Avskräckt av min senaste läsupplevelse letade jag efter recensioner innan jag började läsa ett nytt opus på över 400 sidor, men det fanns nästan inga recensioner om den Tibetanska livs- och dödsboken som jag kunde finna. Som min vän sade, kanske är det ingen som har läst boken- mycket möjligt.
Jag var livrädd att åter börja på en ”bästsäljare”, i detta fall en ”självhjälpsbok”, som någon New Age-bokförlag skulle ha skrapat ihop i förhoppning att tjäna lite pengar.
Mina farhågor visade sig dock vara helt felaktiga. Boken är skriven av en minst sagt seriös, och numera avliden, tibetansk munk, Sogyal Rinpoche, som vidge hela sitt liv åt att försöka hjälpa de andligt fattiga västländerna med buddhistiska läror. Det kan ju verkligen behövas. Han har även grundat ett nätverk, Rigpa, som fortfarande är aktivt överallt i världen för de andliga sökare.
Jag hade ingen större press på mig att bli klar med boken- lite i taget, tänkte jag. Ganska snart var jag dock klar, och läsandet kändes inte svårt eller motbjudande, snarast hade jag ett sug att få sätta mig med boken igen nästa gång.
Men hur ska man recensera en bok som denna?? Att säga att den var bra är ju ungefär samma sak som att öppet bekänna buddhistisk tro. Men då må det väl vara hänt. Denna fredliga religion har ju knappt gjort en fluga förnär. Buddhismen är också själv i grunden ett ekumeniskt fenomen. Bara i denna bok hänvisas det till såväl kristendomen som hinduismen, och t om till den moderna västerländska vetenskapen titt som tätt, som exempel på olika skepnader av sanningen.
Men jag sökte inte tro. Jag sökte en förklaring i livets och dödens snåriga stig. Varför lever vi, och hur fungerar det hela egentligen? Eller går det ens försöka förklara kognitivt?
På sistone har jag nämligen försökt luta mig mot den trösterika förklaringen gällande döden. Att allt blir ljust och bra, oavsett. Allt löser sig. Det finns inget att vara rädd för. Fine.
Men är det, och ska det verkligen vara, så enkelt? Strider det inte lite emot poängen med detta liv också? Är vi inte här för att lära oss någonting? Buddhismen och hinduismen talar om karma, och kristendomen lär ut brott och straff. Hur fungerar det? Och vad händer i självmord? Är det verkligen ett lika bra slut på livet som något annat, spelar det någon roll?
Min utgångspunkt, när jag läser boken, är den vanliga öppna, enligt mina känslor helt prestigebefriade. Jag vill tacka den trångsynta medeltida kristendomen som förmedlades i Finland då jag var barn, för att jag religionsmässigt har blivit en väldigt fri människa. Jag har aldrig kunnat växa in i en religion på ett för mig naturligt sätt.
Så jag köper det som Voltaire har sagt: ”När allt kommer omkring, är det inte mer häpnadsväckande att födas två gånger än att bara födas en gång.” Vad vet jag om livet? Jag minns inte tiden då jag var nyfödd och inte tiden innan dess. Jag minns knappt vad som händer nattetid, då jag sover. Jag kan verkligen inte titulera mig som en expert, som vet vad som har varit, vad som kommer att bli, och hur mitt medvetande fungerar eller egentligen ser ut.
Även till min egen förvåning reagerade jag redan på bokens första sidor genom att bli illa berörd! Döden, varför prata om den just nu? Sommar och allt. Det ska väl inte hända nu.
Men så småningom, medan läsningen fortsatte, blev jag faktiskt mera kompis med döden igen. Med stort intresse läste jag om de sk ”bardon”, läs medvetandetillstånd i livets kretslopp.
De är 4 stycken: Detta livs naturliga bardo, döendets smärtsamma bardo, dharmatas lysande bardo och blivandets karmiska bardo. Döden i sig är en kraftfull händelse, som innebär stora möjligheter till utveckling, och rentav upplysning. Extra värdefullt var det för mig att läsa om hur man kan underlätta för döende och anhöriga, med tanke på mitt yrke.
På buddhistiska vis har man i boken inte så mycket fokus på rätt och fel, utan snarare på kunskap och okunskap. Den här boken har ju som syfte att förmedla kunskap.
Men ingen kunskap fungerar utan övning, och det är den stora uppmaningen i våra liv: Hur kan man få till en fungerande andlig praktik som en del av vardagliga livet? Hur hittar man en lärare/mästare? Ingen bok kan ersätta en levande församling.
På ren svenska älskade jag den här boken. Så ovanligt att någon tar sig tid och möda att skriva om saker som är viktiga på riktigt. Och att man gör det på ett grundligt och häpnadsväckande tydligt vis, trots det komplicerade ämnet.
Jag vet att man inte får blogga om sex, politik och religion, men skulle jag bry mig. Det här är viktiga saker! Ingen skulle ju höja ett ögonbryn om jag hade tagit och lagt ut en massa selfies och foton på allt möjligt som jag har shoppat i stan, sånt onödigt trams.
Jag kommer att ha kvar denna bok i min bokhylla så länge som jag lever, och återgå till den flera gånger. Jag planerar rentav läsa om den! Jag vet att för den intresserade finns det säkert gott om buddhistisk litteratur att fördjupa sig i, men för en nybörjare som jag räcker denna bok långt.
Vilken spännande recension! Tack.