Kebnekaise.
Jag vill inte dit, bland allt folk som vill checka av toppen, bara för att.
Jag vill vandra i lugn och ro, längs mina egna stigar.
Men vill jag ens vandra? Vill jag verkligen byta min mjuka säng och dusch med rinnande vatten mot allt elände på fjällen? Det är aningen tveksamt.
Det är besvärligt att packa och komma ihåg allt. Ifjol var det varmt, men i år ska det vara kallt och det hänger ett tungt moln över Kebnekaise i varenda väderprognos. Och jag hatar att frysa!
Att gå upp på toppen i dimma är värdelöst. Man vill ju se omkring sig. Hur många veckor ska molnen hänga där? Det är ingen som vet.
Och om man gör illa sig? Händer det på Keb och fjällräddningen blir engagerad så är det skämsmössa som gäller. Inte tillräckligt ung, vältränad, atletisk, fjällvan… varför for ni dit ens?
Varför ska vi dit då, en mycket bra fråga? Ja, efter varje fjällvandring hittills har jag ändå mått bra och inte ångrat att jag åkte dit. Tvärtom har jag redan sett fram emot nästa års strapatser.
Vi har nu ”kartlagt” nästan alla ställen i Norrbottens fjällvärld, som är realistiska för oss. Kebnekaisemassivet är svår att komma åt eftersom det är så högt och vasst. Vi saknar klättrings- och glaciärkunskap och måste ta det som vi kan göra, för att bita oss in i massivets mitt från någon sida. Och då är Sydtoppen ett av de få alternativen.
Men vi har redan gjort upp en anpassad speciallösning. Vi kommer att slå läger i fjällens Shangri-La, för att låna Claes Grundsten. Singivaggi heter platsen på riktigt. Där kommer vi att bo och lura på bra väder, och genomföra vår topptur med betydligt kortare distans och färre höjdmeter än vad som hade varit fallet genom den traditionella Västra leden som utgår från fjällstationen. Durlings led heter vägen och jag tycker att det är en mycket bra plan.
Så nu kommer jag att mobilisera min superkraft, nämligen tjurighet och målmedvetenhet, och bara beta av det som jag har bestämt mig för, oavsett hur det känns.
Hur det gick får ni höra sedan, när jag återvänt och fått tillbaka mobiltäckningen.

Jag väntar med spänning på rapport! Min lillebror var med på någon Kebnekaisevandring då han var 12 år, men detta var 1984 och, antar jag, under en tid då folk inte var lika engagerade i friluftsliv. Men vad vet jag? Har bara hört historier om detta äventyr.