Min första, treveckors ledighet lider mot sitt slut och först nu börjar jag komma ikapp. Första veckan var intensiv med gäster och studentfest, och gubbens skörd har gjort att jag har mest hanterat vardagen ensam här hemma. Inget nytt under solen. Jag återkommer alltid till hur mycket tid det faktiskt tar att göra ingenting! Bara att hålla dagliga göromål flytande är som ett annat heltidsjobb!
Jag har naturligtvis tränat, och försökt ta igen det som jag förlorat under jobbveckorna. Muskler och kondition ska man ha, om man ska långvandra i fjällen. Jag vet inte om det är värmen eller vad, men det känns som att jag sitter fast i klister. Även minsta ansträngning, som Bodybalance, gör mig alldeles svettig. Välbehagskänslan som man kan få efter en work-out (annat än att det är slut) lyser med sin frånvaro. Inte heller känns det som att konditionen växer, jag sitter fast i det jobbiga. Men jag måste rimligtvis fortsätta ändå, vad är alternativet?
Bästa medicin mot värdelöst mobilscrollande är att engagera sig i någonting annat. Tack och lov har jag hittat handarbetet, dvs virkning, och utifrån en box på 50 olika mormorsrutor har jag nu klarat av alla! Jag har nu påbörjat varv 2 så att den tilltänkta filten ska få någorlunda rimlig storlek.
Handarbetet har lärt mig några viktiga saker. För det första, om man strävar efter absolut perfektion, så är det inte roligt, och kanske inte ens möjligt, att handarbeta, så länge man inte är ett proffs kanske. Om det är någon mindre, omärkbar skavank eller eventuell oredighet någonstans, som inte syns, så är det bara släppa och gå vidare. Och göra en ny ruta och öva mera senare. För det andra, så har jag inbillat mig att jag är väldigt noggrann och gör sällan fel. Det stämmer INTE! Bevisligen gör jag slarvfel hela tiden, inte mindre än att jag flera gånger har fått riva upp (nästan) hela rutan, pga något helt idiotiskt slarv. Och då menar jag fel som verkligen syns, växer till ett systemfel och som inte ser roliga ut. För det tredje har jag lärt mig att trots eländet ovan är det alltid möjligt att lära sig nya saker och utveckla sig. Handarbete är sjukt kul och beroendeframkallande.
Av någon anledning består den stora delen av min vänskapskrets av kvinnor som gör de traditionella manliga sysslorna såsom att bygga, renovera, tapetsera och måla. Eller håller på med motorer och sådant som jag inte alls begriper mig på. Jag är dessutom värdelös på (och helt ointresserad av) trädgårdsarbete. Men som min man sade, att virka är ju också att bygga! Fast med tråd då.
Så sammanfattningsvis har min lilla sommarledighet inte bara varit helt nödvändig, utan också skön. Till guldkorn hör möten med familj och vänner, överflöd av sällskapsspel, båtfärd och picnic på Umeälven, Spa i Övik med familjen, och det lilla skådespelet jag och brorsan gjorde (tema finsk kriminalhistoria). Och alla våra djur förstås. Nu väntar bara ett par veckors sista ryck med jobbet, och sedan tar nya ledigheten vid. Då börjar upptrappningen med vandringsplanerna, och vi håller verkligen tummarna på att våra vandringskompisar tillfrisknar från sina sorkfeber innan det är dags.
