter, men inte alldeles bredvid oss. Platsen var också relativt torr. Utmattade bestämde vi oss för denna plats och satte upp lägret kl 18. Om vi bara hade vetat vilket bra beslut det var! När vi hade fått upp tältet började nästan ögonblickligen tallriksstora regndroppar hamra på tältduken. Vädret var varmt och lite murrigt, men vi tänkte inte mera på det utan spelade en match UNO och lade oss. Dagens saldo 18 km kändes i benen. Min keps hade varit försvunnen hela dagen men vi hittade den inrullad i tältet.
Jag var glad att brorsan och Minna hade valt gå till Abisko. De senaste 2 dagars vandring hade varit nästan bara jobbig pga värme och myggen och jag kände mig närmast deppig, inte alls upplyft. Varför blir det alltid någon kilometer för mycket så att man är helt slut?? Men jag glömde ju att vandringen inte var slut än…