Sommaren har hittills gått i arbetets tecken, och det innebär böcker.
När man är ute på uppdrag, ensam, blir livet väldigt mycket böcker. Och kanske någon virkad bläckfisk. Böckerna är resornas kryddor. Jag ser ofta rentav fram emot att gå och lägga mig på kvällen, och försvinna till Himalaya eller någon annanstans. Det behöver inte vara rena feelgood-böcker, men de måste ta mig någon annanstans i tanken, utanför mitt egna lilla liv. Livets krydda.
Men sedan kommer vi till begreppet disciplin igen. I min bokhylla finns några böcker som jag har bestämt mig för att läsa, men som jag drar mig från att ta fram. Orsaken kan vara att jag befarar att de är jobbiga att läsa, för långa, eller tillhör kategorin feelbad-böcker.
Jag har redan tidigare bestämt mig att läsa mera av Colson Whitehead, eftersom hans Nickelpojkar var sådan stor litteratur (fast feelbad). Så jag tog tjuren i hornen till sist och kastade mig över Den underjordiska järnvägen. Jag hade rätt, det var en riktig feelbad-bok. Eller vad sägs om slavarnas flykt från de tortyrliknande bomullsodlingarna i Georgia, Amerikanska Södern, på 1800-talet? Efter sig har de en slavjägare med bestialiskt rykte.
Den underjordiska järnvägen fanns ju på riktigt, dock var den inte litterärt en järnväg alla gånger, utan snarare en kombination av olika flyktvägar. Colson Whitehead är naturligtvis lysande som vanligt, men jag vill inte läsa mera om grymhet, våld och tortyr. Jag vet tyvärr redan att en människa är en varg mot en annan människa. Boken är klart läsvärd, och belyser USAs historia och rasismens djupa sår. Men jag rekommenderar den inte om man känner sig psykiskt svag, om inte för att få perspektiv till att våra problem i dagens samhälle ofta är ganska lindriga. Det finns alltid någon som har det värre i alla fall.
Jag har avslutat boken och kommer aldrig mera att läsa den. Jag tog tag i Whiteheads Harlem Shuffle strax därefter. Men, den här boken var ju en ganska trevlig överraskning! Nu är vi i Harlem på 1940- och 50-talet! Jag älskar ju New York och den väller ut från boken med hela sin kraft! Huvudpersonen Carney är en lagom oärlig affärsman, men säkerligen de facto en mindre skurk än många som är i höga och ledande positioner i samhället. Jag hade inga större svårigheter att gilla honom. Det är också lite fascinerande och roligt med gangsterlivet- dessutom innan mobiltelefonernas och internets tid. Enda nackdelen boken har är att den vimlar av namn/personer och platser, så att det blir svårt att hålla ordning på allt. Ingen bok jag kommer att läsa på nytt (det gör jag sällan) men absolut en rolig läsupplevelse!
Sedan tänkte jag göra slut på feelbad på en gång. Jag tog fram Johannes Anyurus Stormen kom från paradiset. Och angående feelbad, Anyurus bok levde verkligen upp till alla förväntningar, även de värsta. Jag har banne mig aldrig läst en mera eländig bok! Språket är bra och boken håller ihop (den är ingen Nina Wähäs Testamente), den här kan absolut kallas för en seriös bok. Men, vad händer, ingenting. Huvudpersonen (Anyurus pappa) transporteras från elände till elände. Det tar aldrig slut! 350 sidor och i slutet är han ett vrak, vilket inte är så konstigt.
Jag tycker inte att boken kommer någon vart. Det finns mycket beskrivningar av synintryck, dofter, regn, dimma, ljus på ett poetiskt sätt så att jag tröttnar. Jag fattar att det råder en oerhörd grymhet och orättvisa i vår värld, det visste jag redan. Boken har fått väldigt bra kritik, och den må vara en litterärt bra bok, men ändå ingen som man får gåshud av. Jag fick några kvällar av mitt liv förstörda pga denna bok, och det var allt.