22/7-26 packade jag och Greger oss i bilen och styrde kosan mot Kiruna. Vid det här läget brukar jag vara entusiastisk, ja, extatisk! Men vad var det med mig nu då? Det hela kändes bara mest jobbigt.
Vi passerade Arvidsjaur och åt på Hans på hörnet (bra ställe!) Resan gick bara bra, dock var det fortfarande vägarbeten mellan Gällivare och Kiruna. Vi installerade oss i det nya Elite Hotel Frost, som var verkligen jättefint. Inklusive deras Rooftop-bar på våning 7. Greger fick en värdig ”älg-tron”.
Jag var smått förtvivlad. Varför var jag inte glad, allt kändes bara jobbigt. Jag hade nästan velat stanna på hotellet! ”Vad är vårt VARFÖR?” frågade jag Greger. Jag vet inte om jag fick något tillfredsställande svar. Själv försökte jag analysera, att fjällvandringen gör att jag mår bra. Visst blir det jobbiga stunder ute på tur, men även härliga, och väl hemkommen brukar jag alltid vara som en ny människa, på ett positivt sätt.
Mycket av fascinationen och magin på fjällen bygger på att jag läser på och blir nyfiken på olika ställen i fjällvärlden. Sedan planerar jag en rutt som är rimlig, och ser fram emot att genomföra den tillsammans med Greger. Denna gång skulle det dock inte bli så mycket nytt. Sträckan Nikkaluokta-Kebnekaise fjällstation är en ren transportsträcka som vi redan har gått otaliga gånger. Keb fjällstation gör mig mest stressad. Och Laddjuvaggi därefter, visst är den fin men vi har gått genom den så många gånger redan. Singivaggi därefter skulle däremot väl bli en ganska spännande ny bekantskap, men det räckte inte för att höja min stämning tillräckligt. Och Kebnekaisetoppen (Sydtoppen), som var resans yttersta mål, skulle vi bara göra för att vi aldrig har gjort det förr. Det finns ju jättemånga fina toppar i Kebnekaisefjällen dit jag nästan hellre hade knallat upp (och även kunnat göra det), även om de är aningen lägre än Keb. Men när fjällvandring kommer på tal så är ofta Kebnekaisetoppen det enda som många kan relatera till, och då även en gemensam erfarenhet som kommer att fattas, om inte jag/vi har tagit oss mödan att klättra dit upp.
En topptur innebär alltid också stress, och då menar jag pga vädret. Man måste pricka rätt. Helst ska vädret vara strålande förstås, men om det inte blir så, måste det i alla fall vara någorlunda ok och görbart. Vi skulle börja vår vandring på torsdag. Vädret har varit allmänt grinigt hela sommaren, och så såg det ut även framgent i prognoserna. Tyvärr så såg det ut så att lördagen skulle bli den absolut bästa dagen vädermässigt. Och det i sin tur innebar att vi skulle behöva installera oss i Singivaggi (vår tilltänkta lägerplats) på bara 2 dagar, vilket skulle innebära en stor fysisk påfrestning. Tre dagar hade vi helst haft på oss att ta oss dit i början av vandringen, med ryggorna som tyngst och kroppen ännu ovan.
Vi behövde också ta med oss mera grejer än vanligt. Dels extra mat, eftersom vi inte visste när toppattacken skulle bli. Och dels alla varma kläder, mössor, handskar, stegjärn och vår nya vindsäck, som jag skaffade eftersom vi skulle vara tvungna att lämna tältet en hel dag i ganska krävande terräng. Gregers rygga vägde 22,4 kg och min 17,5 kg.
Terrängen däruppe antog vi att vi redan var bekanta med. Vi såg framför oss sten, sten och ännu mera sten. Vi visste att vi kunde gå upp på berget och denna strapats var ingen chansning, så länge vädret var någorlunda med oss. Det skulle bara göras!
Vi tänkte alltså inte gå upp längs den vanliga Västra Leden som nästan alla andra gör, utan bakvägen, via sk Durlings led, namngiven efter Gustaf Durling, Kebnekaises tredjebestigare från 1895. Denna led skulle vara något kortare och även innebära mindre upp-och nergång, och som bonus skulle vi få se Singivaggi.
Det var bara gå och lägga sig och bita i det härliga äpplet som vi tagit för oss.
Spänningen stiger…