Det här blir ett tungt inlägg att skriva, och för att inte bli alldeles för tungsint håller jag mig till tredje person när jag skriver. Men jag är tvungen att skriva det här inlägget för att ta mig vidare.
”Och alltid är det så att kärleken inte känner sitt eget djup förrän skilsmässans stund är inne.” (Kahlil Gibran). Det brukar stämma, och det stämmer även nu. Vi har flera gamla katter, de kommer och går och lever här i huset i symbios med oss. Kognitivt förstår man ju att förr eller senare någon av dem trillar av pinnen, men oj vad ont det gör varje gång det händer! Och i regel kommer det så oväntat.
Elli kom till oss i början av 2017. En liten katthona hade hittats hösten innan, vandrandes i ett sommarstugeområde där ingen av sommargästerna var kvar. Hon lades ut på annons men ingen verkade sakna henne. Hon hamnade i ett jourhem och skulle kastreras. Hon sövdes ner hos veterinären men när man hade rakat buken såg man ärret- hon var redan kastrerad! Men inte id-märkt. Alla resor hit och dit och sövningen traumatiserade henne dock så djupt att hon vägrade äta efteråt. Jourhemmet fick mata henne med flytande kost med en spruta, annars hade hon tynat bort. När vi fick henne vägde hon bara 2,1 kg.
Vi hade just förlorat vår kära Salomo alldeles för tidigt, men vi ville att Sisu skulle få en kompis. Under hela bilresan till oss skrek Elli, som i stort sett aldrig jamade, i sin bur av ren skräck. Det tog några dagar för henne att börja äta igen, men den här gången anpassade hon sig faktiskt på några månader, och åt själv. Hon hann också bli kompis med Sisu, som även invigde henne i att börja gå ut. I början var det skrämmande. Föga visste vi att Elli så småningom skulle bli utekatternas okrönta drottning.
Det gick inte lång tid innan Sisu blev trafikdödad. En så hemsk sorg för hela familjen, även för Elli! Hade vi inte haft henne hade jag nog lagt ner projektet katter, jag orkade inte med mera sorg. Men hon var ju kvar, och det var lika bra att hon skulle få en kompis. Redan samma dag när Sisu dog kom Pondus, som var akut hemlös. Tyvärr var denna herre ingen goskompis, utan snarare en förskräcklig terrorist. Å ena sidan såg han till att Elli fick ta mjukmat först och var mån om att se till att hon kom in i huset på kvällen, men å andra sidan var han en taskig kvinnomobbare som såg som sin rättighet att attackera honorna som en otrevlig (men för honom uppenbart rolig) lek. Även Mimmi, som anlände hösten 2018, fick snabbt smaka på leken. Mimmi bråkade inte med Elli, men hon var inte intresserad av en kompis heller.
Våren 2020 tog vi således Lill-Pisset (som utseendemässigt är en kvinnlig version av Sisu), i förhoppning att Elli skulle få sin kompis. Men det gick inte alls. Lill-Pisset visade sig vara en allmänt fientlig figur som gärna håller sig på sin kant. En positiv förändring hände dock i och med hennes ankomst. Pondus gjorde ”attackleken” med henne en gång- ja, bara en gång, Pondus var klok. Efter att Pondus hade hämtat sig från stryken han fick, blev han och Lill-Pisset faktiskt kompisar och började t om leka och busa med varandra. Man riktigt såg att de gillade varandra! På köpet slutade Pondus även attackera Elli och Mimmi.
Åren gick- vart tar åren vägen? Elli orsakade mig gråa hår och förstörde många av mina semestrar genom att försvinna sommartid, när det var varmt och skönt. Hennes rekord var 2 veckor. En gång försvann hon även på hösten 2023, när det var mörkt och kallt. När hon kom tillbaka efter 4 dagar var hon ytterst skärrad, någonting hade hänt. Först efteråt förstod vi fullt ut hur traumatiserad hon var, eftersom hon därefter konsekvent vägrade gå ut på hela året 2024. Vi försökte lyfta henne ut på bron men hon kom tillbaka som en bumerang.
Ellis humör var lite upp och ner. Ibland var hon uppåt och extremt social, andra gånger drog hon sig undan i perioder, och vi visste inte riktigt varför hon var låg. Ibland dök det upp protest-bajshögar under sängen i övre våningen, och jag tog för givet att det var Elli, fast jag kan förstås inte veta. Under den långa perioden när hon inte vågade gå ut var hon nog deprimerad och gick upp väldigt mycket i vikt. Då började jag återigen bli orolig och när Pondus väl dog, började jag återigen spana efter en kompis till henne.
Men sommaren 2025 lossnade det. Elli vågade sig ut igen, först korta stunder, och sedan nästan som förut. Och sedan hände det otroliga.
Jag kom hem efter 2 veckors jobbpass i början av juli -25. Jag kom sent, och jag var trött. Så fort jag kom innanför dörren kräktes Elli, vilket var ovanligt, men det var varmt och hon hade sovit inne hela dagen. Det kom upp bara lite vatten. Senare hämtade jag Elli till min säng där hon sov en stor del av natten, och spann. Hennes mage var stor, men hon hade alltid haft en hängbuk och hade dessutom varit väldigt tjock, varför jag inte tänkte mera på det. Dagen efter hade jag fullt upp, eftersom jag skulle till Finland tidigt morgonen därpå. När jag vinglade upp på morgonen kl 5.20 för att hinna till Finlandsbåten, satt Elli i hallen och hulkade igen. Jag böjde mig över henne och kände till min fasa att ryggsidan av henne var bara skinn och ben! Hon var inte bara undernärd, utan uppenbart akut uttorkad! I samma sekund lyfte Greger henne ut (för att slippa städa kräkning, antagligen). ”Vad gör du?”, skrek jag. ”Hon är jättesjuk! Hon måste till veterinären! Ta in henne, annars lägger hon sig någonstans där ute och dör!” Det hade inte ens gått en minut då Greger sprang ut igen för att hämta henne, men hon var redan borta. Greger letade överallt, under altanen och i buskarna på gården, men hon var inte där. Jag var tvungen att åka till båten. Senare på dagen hade Greger och Sanna fortsatt leta, men förgäves.
Vad kunde jag göra? Jag hoppades förstås att jag hade haft fel angående hennes hälsa. Eller att hon ändå skulle komma tillbaka, veterinärtid var redan bokad. Och just samma dag blev det så olidligt varmt. Och hon kom inte. Innerst inne visste jag redan, men jag närde ett litet hopp. Att jag hade haft fel. Men jag hade inte haft fel. Hon kom aldrig.
Jag hade fullt upp hela sommaren med flera resor och en massa annat, men i augusti kom sorgen ikapp mig. Elli skulle inte komma tillbaka, hon var död. Greger var förtvivlad såklart. Det enda som tröstar oss är, att Elli ville nog inte till veterinären. Hon ville hellre dö i sin hemliga plats, i lugn och ro, hemma, mitt i naturen. Hon hade aldrig behövt åka bil sedan hon kom till oss, och jag inbillar mig att det var hennes vilja. Men hon lämnade oss inte med avsikt, Greger valde (omedvetet) åt henne. Samtidigt hann hon meddela mig att hon var sjuk, jag vet vad som hände. Det är ändå en liten lättnad, att ha en förklaring. Men för mig hade det varit mindre plågsamt med en kontrollerad avlivning hos en veterinär. Det fanns inte tid att ordna en hemavlivning som det var i Pondus fall. Troligen hade hennes njurar helt lagt av, eller så hade hon cancer i magen. Jag hade noterat några minimala (för små) bajskorvar i kattlådan under början av sommaren, och jag förstår nu att de var Ellis.
Motsättningarnas katt. Så mesig, men så modig. Hon av alla accepterade Nuusku till sist fullt ut. Och hon övervann sin stora rädsla och började gå ut igen. Så försiktig, men så självständig. Fast hon var en knäkatt om någon, så har ingen annan av våra katter haft ett sådant hemligt eget liv ute på åkrarna sommartid som hon. Men alltid snäll, gosig och älskvärd- förutom de vassa klorna som borrade sig i ens ben när hon ”trampade”. Skvätträdd och hatade dammsugare och elvisp- men att bli klappad av små barn gick bra. Ibland enstöring, men andra gånger social och med i gänget som ingen annan. Familjens ungdomar var hennes stora favoriter och det tog i regel bara 1 minut då Alexander steg innanför dörren då Elli redan satt i hans famn. Osäker, men samtidigt bestämd och ihärdig. Trots svåra händelser i livet gav hon aldrig upp.
8,5 år, en så stor del av vårt liv. Elli, hur ska vi klara oss utan dig? Du fattas oss!!!
Jag och Greger grät när vi körde bil på bron över Vindelälven och pratade om Elli. Och plötsligt, där, en regnbåge! En liten, blek, tunn, bara en fragment, ett sträck, som slingrigt och lite försiktigt sträckte sig rakt upp mot himmelen. ”Ellis svans!” ropade vi båda.
Jag läste nyss en bergklättringsbok av sherpan Jamling Tenzing Norgay (son till Tenzing Norgay som tillsammans med Edmund Hillary först av alla människor nådde toppen av Mt Everest) där han berättar om sitt eget äventyr på Everest. Det var intressant läsning, inte minst pga att han i boken öppnar den buddhistiska sherpakulturen. Han berättar att både i hans mammas och pappas begravningar hade det funnits gynnsamma tecken i form av olika naturfenomen. Under hans pappas begravning kom det ett häftigt men kortvarigt regnskur. Och under hans mammas, som var en dedikerad buddhist, begravning hade en regnbåge uppenbarat sig.
Jag blev så full i skratt. När Kungen, Pondus, begravdes sommaren -24, (en begravning i kretsen av närmast sörjande familjemedlemmar) var det både solsken, regn, hagel och åska. Och till sist en dubbel regnbåge! Pondus om någon kunde locka fram sådana naturfenomen, då han var ingen vanlig katt. Men, tänkte jag, om Pondus kan frammana allt detta inklusive en dubbel regnbåge, varför skulle inte vår lilla välsignade kattflicka också kunna skicka oss en liten hälsning, om att hon hade gått över regnbågsbron och att allt är bra nu.
Farväl, Elli, ha en bra resa! Du om någon är värd det! Jag hoppas och tror att jag får träffa dig igen i evigheten.
