Eftersom jag för nuvarande är ”min egen” känns det extra angeläget att hålla sig ajour med det som händer inom vården och samhället. Det är ingen annan som ser till att jag får aktuell utbildning och vidare förståelse för vården och samhället än jag själv.
När jag började som egenföretagande läkare var det stort fokus på hetsjakt på hyrpersonal. Trots att hyrpersonalen arbetar helt transparent, med regler som är ensidigt uppsatta av SKR (Sveriges kommuner och regioner), denna icke-myndighet med myndighetens rättigheter men inte dess skyldigheter (t ex transparens för allmän granskning). Nu har pendeln svängt och det har varit relativt tyst om hyrpersonalen, och rampljuset har i stället vänts mot privata, ofta nätbaserade, vårdbolagens fiffel, som man med all rätta kan kalla det för i många fall. Men det är politiska beslut och system som står bakom möjligheten till fifflet, det ska vi inte glömma.
Fanny Nilssons Åk till Akuten har kallats för året 2025 måste läsas-bok angående sjukvård, och jag håller med om det. En så välskriven, relevant och intelligent bok får man sällan läsa. Jag tycker att all vårdpersonal och även den stora allmänheten bör läsa den.
Jag hade stora förväntningar även på Vård utan värde, som kallas för året 2026 ”must read”. Och absolut, även denna bok är högst relevant idag och säkerligen ännu mera relevant imorgon. Det som gjorde mig lite besviken var att boken till stora delar var väldigt teoretisk och således bitvis tungläst. Det hade inte skadat att ha ännu flera kliniska exempel som knyter till vårdens vardag. Läsningen hade blivit roligare och lättare då. Fortfarande rekommenderar jag dock boken, främst till intresserade vårdpersonal. För mig hade bl a kapitlet på forskning stort värde.
Ingen har väl kunnat undgå läsa från medierna om det misslyckade journalbytes-försöket till Millennium i först Västra Götalandsregionen och senare även inom Region Skåne. Jag har lyckligtvis sluppit prova arbeta i Millennium, men känner några som har gjort det, och jag är glad att jag inte behövde vara med om denna plågsamma återvändsgränd. Systemet var tydligen helt omöjligt att jobba i. I den granskande boken av Simon Campanello framkommer det hårresande och obegripliga detaljer som kan beskrivas som korruption. Men det fanns även mycket god vilja och behjärtansvärda intentioner, som sedan helt rann ut i sanden. Orsaken till skandalen handlar till syvende och sist om att ingen hade frågat dem som skulle jobba i systemet, om den funkade eller inte. Eller ja, frågat hade man väl gjort, men ingen hade lyssnat på svaren i tron att alla problem skulle gå att lösa, bara man var ihärdig nog. Ett stort problem var ju de facto att ingen, -ingen-, i den kliniska verksamheten hade ens fått prova systemet innan det togs i drift.
Själv har jag nu kämpat med Cosmic i ca 1,5 års tid i olika regioner. Även här har det gjorts granskningar (Uppdrag granskning t ex) som lutar mot att fiffel har förekommit. Precis som med Millennium har fakta förskönats och även rejäla lögner har förekommit gällande systemets kapacitet och lämplighet. ”Poängen” i förhandlingen har justerats upp på ett obegripligt sätt, föga förvånande av personer som senare uppenbart dragit personlig nytta av att ha gjort just så.
Jag är oftast lyckligt ovetande om vilka saker som blir fel i vårt nya system. Om receptet når apoteket och vad som står på den. Om ordinationen på medicinlistan stämmer med mitt tänk när den väl ses av sjuksköterskan på avdelningen. Jag skulle tro att dessa fel blir mindre uppenbara på en barnklinik där de flesta ordinationer gäller relativt grundfriska personer (barn) och ordinationer oftast handlar om Alvedon eller luftrörsvidgande inhalationer. Och skulle barnet i fråga t ex ha ett epilepsiläkemedel är det oftast enstaka sådana, och föräldrarna kan alltid dubbelkolla om någonting verkar skumt eller strider mot vad jag nyss har sagt.
Mina förväntningar på ett journalsystem är egentligen förhållandevis låga. Jag vill oftast bara 1. Läsa, 2. Skriva, 3. Hitta, vilka är rätt så grundläggande funktioner som med lätthet skulle kunna åstadkommas i vilket enkelt program som helst, såsom i denna blogg, eller i ett enklare Word-dokument. Men varför ska just det vara så svårt??? Hela Cosmic fallerar på första klicket, och klicken blir många. För det första går det inte hitta någonting, då all form av översikt saknas. De som ”vet” (men sällan jobbar inom vården) har upplyst mig om många olika genvägar till en lösning, men jag har ännu inte funnit dem funktionella. Nu när systemet bara har varit igång drygt ett år är det fortfarande oftast görbart att scrolla ner denna evighetslånga ”matta” som redan nu för de sjukare patienterna är flera kilometer lång och med lite tur hitta det som är relevant (och bara hoppas på att man inte har missat någonting viktigt). Men hur ska det bli då systemet har varit igång i 18 år?? Man svettas blod av bara tanken.
Tidigare hade jag ett bombsäkert system att ta anamnes, dvs patienthistoria. Jag hade ett antal rubriker i mitt huvud som jag sedan bockade av och som sedan dök upp i journalen i fin turordning. Nu är aktuella rubrikerna förfinade och detaljiserade till den grad att de är helt enkelt oanvändbara. Dessutom dyker sakerna upp huller om buller, kronologiskt i fel ordning. Som svar på detta har jag nästan helt slutat använda rubriker. Jag rabblar upp allt under rubriken aktuellt. Ibland är det någon ambitiös läkarsekreterare som gör ett försök att kategorisera, men när det står skrivet går det fortfarande inte att hitta i den långa rubrik- och textmassan som måste scrollas fram och tillbaka, upp och ner.
Samma gäller status, dvs den fysiska undersökningen av en patient. Jag har börjat skriva allt under rubriken ”allmäntillstånd”, eftersom det är alltför utmattande att leta bland rubriker såsom höger öras hörselgångs flimmerhår respektive trumhinnans utseende, respektive dess rörliget, respektive dess ljusreflex, ja, det tar aldrig slut hur många saker det finns i en människokropp som går att dokumentera på mikronivå. I stället för den tidigare, enkla rubriken ÖRON som funkade alldeles utmärkt.
Jag misstänker precis det som har gått upp för ledande kollegor, dvs att systemet i grund och botten är uppbyggt (och sålt till godtrogna politiker) med fokus på DATA, och datahämtning (utdata, statistik och strategiska mål) i stället för funktionalitet för behandlande vårdpersonal och patientsäkerhet. Svensk vårddata med alla sina register är en guldgruva för forskningen och ekonomiska intressen och här har man alltså försökt bygga upp ett ”fiskenät” där man kan hitta och fånga upp precis den data man vill komma åt med ett knapptryck- så länge vi registrerar som de vill, vill säga, och så har det verkligen inte blivit i mitt fall utan alldeles tvärtom. Jag skulle tro att det gäller all vårdpersonal, för att leva upp till denna registreringsnoggrannhet är inte tydlighet, utan det är helt ogörligt, åtminstone om man ska hinna jobba också.
Det som irriterar mig allra mest är att över ett år har gått och ingenting har hänt förbättringsvägen, i synnerhet gällande det mest basala, som ju borde vara relativt lättfixat. Tidsödande ja, men absolut görbart. Jag tror att de som bestämmer har inte riktigt ännu konkret förstått hur basala saker det är som sviktar, och dessutom tror jag att drömmen om dataguldgruvan lever vidare, man vill inte släppa den riktigt ännu. Men att kalla detta för ”övergångsproblem” är inte seriöst någonstans, och visar på djup okunnighet om problemens natur.
Om det är någonting positivt som Cosmic har medfört är det möjligen att jag numera försöker dokumentera absolut minimum, eftersom jag tänker att ingen ändå kommer att hitta och läsa det som jag har skrivit senare. Jag känner med alla läkarsekreterare som försökt underlätta för oss, men de kan ju inte trolla med knäna heller. Att väntelistorna har vuxit och patienterna blivit utan vård är kvittot, och jag bävar för vad detta kommer att ha för långtidskonsekvenser.
Det var lite tankar från en ”på golvet”. Som det brukar vara så har jag tunga åsikter som bygger på verklighet, men ingen lyssnar. Hur når man fram?