Jag har sedan 8 år tillbaka börjat bekanta mig med fjällmiljön kring Hemavan-Tärnaby på ett målmedvetet sätt. Till stor hjälp hade jag som nybörjare dåvarande Visit Hemavan-Tärnabys utmärkta lilla häfte ”Sommartoppar”. När man inte bor i närheten är det svårt att ta alla utflyktsmålen på en enda sommar, och senaste 3 åren har jag knappt varit på några nya ställen alls. Norra Sytertoppen har hängt kvar som ogjord, mest pga att den kräver tältning och någorlunda bra väder varför det hela blir lite av en chansning. Vi har också alltid haft mycket att göra på stugan.
Men i år skulle vi ta Sytertoppen med våra vänner, som plåster på såret för att de missade Kebnekaise pga sorkfebern. Men då råkade stackars Pia även få harpest, och där var vi igen! Vi hade fortfarande mycket att göra på stugan, och bästa stuggrannarna var också här. Var det verkligen värt att lämna allt och satsa på Sytertoppen? Väderprognosen såg hyfsad ut.
Vi kör, tänkte vi. Det är kanske nu eller aldrig. Självförtroendet från Kebnekaise hängde ju kvar. Och det skulle vara lite kul att tälta i september, vilket vi aldrig har gjort förut.
Fredagen 4/9-26 var solig och fin. Vi hade våra vanliga men nu mycket lättare ryggsäckar med allt som behövdes för 1-2 nätters lägerliv. Vi tog Gondolen upp till fjället för att spara på benen inför toppdagen. Vandringen till Viterskalsstugan började kl 12 och var oerhört skön och lätt, 9 km. Kroppen funkade, ingenting gjorde ont, flåset var bra, temperaturen var behaglig. Jämfört med sommarens plågor i Norrbotten var det ren njutning och vi hade lätt kunnat vandra mycket längre.
Efter Viterskalsstugan gick vi 1 km till och över en liten bro, till ett område som rentav är förberett för dem som tänker göra topptur till Norra Syter. Det finns även ett dass där. På det stora gräsfältet hittade vi till sist en lämplig tältplats där det inte fanns stenar och där vi kunde rikta vårt tunneltält i rätt förhållande till vinden. Vi var nära vattendraget och inga andra tält syntes till.
Vi hade knappt hunnit få upp tältet då det spatserade fram en medelålders gubbe till oss, bakifrån en stenkulle. Han undrade om vi hade sett deras tält. Nej, svarade jag sanningsenligt. Gubben undrade bara en sak. Han tyckte att det var väldigt LUSTIGT att vi hade hur mycket plats som helst och ändå hade vi valt att placera vårt tält bara 75 meter (!!) från deras tält (som alltså låg bakom en kulle). Vi störde absolut inte, men han tyckte att det var lustigt. Där och då hör jag mig be om ursäkt om att vi har placerat vårt tält så nära, för att vi inte hade sett (och fortfarande inte såg) deras tält! Jag trodde nästan att det var Dolda Kameran som vi hade hamnat i. Efter att ha fått sin ursäkt blev gubben mildare och började berätta lite om deras vandring. Sedan for han iväg för att leta efter någonting som de hade tappat på marken. ”Sista dåren är inte född än”, konstaterade jag till Greger.
Klockan var bara 16. Vi hade inte med oss ett spel, inte en bok. Endast en karta som jag läste i timmar i brist på annat att göra. Det kom små regnskurar lite då och då. Så det blev en rätt så tråkig och lång kväll i tältet! Vi somnade tidigt men sömnen var hackig. Antingen var det för kallt eller för varmt eller båda saker samtidigt (ja, det är möjligt!). I det stora hela var det dock varmt, och jag sov slutligen med halvöppen sovsöck precis som jag brukar göra på sommarvandringar. Inte ens mörkret var så spännande. Jag kikade ut någon gång på natten för att se hur mörkt det var och visst var det lite mörkt men man kunde lätt gå ut och kissa utan någon lampa. Så själva tätningen var ingen vidare spännande upplevelse. Det var bara att vänta på morgondagen.
