Jag har försökt analysera årets brist på fjällvandringsmotivation redan i mina tidigare inlägg. Och jag har inte blivit så mycket klokare. Troligen var det den oundvikliga hetsen till Kebnekaisetoppen och kapplöpningen med vädret som störde min fjällupplevelse. Jag behöver luft i schemat för att kunna njuta av vandringen fullt ut. Nu blev det hela som en plikt som skulle checkas av.
Det kan också hända att jag med åren har blivit lite mera bekväm. Jag har märkt det även i andra sammanhang. Eller vad sägs om dessa citat från min vandringsdagbok från i år: ”Sen var dags att börja gå igen. Det var fruktansvärt. Jag led, hade ont och var irriterad. Men vad gör man.” Eller: ”Jag misströstade under den långa vandringen och samlade ihop mig vet inte hur många gånger!”
Jag hoppas ändå att detta var någonting tillfälligt och att det känns bättre nästa år igen. Då kan vi planera en rutt som känns spännande och vandra i lugn och ro, kanske med kompisarna då.
En annan intressant observation är att jag har blivit mindre rädd och hade ingen ”lappsjuka” alls i år. Ibland undrar jag om jag inte behöver en viss dos av skräck för att hålla glöden i liv. Ett äventyr på liv och död, om än inbillad sådan, är tydligen min melodi.
Singivaggi förblev rätt så outforskad för vår del. Det är synd eftersom man sällan har vägarna förbi där. Jag har ändå tänkt, att vilken tur att östra passagen dit är så svår. Annars skulle alla gena till Kungsleden (Sälka) via Singivaggi, och betydligt fler skulle gå upp till Kebnekaisetoppen via Durlings led. Det skulle stå ett helt tältläger i vaggin jämnt.
Fredrik Neregård skriver i sin utmärkta guidebok Fjällvandra kring Kebnekaise, Abisko och Riksgränsen: ”Svårtillgängligt mellan branta fjäll ligger denna högfjällsdal och ruvar på sina hemligheter medan tusentals vandrare varje år passerar endast några kilometer bort.” Och så får det gärna förbli för min del! Fjällens Shangri La ska få fortsätta ruva på sina hemligheter i fred.
Väl hemkommen tog jag kontakt med Fredrik Neregård och påpekade att Durlings led i boken var skattad som alldeles för kort (12 km i boken mot 20 km i verkligheten). Han hade genast tittat på saken och återkopplade att vår observation var korrekt. Det var en av de sista turerna han hade skrivit om innan gps-tiden. Han ville ha vårt gps-data, skulle undersöka saken ytterligare och korrigera till nästa upplaga.
Ytterligare en reflektion från tiden kring Kebnekaise är att helikoptern går verkligen i skytteltrafik! Då en plats i helikoptern kostar 1800 kr är det egentligen prisvärt jämfört med båtbiljetten som kostar 500 kr och som bara förkortar vandringen med några få kilometer. Jag förstår att det kan vara fint att se fjällen uppifrån, men troligen är det inte den finaste turen mellan Nikkaluokta och Keb. Naturligtvis måste helikoptern flyga med alla matvaror etc men personligen är jag avig mot konceptet med ren persontrafik. Det blir alldeles för mycket besvärande buller som rubbar naturupplevelsen och jag anser att man bör bestiga Kebnekaise på egna ben, hela vägen i väglöst land, om man nu vill göra det. Jag hade kanske inte varit så sträng om inte helikoptern hade bullrat precis hela tiden som det är nu.
Min tå är ännu under läkning men annars mår jag bra. Jag känner fortfarande absolut ingen eufori över att ha varit på Kebnekaisetoppen dock. (Vilket många verkar göra enligt facebookgrupperna). Nåja, det kanske kommer så småningom!