Ingen skulle orka läsa genom hela världshistorien på en sommar. I synnerhet inte om man börjar från låga förkunskaper, som var fallet med mig. Men om man begränsar sig till historien endast från Norrlandsvinkeln, då kan det gå.
Varför har jag slutat läsa historia? Det är så allmänbildande och dessutom roligt!
Någon rekommenderade mig Historien om Norrland skriven av Robin Olovsson, en numera stockholmiserad norrlänning, som håller i Historiepodden. Böckerna är väldigt vackra, och lagom i sin omfattning.
Det var väldigt allmänbildande för mig att läsa böckerna. Nästan dagligen kan jag knyta an olika samtalsämnen till böckerna och se nya samband. Tyvärr lär jag dock glömma det mesta snart. Det upprepas in i leda att ”Norrland ses som en koloni”, och efter att ha läst dessa böcker har jag fått djupare förståelse för denna mening.
Jag lärde mig helt nya saker, såsom om skotten i Ådalen. Eftersom jag har läst finsk historia i skolan en gång i tiden, så har jag en lucka i allmänbildningen gällande Sverige. Historien som ämne kan ju verkligen lokaliseras och vinklas.
En liten besvikelse var att några av de få sakerna som jag faktiskt kände till om norrländsk historia, saknades i böckerna. T ex den enda svenska soldaten som dog under andra världskriget i Sverige nämndes inte. Jag som hade sett fram emot att veta mera om det! Men, idag kan man ju alltid googla.
En stor nackdel med böckerna är att författaren inte är så bra på att skriva. Det gäller ffa den första boken där många meningar består bara av ett enda ord och berättelsen flyter inte riktigt på. Andra boken är litterärt sett något bättre. Jag gillar inte heller reservationslöst författarens olika anekdoter, men en poddare måste väl vara folklig och underhållande.
När jag för över 30 år sedan flyttade från blomstrande, spännande Åbo till ubertråkiga Umeå var jag förtvivlad. Det kan jag förstå än idag. Men åren i Västerbotten har lärt mig älska Norrland, och gjort mig till en del av den. Ingen annanstans skulle jag vilja bo. Jag älskar naturen och möjligheten att dra sig undan. Måhända att de mörka vintrarna är lite väl långa, men vi har ju i alla fall snö. Sveriges finaste områden, läs fjällen, ligger i Norrland. Det är överlag lugnt och skönt. Och svenskarna som folk är i stora drag något snällare och lugnare än finländare.
Jag kan bara fråga mig själv hur det kommer sig att så många, inklusive Robin Olovsson själv, ändå flyttar söderut. I och med klimatförändringarna kommer nog den saken förändras framöver.
När men läser böckerna kan man inte låta bli att reflektera över Sveriges tidigare destruktiva stormaktspolitik och de eviga, långa och slitsamma krigen där det uppenbart inte fanns några vinnare. I stället för att ta hand om de områden som man de facto ägde, så tog man alla unga, och senare även äldre, friska karlar och de skickades ända ner till Ukraina, för att erövra nya områden. Resultatet för soldaterna var förstås i sig tragiskt (få överlevde), men även de som blev kvar hemma drabbades av sorg, fattigdom och svält, som följdes av farsoter. Alla krigsåren är utan undantag mörka och eländiga och hindrade all form av välstånd på hemmaplan, inte att tala om tillväxt. Sverige lärde sig av historien och satsade på fred, kunskap och stabilitet. Undrar hur det står till hos grannen mot östliga hållet? Det är tragiskt att en grupp av känslomässigt stympade gubbar som mentalt lever kvar på 1700-talet kan få en sådan makt i vår värld än idag.