Inför fjällvandringen gjorde jag en mindre fjällresa med en god vän. Vi talade om allt och ingenting, som man ju gör med de riktigt goda vännerna.
Vi gjorde ”Livsvandringen” (som man kan läsa om tidigare i min blogg), en enkel men vacker vandring i Hemavans fjäll, som Svenska Kyrkan har skrivit reflektionsmaterial till. När vi väl efteråt skulle besvara och reflektera över frågorna, märkte vi en häpnadsväckande sak. Nämligen att vi redan hade berört i stort sett alla dessa existentiella, djupa ämnen i våra samtal.
Så är livet i goda vänners lag. Tillvaron och de vardagliga iakttagelserna över den handlar till syvende och sist om livets djupaste mening, en sorts religion.
Vi pratade om vad vi tror på, och hur vi förhåller oss till tron i vardagliga livet. Tror jag på Gud, ödet, hjälp från medmänniskor, eller rentav på mig själv? Och vad betyder det i slutändan? Det finns inget rätt svar såklart. Gällande mig själv kan jag tycka att jag lite oftare kunde helt enkelt tro på mig själv, när det blir kämpigt. Det utesluter naturligtvis inte andra kraftkällor. Men istället för onödig tankedramatik kan man ju faktiskt någon gång bara ta sig i kragen och traska vidare utan alltför mycket existentiella funderingar, vilket också är en form av styrka. Jag kan lita på min egen kraft som är mig given. Tack för den!
Det som jag älskar med fjällvandringen är just den fantastiska blandningen av kontraster. Naturen visar hur oerhört liten och betydelselös en stackars människa är. Samtidigt är det just i naturen där den mänskliga styrkan blir så uppenbar. En människa kan och orkar göra så otroligt mycket mera än vad man skulle kunna tro! Det gäller både fysisk och psykisk styrka.
Innan fjällvandringen slog jag min tå i bordsbenet. Det gjorde väldigt ont men jag tänkte inte mera på det. Smärtan försvann om en stund. Hade vi inte farit på fjällvandringen hade den säkert läkt i stillhet men nu visade det sig att stortånageln var skadad. Det började göra ont redan första dagen, och fortsatte ondas trots Compeedplåster, fast jag hade inget egentligt skav. Väl hemma noterade jag att nageln hade helt lossnat. Inte undra på varför jag hade så ont! Jag låg sömnlös ett par nätter efter plåsterbyte pga smärta. På fotvården höll jag på att svimma. Det var egentligen tur att jag inte visste hur det låg till förrän efteråt. Annars hade jag byggt upp en massa katastrofscenarion i huvudet. Jag hade tänkt att det aldrig går att bestiga Kebnekaise med en nylossnad tånagel. Men det gick ju! Och jag är så glad för det. Det ska ta 1 år innan nageln blir återställd så till nästa års vandring borde tån vara i form igen.
Attityden avgör mycket. Det är inte förbjudet att luta sig mot någon annan eller be om hjälp när livet är svårt och besluten svåra att fatta. Men vi ska inte glömma vår egen styrka! Att odla den i all ödmjukhet är att ta ansvar och vara vuxen på riktigt.