Enda gången jag sov riktigt gott under natten var när väckarklockan ringde kl 07. Upp och äta frukost! Vi hade bestämt lämna tältet uppe med grejerna opackade, för att försvåra för eventuella osannolika, men ändock möjliga tjuvar.
Leden till Norra Sytertoppen är tydlig och markerad med prickar av orange målarfärg. Det är 5 km till toppen från bergets fot (jmf med 2,5 km på Kebnekaise). Första kilometern var lätt. Men sedan blev det stenigt, mycket stenigt! Jag kan tänka mig att Kebnekaise en gång i tiden har varit lika stenig, men det enorma antal vandrare har gjort att stenarna har flyttat på sig så att det alltid finns en tydlig stig (bortsett från några tiotals meter som är bara block). Här på Sytertoppen är man väldigt beroende av färgmarkeringarna pga brist på tydlig stig, och i en tjock dimma kan det säkert bli problem att hitta rätt. Fjället är bitvis mycket brant och således är det mycket viktigt att följa rätt väg. Men det fanns inga illavarslande tecken angående väder. Dimmorna kom och gick, men de var inte så tjocka att man inte kunde se.
Ungefär halvvägs till toppen ser man att leden gör en krok. Anledningen till detta är förstås att stället är mycket brant. Jag kände mig lite illa till mods. En farlig brant låg bara någon meter från leden, och jag kunde tänka mig att gå tillbaka, nedför, kunde ge ännu mera svindel. Därtill var vi helt ensamma på berget. Men vad hjälpte det att grubbla, framåt skulle vi ju.
Det är ju viktigt att kunna screena för eventuella faror och göra fortlöpande riskbedömningar. Men ofta blir det bara onödiga katastroftankar av det hela. Jag konstaterade dock i mitt stilla sinne att om antalet besökare på detta berg var lika stort som på Kebnekaise så skulle fjällräddningen få ganska mycket att göra! Jösses vilken stenhög.
Efter den branta, tunga och steniga stigningen kom vi till en platå bredvid Moskoestjåhke (1690 möh) och kunde skymta snöfälten på norra sidan av massivet. Leden gick lite nedför, och vi kom på en kilometerlång stenblocksfält. Så småningom kunde vi se toppstugan en bit uppför den sista stigningen som ledde till Norra Sytertoppen, 1768 möh.
När vi kom till toppen var vi mer eller mindre omgivna av dimmor, men solen sken ändå. Hela Syterskalet var fylld av dimma och moln så ditåt såg vi ingenting. Men vi fick en fin glimt norrut, där det finns en glaciär och fina turkosa glaciärsjöar. Toppkistan fanns på plats med ett par drypande blöta gästböcker. Efter att ha bearbetat den lilla blöta stumpen till blyertspenna som jag hittade i kistan kunde jag till sist hjälpligt skriva våra namn på en papperslapp som fanns i en liten vattentät låda. Och vi åt våra medhavda mackor och njöt av stunden på Västerbottens högsta punkt.
Dimmorna började tätna och det var dags att gå. Efter toppstugan mötte vi ett par raska ungdomar på väg till toppen. På blockfältet började det komma snöblandat regn och hagla, och vi mötte ytterligare en grupp medelålders människor, som gick utan stavar. Det kändes tryggare att inte vara helt ensamma på berget.
Resten av vägen ner gick bara bra. Stenarna var blöta men vi kunde hantera det, och vädret skiftade mot sol. Vi ramlade båda två men gjorde inte illa oss. Knäna började värka men mina fötter höll, och att vandra utan en stortånagel (skada från Keb) gick alldeles utmärkt. Vad är naglarna bra för? Vi såg vårt röda tält på långt håll, vilken tur att det var kvar! 8 h t/or tog turen för oss (6-8 h säger guideboken) så vi höll tempot, även om ungdomarna var överlägset snabbare även denna gång.
Väl framme vid tältet packade vi snabbt ihop och åt middag. Tältgrannarna hade gett sig av (jag kikade bakom deras klippa), dessa ”grannar” kommer jag inte sakna! Vi gick till Viterskalsstugan och jag köpte toppmärken. Stugvärdinnan bekräftade min upplevelse, nämligen att Norra Sytertoppen i sig är värre än Kebnekaise! Med Keb är det mest den långa anmarschen som är problemet.
Klockan var kring 16 och vi visste att vi skulle hinna till Hemavan innan mörkrets inbrott. Vandringen var lätt och även fin. En sista pärs väntade dock. Kl 20 när vi var framme vid Gondolen (som hade slutat gå för dagen) gällde det att hitta en vettig väg ner från fjället i skymningen. Det blev inte bättre än att traska ner längs den röjda fåran under gondolliften. Underlaget var gräs, mjukt, men väldigt brant! Inget som knäna tackade för såhär i slutet av dagen kan jag säga. Svettiga och irriterade kom vi till sist fram till bilen, när det var nästan mörkt.
Ilfart till stugan, duscha och kila ner till bästa grannarna för en stunds umgånge! Tack Norra Sytertoppen, du var så obeskrivligt fin!
Wow, vilken upplevelse! Är tacksam att jag får uppleva dessa vandringar genom dina ögon. Du är duktig på att dela med dig både av utmaningarna och det fina och vackra.